Denna studie undersöker hur de svenska nyhetsprogrammen Lilla Aktuellt och Rapport rapporterar om krishändelser till barn kontra vuxna. Kriserna som undersöks är 11 september-attackerna 2001, terrorattentaten i Norge 2011 och talibanernas maktövertagande i Afghanistan 2021.  Studiens metod utgår från en kvalitativ innehållsanalys som baseras på en multimodal analys av audiovisuell kommunikation. Med andra ord analyserar denna studie språk, bild och ljud (semiotiska resurser). Det som undersöks är vilka skillnader och likheter som går att se mellan respektive program när det kommer till gestaltning. Gestaltningen undersöks utifrån fem olika generella gestaltningsramar hämtade från gestaltningsteorin.  För att se hur de respektive programmen förhåller sig etiskt till sin rapportering relateras rapporteringen till de två journalistiska etiska idealen konsekvensneutralitet och social ansvarsteori. Rapporteringen undersöks även utifrån en indelning i tre vanliga krisfaser som brukar synas i rapporteringen av en kris: (I) mikrofonhållarfasen, (II) kunskapsuppbyggnadsfasen och (III) granskningsfasen. Studien syftar även till att se hur rapporteringen har förändrats över tid, mer specifikt en tidsperiod på 20 år.   Resultatet visar att Lilla Aktuellt, som är nyheter för barn, inte tydligt följer de tre krisfaserna och särskilt inte den första fasen – mikrofonhållarfasen. Detta gör emellertid Rapport. I Lilla Aktuellts sändningar dominerar en gestaltning av individers öden, och nyheter emotionaliseras under alla tre faser. I Rapport förändras det dominerande gestaltningsuttrycket beroende på vilken fas rapportering befinner sig i; från en emotionalisering av nyheter till en emfas av konflikter mellan grupper, till fokus på utkrävande av ansvar. Det har även visats tydliga skillnader i det att Lilla Aktuellts rapportering är mer i linje med social ansvarsteori, medan Rapports rapportering är mer konsekvensneutral.  Utifrån resultatet dras bland annat slutsatserna att emfas på socialt ansvar i krisrapportering är påkallat för både barn och vuxna, samt att en möjlig beskrivning av den inledande fasen av Lilla Aktuellts krisrapportering lämpligen skulle kunna kallas den journalistiska ansvarsfasen.

Klimatförändringarnas närvaro ökar i både samhällsdebatten och medierapporteringen. Journalistiken spelar en betydande roll i att informera allmänheten om klimatfrågan. Tidigare forskning visar dels att den journalistiska yrkesrollen med de traditionella journalistiska normerna har förändrats, dels hur det påverkar inramningen av klimatfrågan i journalistiken. Hur den gör det påverkar i sin tur allmänhetens förståelse för frågans allvar. Det övergripande syftet med denna studie är således att undersöka hur självbilden av yrkesrollen ser ut hos några framträdande och aktiva klimatjournalister i Sverige, hur de förhåller sig till etiska riktlinjer samt hur de tror att klimatfrågan behöver ramas in. För att operationalisera forskningsfrågorna har ett teoretiskt ramverk använts bestående av yrkesrollen, konsekvensneutralitet och social ansvarsteori, traditionella journalistiska normer samt gestaltningsteori. Teorier om självbilden har varit central i uppfattningen om yrkesrollen och miljöjournalistik har spelat en betydande roll i studien. Metoden för uppsatsen har varit kvalitativa semistrukturerade intervjuer, som på grund av rådande pandemi genomförts på telefon. Intervjuerna har spelats in, transkriberats och sedan analyserats. Resultatet visar att majoriteten upplevde ett behov av att ha en yrkesroll som en neutral aktör men där de flesta samtidigt tycktes inta en tolkande roll. Vidare tycks en balansgång råda hos  klimatjournalisterna, dels mellan att bibehålla en opartisk yrkesroll och inte övergå till aktivism, dels mellan att agera utefter konsekvensneutralitet eller social ansvarsteori, där majoriteten däremot uttryckte att de agerade efter konsekvensneutralitet. Vidare var normen balans framträdande i flera av klimatjournalisternas resonemang samt behovet av att rama in klimatfrågan genom mänskliga berättelser. Samtliga ansåg att klimatfrågan behöver ramas in  med ansvarutkrävande klimatjournalistik.