Bakgrund: Migrän är en neurovaskulär sjukdom som yttrar sig i form av huvudvärksattacker. Som en del av migränbehandlingen rekommenderas regelbunden träning mellan anfallen. Studier visar dock att personer med migrän är mindre fysiskt aktiva än friska personer. Rörelserädsla (kinesiofobi) och tilltron till sin förmåga att vara fysiskt aktiv (self-efficacy för fysisk aktivitet) är två faktorer som kan påverka den fysiska aktivitetsnivån. Syfte: Beskriva förekomst av fysisk aktivitetsnivå, kinesiofobi och self-efficacy för fysisk aktivitet samt sambanden mellan dessa variabler hos personer med migrän. Metod: Studien var en tvärsnittsstudie med deskriptiv och korrelerande design. Totalt 29 personer med migrän från neurologmottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala inkluderades. Datainsamling skedde via självskattningsformulär samt ett formulär med bakgrundsinformation. Utfallsmåtten var fysisk aktivitetsnivå, kinesiofobi och self-efficacy för fysisk aktivitet. Resultat: Cirka 76 % av deltagarna nådde rekommendationerna för fysisk aktivitet. Deltagarna hade en relativt hög grad av både kinesiofobi och self-efficacy för fysisk aktivitet. Sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och grad av kinesiofobi var lågt till måttligt r = -0,49 (p = 0,01), och mellan fysisk aktivitetsnivå och self-efficacy för fysisk aktivitet var sambandet måttligt r = 0,56 (p <0,01). Konklusion: I studien sågs ett samband mellan fysisk aktivitetsnivå, kinesiofobi och self-efficacy för fysisk aktivitet hos personer med migrän. Dessa samband verkade framförallt gälla fysisk träning och inte vardagsmotion. / Background: Migraine is a neurovascular disease causing recurring headache attacks. As part of the treatment, exercise is recommended. Studies show that individuals with migraine are less physically active than healthy individuals. Fear of movement (kinesiophobia) and self-efficacy for physical activity are two factors that may influence the level of physical activity. Aim: To describe level of physical activity, kinesiophobia and self-efficacy for physical activity and the correlation between these variables among individuals with migraine. Method: The study was cross-sectional with a descriptive and correlative design. A total of 29 individuals with migraine were recruited from the Department of Neurology at the University Hospital of Uppsala. The participants completed self-reported questionnaires including background information. The outcome measures were level of physical activity, kinesiophobia and self-efficacy for physical activity. Results: Approximately 76% reached the recommendations for physical activity. The participants scored a relatively high level of both kinesiophobia and self-efficacy for physical activity. The correlation between level of physical activity and level of kinesiophobia was low to moderate r = -0,49 (p = 0,01), and the correlation between level of physical activity and self-efficacy for physical activity was moderate r = 0,56 (p <0,01). Conclusion: There was a correlation between level of physical activity, kinesiophobia and self-efficacy for physical activity among individuals with migraine. These correlations only seem to concern exercise.

Sammanfattning Bakgrund: Vanligt vid artros är låg aktivitetsnivå. I behandlingsprogrammet artrosskola är fysisk träning en intervention. Predicerande faktorer för om beteendet fysisk träning kommer utföras är self-efficacy samt rörelserädsla. Syfte: Syftet var att studera variablerna rörelserädsla och self-efficacy för fysisk träning hos personer med höft- och eller knäartros innan och efter deltagande i artrosskola samt korrelationen avseende skillnaden mellan för- och eftermätning för variablerna. Metod: En icke-experimentell longitudinell enkätstudie med två mätpunkter för ett urval om 22 personer deltog i studien. Mätinstrumenten var Tampaskalan för kinesiofobi- svensk version (TSK-SV) och self-efficacy för fysisk träning skalan (S-ESES). Dataanalysen utfördes med Wilcoxons tecken rangtest samt Spearmans rangkorrelationstest. Resultat: Signifikant skillnad mellan skattad TSK-SV förelåg före respektive efter deltagande i artrosskola (p=0,049). Effektstorleken värderades som medelstor. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan skattad S-ESES innan och efter deltagande i artrosskola (p=0,116). Effektstorleken värderades som liten. Lågt signifikant samband förelåg mellan skillnader mellan för- och eftermätning gällande self-efficacy för fysisk träning och rörelserädsla. Slutsats: Resultatet visade på en minskad rörelserädsla och en korrelation mellan förändringarna gällande variablerna. Vidare studier med artrosskola som en kontrollerad oberoende variabel krävs för att möjliggöra kausala slutsatser gällande artrosskolans inverkan på variablerna. / Abstract  Background: Common in osteoarthritis are low activity level. Self-management is a rehabilitation program that includes physical exercise. Self-efficacy and fear of movement can determine if physical activity will be performed.  Aim: The aim of the study was to examine the variables fear of movement and self-efficacy for physical exercise for people with hip-and or knee osteoarthritis before and after participation in self-management program, and to investigate the correlation between the pre-post differences in the variables. Methods: Non-experimental longitudinal questionnaire survey with two measurement points. 22 participants participated. Measurements used were Tampa scale for the kinesiophobia-Swedish version (TSK-SV) and Swedish version of the Exercise Self-efficacy scale (S-ESES). Wilcoxon's tecken-rank test and Spearman's rank correlation test were used to analyze data. Results: A significant difference between estimated TSK-SV before and after the intervention (p=0,049), medium effect size. No significant difference between estimated S-ESES before and after the intervention (p=0,116), small effect size. Difference between the measuring points showed low correlation between fear of movement and self-efficacy for exercise. Conclusion: Fear of movement decreased and there was a correlation between the difference of the variables. Future studies require a controlled independent variable to enable causal conclusion between the interventions impact on the variables.