Syftet med denna uppsats är att studera Astrid Lindgrens berättelse om Karlsson på taket. Fokus ligger på att urskilja de attribut som gör att Karlsson kan betraktas som en vuxen karaktär. Därefter har en skev läsning gjorts med syfte att uppmärksamma hur hans agerande som vuxen kan anses bryta mot vuxennormen eller inte. Studien tar avstamp i barndom- och barnkulturforskning där ifrågasättandet av den binära uppdelningen mellan barn och vuxna är centralt. En annan utgångspunkt är också att det barnlitterära fältet kan utgöra en arena där detta ifrågasättande kan möjliggöras. Ålderskritisk teori används i analysen och fokus ligger på att ifrågasätta ålder, vuxen och barn som socialt konstruerade kategorier. Detta görs utifrån premisser att ålder är en organiserad princip, att ålder görs och att ålder är en maktrelation. De queerteoretiska begreppen performativitet och subversiv performativitet är också relevanta för att tolka Karlssons agerande som normbrytande eller ej. Av analysen framgår att Karlssons vuxenhet skrivs ut av både explicita och implicita markörer, men hans agerande ligger inte alltid i linje med vuxennormen. Makt är något som genomsyrar Karlssons agerande på gott och ont. Ibland används den till att ifrågasätta begreppen vuxen, barn, ålder och dess tillhörande föreställningar, i andra fall används den i förtryckande syfte och leder istället till ett bekräftande av dessa kategoriers normerande föreställningar.

The story of Alcestis is an interesting case of divine agency pervading the narrative and the characters in the play. It intimately concerns the mortal players, who, though largely powerless in the struggle, are central to the story. The play in the ancient times brought with it the associations and expectations of the society and it was written to interact with its audience. This remains true despite the temporal, cultural and religious boundaries that divide ancient Greece from 18th century Europe. Despite offering its own take on the drama, involving small but significant changes to the narrative, the operatic rendition, Alceste of both 1767 and 1778 show cases the resourceful and accurate interpretation of the different aspects surrounding Apollo, such as oracles, prophecy and indeed, his troubled history. The authors of 18th century Alceste pursued the wider world of classical myths to creatively, and independently from the play, enrich the altered narrative with immersive qualities. / Berättelsen om Alkestis är ett intressant fall av hur det gudomliga genomsyrade narrativet och karaktärerna i pjäsen speglar gudomligheten. Den behandlar nära de dödliga som trots sin maktlöshet är centrala för berättelsens handling. Pjäsens uppkomst i antiken förde med sig associationer och förväntningar från samhället och den skrevs med tanken att interagera med sin publik. Detta förblir sant trots de tidsmässiga, kulturella och religiösa gränserna som skiljer det antika Grekland från 1700-talets Europa. Trots att den erbjuder sin egen syn på dramat, med små men betydande förändringar i berättelsen, visar tolkningen av operan Alceste från både1767 och 1778 en fyndig och noggrann tolkning av de olika aspekterna kring Apollo, såsom orakel, spådom, samt hans oroliga bakgrund. Författarna av 1700-talets Alceste eftersträvade den vidare världen av klassiska myter för att kreativt och oberoende av pjäsen berika det förändrade narrativet med uppslukande kvaliteter.