Tändare finns i applikationer där det krävs en snabb tillförsel av energi, exempelvis airbags, i granatereller i riktade sprängverkan. Tändarens uppgift är att starta en detonation eller deflagering i ettsekundärt sprängämne av större mängd som har en hög aktiveringsenergi, genom att applicera en litenaktiveringsenergi initierar tändsatsen inuti tändaren. Tändare är små, inte ofta större än en inre volympå en kubikcentimeter. Då tändare är en kritisk del i en tändkedja ställs höga krav på dem, eftersom närett tillfälle sker när tändaren ska fungera måste den fungera. Kraven som ställs på tändare ärnödvändiga att följa för att funktionen ska bibehållas under produktens bestämda livstid, omprimärexplosivämnet i tändaren förstörs på grund av att det inte skyddats från ytter miljöpåverkanordentligt blir vare sig kunden eller tillverkare nöjda. För att skydda primärsprängämnet frånomvärlden krävs det att en tändare är tillräckligt tät, hur tät och mot vad den ska vara tillräckligt tätmot beror på miljöns påfrestningar. Problemet med dagens tändare är att de inte är tillräckligt täta mot fukt eller vattenånga. Små tändare som innehåller små mängder känsligt primärsprängämne kan snabbt bli förstört av fukt. Genom att bestämma hur tät tändaren måste vara för att primärsprängämnet inte ska förstöras går det attmotverka problemet. Målet med rapporten är att undersöka teoretiskt med hjälp av matematisk modellering vad som är tillräckligt tätt. Tre koncept på tätning av tändare kommer framtas och med hjälp av matematisk modellering avgörs vilken eller vilka koncept på tätning som är tillräckligt tät. Koncepten ska vara billiga, enkla att applicera på befintliga produkter och följa de krav som sätts på en tändare. Det acceptabla läckaget för en tillräckligt tät tändare togs fram att vara 10−7cm3/s av luft. Teoretisktgår det att få tändarna täta på ett simpelt sätt, koncept 1 och koncept 2 är båda tillräckligt täta om vissakriterier uppfylls. Koncept 2 är tätare än koncept 1 men har en mer komplicerad design.