I arbetet undersöker författaren det civilprocessuella slutanförandet med inriktning på dispositiva tvistemål. I den första halvan av uppsatsen besvaras frågan om vilket ändamål slutanförandet. Därtill undersöker författaren hur ett ombud bör utforma ett slutanförande för att det ska vara ändamålsenligt. I den andra halvan av uppsatsen redogörs först för skiljeförfarandets och EU- och Europadomstolarnas tidsbegränsade parts- och slutanföranden samt skriftlig plädering. Med detta som inspiration utvärderas två förändringar av slutanförandet: pläderingsinlagor och tidsbegränsade slutanföranden. Författaren når slutsatsen att det främsta ändamålet med slutanförandet är att parterna hjälper domaren att fatta ett välinformerat och välmotiverat beslut genom att de belyser målets centrala frågor från motsatta sidor. Författaren rekommenderar även domare att utnyttja möjligheten att tidsbegränsa slutanföranden eftersom det bidrar till att fler pläderingar blir koncentrerade och därmed ändamålsenliga. En skriftlig plädering rekommenderas dock inte i majoriteten av mål med hänsyn till bland annat lekmännens förståelse för civilprocessen och risken för oreda i handläggningen.