I denna uppsats har vi studerat invandrade akademikers erfarenheter av svenskt arbetsliv med bakgrund i den senaste tidens skriverier i medierna om att invandrade akademiker i det svenska samhället ofta står utan arbete, eller är överkvalificerade för sina arbetsuppgifter. Vi har i denna studie valt att rikta in oss på de invandrade akademiker som väl har kommit in på den svenska arbetsmarknaden. Finns det en anpassningsprocess till det svenska arbetslivet, och hur ser i sådant fall denna anpassning ut? Uppsatsen bygger på tio kvalitativa intervjuer. Åtta av intervjuerna är gjorda med invandrade akademiker, i huvudsak från Iran, och två med företrädare för arbetsmarknadspolitiska projekt. Studien bygger på Kondra & Hursts tolkning av nyinstitutionell teori. Studien visade att de med kort erfarenhet av det svenska arbetslivet beskrev erfarenheter av anpassning, medan de med lång arbetslivserfarenhet menade att de inte behövt anpassa sig.  De som menat att de inte behövt anpassa sig beskrev dock situationer som vi utifrån teorin har tolkat som att deras ageranden blivit förgivettagna och därmed övergått till normativa beteenden. Genom studien har det framgått vilken betydelse det svenska språket har för möjligheten att få ett arbete, bli en del av gemenskapen på arbetsplatsen och förstå de rådande värderingarna och normerna. Flertalet av informanterna i studien beskrev skillnader mellan arbetslivet i hemlandet respektive Sverige gällande hierarki och sociala normer. Informanterna har anpassat sig genom att studera svenska, härma andra kollegors sätt att hantera olika situationer samt aktivt försökt lära sig “det svenska sättet” att göra saker.