Sexual antagonism occurs when there is a difference between the optimal strategy of males and females to achieve maximum fitness. Interactions between sexually antagonistic alleles within a locus (intralocus sexual conflict; IASC) means that a mutation can be beneficial for one sex and deleterious for the other. In a recent genome-wide association study in Drosophila melanogaster, several different candidate genes containing antagonistic single-base polymorphisms were identified. In order to validate the sexual antagonistic effects of one of the candidate genes, Laminin A (LanA; chromosome 3), the wild-type alleles 1 and 2 of LanA were recreated in the Canton-S genetic background using CRISPR/Cas9 gene editing. Previous observations showed that homozygotes with allele 2 died, which resulted in this study where the aim was to investigate why flies of D. melanogaster with two copies of this wild-type was apparently lethal and at what developmental stage they died. Four different lines were available, three with allele 1 and one with allele 2. Virgin females that were heterozygous for the TM6B balancer from the each line were divided into two groups. Half were mated with heterozygous males of the same allele and half with heterozygous males of the opposite allele in tubes prepared with a limited amount of dry yeast. The females were then placed in individual tubes for oviposition. The number of eggs, unhatched eggs, wild-type-/tubby- pupae and adults were then counted as the offspring underwent development. The results showed a higher mortality in the larval stage in the genotype A2/A2, and that no pupae/adults were wild-type A2 homozygotes. There was a significant relationship between genotype and each treatment. Since mortality was higher for genotype A2/A2 in the larval stage and that there were no surviving wild-type pupae, it shows that they do not die immediately after fertilization but at a later larval stage. With the help of the results, this study can confirm the hypothesis that lines of D. melanogaster with all A2 do not lose their balance chromosome, but not why it happened. To be able to answer this question, further studies are required based on other hypotheses and questions. / Sexuell antagonism uppstår när det finns en skillnad mellan hanar och honors optimala strategi för att uppnå maximal fitness. Interaktioner mellan sexuellt antagonistiska alleler inom ett lokus (intralocus sexual conflict; IASC) innebär att en mutation kan vara fördelaktig för ett av könen och skadligt för det andra. I en nyligen utförd studie gjordes en ”genome-wide association study” på Drosophila melanogaster där flera olika kandidatgener innehållande antagonistiska enbaspolymorfier identifierades. I syfte att validera sexuellt antagonistiska effekter på en av kandidatgenerna, Laminin A (LanA; kromosom 3), återskapades vildtyp allelerna 1 och 2 av LanA med Canton-S bakgrund med hjälp av CRISPR/Cas9. Tidigare observationer visade att homozygoter med allel 2 dog, vilket mynnade ut i denna studie där syftet var att undersöka varför flugor av D. melanogaster med två kopior av vildtypen dör och i vilket utvecklingsstadium det sker. Fyra olika linjer var tillgängliga, tre med allel 1 och en med allel 2. Jungfruhonor som var heterozygota för TM6B balanskromosom från vardera linje delades upp i två lika stora grupper. Ena gruppen parades med heterozygota hanar med samma allel och andra gruppen med heterozygota hanar av motsatt allel i rör preparerade med en begränsad mängd torrjäst. Honorna placerades sedan i individuella rör för äggläggning. Antalet ägg, okläckta ägg, vildtyp-/tubby- puppor och vuxna räknades under tiden som avkommorna utvecklades. Resultaten visade på en högre mortalitet i larvstadiet i genotypen A2/A2 och att inga puppor/vuxna var vildtyp A2 homozygoter. Det fanns ett signifikant samband mellan genotyp och varje behandling. Då mortaliteten var högre för genotyp A2/A2 i larvstadiet och att det inte fanns några överlevande vildtyp-puppor visar det att de inte dör direkt efter fertilisering utan i ett senare larvstadie. Studien kan med hjälp av resultatet bekräfta hypotesen om att linjer av D. melanogaster med alla A2 inte förlorar sin balanskromosom men inte varför detta sker. För att kunna svara på den frågan krävs ytterligare studier baserat på andra hypoteser och frågeställningar.