I denna uppsats behandlar jag den svenska nationella domstolens tolkning och tillämpning av begreppet inre väpnad konflikt. Syftet är att utreda om den svenska nationella tolkningen stämmer överens med tolkningen i folkrätten och i EU-rätten. I uppsatsen diskuteras utvecklingen i svensk och internationell praxis och fokus ligger på EU-domstolens nya avgörande C-285/12 (Diakité-domen). Huvudfrågan är huruvida avgörandet bidrar med en ny tolkning av begreppet inre väpnad konflikt och i fall det är nödvändligt med ett nytt prejudicerande avgörande från Migrationsöverdomstolen. Slutsatsen är att Diakité-domens avgörande har bidragit till en för svenskt vidkommande ny tolkning av vad som utgör en inre väpnad konflikt och att begreppet inre väpnad konflikt har utvidgats och samtidigt distanserats från tolkningen i den internationella humanitära rätten. Jag kommer till slutsatsen att det finns en fara med att distansera folkrätten från EU-rätten och den nationella rätten då det skapar en osäkerhet hos beslutsfattaren vilken innebörd av begreppet inre väpnad konflikt som är den korrekta i varje givet fall. En osäkerhet som i slutänden drabbar den enskilde individen, något som får till följd att jag anser att det föreligger ett behov av ett nytt vägledande prejudikat från Migrationsöverdomstolen för hur svenska domstolar skall tolka begreppet inre väpnad konflikt.