Denna uppsats tar sin utgångspunkt i moderniseringen av svenskt arbetsliv under 1900-talets första hälft och i de omsorger som 1920- och 30-talens sociala reformatörer, läkare och samhällsdebattörer uttryckte om människors förmåga att anpassa sig till det offentliga förvärvsarbetets nya villkor, höga tempo och uppskruvade krav på prestation och effektivitet. Syftet är att visa hur bildandet och reglerandet av 1920- och 30-talens arbetare gick till inom ramen för vad läkare och reformatörer under dessa årtionden kallade för psykisk arbetshygien och självuppfostran och inom den så kallade expertisens försök att forma individer till dugliga arbetare. Studiens källmaterial utgörs av Social-medicinsk tidskrift samt ett tiotal skrifter av rådgivande, samhällskritisk och medicinsk karaktär, utgivna mellan 1924 och 1939, då konsten att fungera i det moderna arbetslivet diskuterades särskilt intensivt. Hjälp till analys har hämtats ur teoribildningen kring medborgarskap och demokratisk styrning och kring hur individer i det moderna görs kapabla att styra sig själva men samtidigt regleras av olika normaliserande kunskapssystem. En demokratisk styrning där individen ingjuts kraft och vilja att forma livet, på ett till synes frivilligt men ändå tvingande sätt. Resultaten visar hur förändrade arbetsvillkor och sociala förhållanden skrevs fram som skäl till individens svårigheter att komma tillrätta i arbetslivet. Speciellt framhölls vissa individers begränsade förmåga att inordna sig i ett arbetsliv där många föll offer för nervåkommor, överansträngning och trötthet. Lösningen blev att hjälpa individen hjälpa sig själv till lämpligt arbete genom rådgivning baserat på arbetsvetenskap, där den psykiska arbetshygienen och självuppfostran många gånger handlade om att hantera och bemästra trötthet samt att på olika sätt framkalla, behålla eller återkalla tappad arbetsförmåga.