Detta avhandlingsarbete undersöker hur psykologer förhåller sig till de olika betydelser av kön som finns i de sammanhang de befinner sig i när de utövar sitt yrke. Genom att utforska de betydelser som barn- och ungdoms­psykologer ger skillnader mellan flickor och pojkar har jag identifierat svårigheter och möjligheter när det gäller att inkludera sociala och kulturella aspekter i beskrivningar av barns och ungas psykologiska utveckling inom psykologiprofessionen i Sverige. Ett inkluderande av sociala och kulturella aspekter skulle bidra till en förståelse för hur barns psykologiska fungerande hänger ihop med de samhälleliga sammanhang de befinner sig i, och kunna användas för att ge barnen ett bättre stöd i behandlingsarbete.   Metod Elva intervjuer med svenska barn- och ungdomspsykologer, samt tre svenska läroböcker i utvecklingspsykologi analyserades. Analyserna utgick från socialkonstruktionistiska och diskurspsykologiska perspektiv.   Resultat Analyserna visade att psykologerna gav kön, genus och jämställdhet flera olika betydelser och att dessa olika betydelser ofta var motstridiga. Ett glapp identifieras mellan övergripande beskrivningar av barn och ungas utveckling där ambitionen att beskriva psykologisk utveckling som en interaktion mellan biologiska och kulturella faktorer tydligt kom till uttryck, och de mer konkreta beskrivningarna av psykologisk ut­veckling där ett biologiskt och/eller individinriktat synsätt gavs företräde. Detta glapp kom framförallt till uttryck i läroböckerna. I barn- och ungdoms­psykologernas tal om sitt arbete blev ett annat glapp synligt. När de talade mer övergripande om vad ett professionellt förhållningssätt till kön innebar baserade sig talet på strävan efter neutralitet och en syn på kön som ovid­kommande för psykologisk behandling. När talet handlade om det konkreta behandlingsarbetet konstruerades kön som skillnader. Barn- och ungdoms­psykologerna tycktes sitta fast i ett dilemma mellan en könsneutral retorik och ett bemötande och en behandling som utgick från könsskillnader som ”naturliga”. Det snäva individfokus som kom till uttryck i psykologernas berättelser lyfts fram som en förklaring till att psykologerna inte själva tycktes uppmärksamma detta glapp under sitt berättande. En fråga där psykologerna ställde kritiska frågor kring jämställdhet och lika fördelning av resurser handlade om att så få flickor i yngre åldrar besöker barn- och ungdomspsykiatrin. Vid dessa tillfällen kom en vilja att omfatta flickors och pojkars olika livsvillkor som förklaring till könsskillnader till uttryck. Då det i deras tal inte fanns några kopplingar mellan den olika fördelningen av resurser och över- och underordning mellan kvinnor och män på en samhällsnivå, verkade psykologerna dock sakna tillgång till analytiska redskap att fullfölja tankarna om olika livsvillkor. Försöken att kontextu­a­lisera flickornas ”osynlighet” tycktes då landa i en anpassning efter köns­stereotyper för ”deras eget bästa”. Jag identifierade några undantag från detta mönster. Några få psykologer uttryckte explicit ett jämställdhets­intresse och en önskan att arbeta på ett jämställt sätt i sitt behandlings­arbete. Analyserna av deras berättelser visar att professionella ideal när det gäller kunskapssyn hade stor betydelse för om, och hur, de kunde motarbeta ett könsstereotypt förhållningssätt i sitt arbete. En strategi att arbeta för jämställdhet utifrån ett neutralt kunskapsideal tycktes leda till ett fokus på ”likabehandling” och osynliggöra skillnader i värdering och handlings­ut­rymme mellan flickor och pojkar. En strategi att arbeta för jämställdhet som baserar sig i idealet ”rättvist resultat” tycktes öppna upp för möjlig­heter att upprätthålla uppmärksamheten på orättvisor och maktprocesser mellan könen.   Slutsats Möjligheterna att inkludera kulturella och sociala betydelser av kön i psykologiskt behandlingsarbete med barn och unga verkar hänga nära samman med psykologers professionella ideal för vad som är legitim kun­skap. I vilken utsträckning psykologerna hade tillgång till analytiska redskap att reflektera över kopplingar mellan problemen hos de flickor och pojkar de träffade och över- och underordning mellan kvinnor och män på en sam­hälls­nivå var också viktigt. Sådana tankemässiga redskap, som utgår från feministiska teorier och genusvetenskap, saknades till stor del i de intervjuer och de läroböcker som granskades. / This thesis examines how Swedish child psychologists relate to the meanings of gender in the surrounding culture. By exploring the meanings that psycho­logists working in child- and youth psychiatry, schools, and in the developmental field give differences between girls and boys I have aimed to identify obstacles against, and possibilities for more inclusive ways to under­stand and theorize the psychological development of children and young people. Such inclusive ways would contribute to an understanding of how children’s psychological functioning is related to the societal context in which they live their life, as well as to strategies for psychotherapy.   Methods Eleven interviews with psychologists working with child and adolescent interventions in Sweden, and three Swedish textbooks on developmental psychology were analysed. The analyses were informed by constructionist and discourse-psychological approaches.   Results The analyses showed that both the books and the psychologists gave gender and gender equality many different meanings and that these meanings often were contradictory. A gap was identified between general descriptions of the development of children where an ambition to emphasize interactions between biological and social factors was clearly expressed and more specific parts of the descriptions of child development where priority was given to biological and/or individual-based explanations. This gap was particularly prominent in the textbooks. In the child psychologists’ nar­ratives about their practice another type of gap was more prominent: When talking on a general level about gender and treatment the psycholo­gists construed a child’s gender as irrelevant to treatment. However, when talking about specifics of their practice the psychologists framed gender in terms of differences between boys and girls. The child psychologists seemed to be stuck between a view of gender as neutral and irrelevant, and assumptions of gender differences as ”natural”. The psychologists evidenced no conscious reflections on this gap, possibly because of the strong individual focus that they expressed. On a few occasions an ambition to encompass how living conditions could cause differences between girls and boys was expressed. Some psychologists noted that among younger children less clinical attention was paid to girls than to boys and saw this as unfair; however, none of them reflected on whether there could be connections between this asymmetry and patterns of gendered power and subordination in society. I therefore concluded that the psychologists seemed to lack analytical tools for such a contextualisation. What began as an attempt to bring in the girls’ context then became conserving and lead to a strategy to adjust the girls to expectations in the girls’ surroundings “for their own good”. I identified a few exceptions from this pattern. A few psychologists spontaneously ex­pressed an engagement in gender equality issues and wanted to promote gender equality in their work as therapists. The analyses of their interviews point to how child psychotherapists’ ideals regarding legitimate therapeutic knowledge impact their thinking about whether, and how, to counteract gender stereotypes through therapy. Efforts to promote gender equality that are based in an ideal of neutral knowledge seemed to lead to a focus on “equal treatment” and to work to conceal the asymmetries in valuation and freedom of action of girls and boys. Efforts to promote gender equality that are based in an ideal of justice as the outcome seemed to open possibilities to maintain attention on injustice and power issues related to gender.   Conclusion The possibilities to include cultural and social meaning of gender in psychotherapy with children and young people seem to be closely related to professional ideals regarding legitimate therapeutic knowledge. The extent to which the psychologists had been given analytical tools to reflect on connections between the various problems of the girls and boys they treated, and patterns of gendered power and subordination in society was also important. That kind of tools, based in feminist theory and gender studies, were to a large extent missing in the interviews and the develop­mental psychology textbooks that were analysed.