En grundläggande idé inom romantiken är den om att det finns en annan, sannare värld, som människorna kan ana sig till och indirekt komma i kontakt med. För den romantiska människan gäller det att kunna leva i två världar, att leva i den vanliga, vardagliga, samtidigt som man söker efter den andra, sannare. I E.T.A. Hoffmanns verk bryter den andra, ”övernaturliga” världen ofta in i den alldagliga. Så är fallet i berätteleserna ”Der Goldne Topf” och ”Die Bergwerke zu Falun”. Men trots att huvudpersonerna i berättelserna båda konfronteras med denna andra värld, slutar det mycket olika för dem. Medan Anselmus i ”Der Goldne Topf” kommer till ett underbart, poetiskt rike, Atlantis, går Elis Fröbom i ”Die Bergwerke zu Falun” under. I detta arbete analyseras och jämförs de båda huvudpersonernas möten med den ”andra världen” mot bakgrund av romantiska föreställningar och tankarna kring E.T.A. Hoffmanns så kallade ”serapiontiska princip”.