Bakgrunden till denna rapport är att få en fördjupad kunskap inom ämnet förhörsmetodik. Syftet är att belysa de detaljer som förutsätter ett lyckat förhör och vilket säkerställer trovärdig, korrekt och tillförlitlig information. I detta arbete har vi utgått från kvalitativ metod med tyngdpunkten i litteraturen inom det förhörstekniska och rättspsykologiska området, samt kompletterande källor i form av intervjuer och föreläsningar med anledning att förankra och jämföra kunskaperna med verkligheten. Den kognitiva intervjun som förhörsmodell är starkt förankrad i vetenskaplig forskning och mycket gångbar, varför vi har valt att presentera den närmare. Ett lyckat förhör är av största vikt i en utredning och beror på flera samverkande faktorer. Människans minnesfunktion, sambandet mellan sociala och kommunikativa processer, individers fysiska och sociala behov, språkets betydelse och frågeteknik, är alla viktiga grundstenar och tas upp i rapporten. Arbetet visar att idag, ligger ansvaret att utvecklas som förhörsledare till största delen på den enskilde polismannen och utbildning är en förutsättning för att ligga i fas med forskningsresultat. På polisutbildningen i Umeå bör ämnet ges mer tid i anspråk och vi hoppas att detta arbete kan fungera som inspiration till vidare utveckling.

Syftet med detta fördjupningsarbete är att få en fördjupad kunskap om polisens samarbete med vårdpersonal. Vi har avgränsat oss till att studera polishandräckningar åt psykavdelningen och tillnyktringsenheten i Skellefteå och Umeå för att se om det finns någonting som går att förbättra. Vi tror inte att det är en tillfällighet att det sker olyckor vid just handräkningsärenden. Vi har efter lite efterforskningar insett att det inte finns så mycket information nedskrivet om hur samarbetet fungerar, utan det mesta är oskrivna rutiner och regler som både vårdpersonalen och poliserna tar förgivet att motparterna vet. Det vi vill belysa är hur polisen och vårdpersonalen samarbetar rent säkerhetsmässigt och hur det kan utvecklas. Vi kommer också lyfta fram de lagar som kan vara relevanta vid olika typer av handräkning och överlämnanden för vård. Men vi nöjer oss med att nämna dessa lagar som bilaga till arbetet.

Denna rapport syftar till att belysa problemen som uppstår när polis och kriminalvård skall samverka vid ett allvarligare upplopp på en av Sveriges kriminalvårdanstalter. Rapporten kommer att utreda det grundläggande ramverket för hur de två myndigheterna ska gå tillväga för att lösa en uppkommen situation. Inom kriminalvården benämner man ett upplopp som en incident och inom polisen kan man klassa ett större upplopp som en särskild händelse. Det som styr hur kriminalvården skall agera och hur organisationen skall se ut regleras i KVAF 2006:14. Hur polisen skall organisera sin ledning och hur de ska arbeta vid en särskild händelse regleras i FAP 201-1. I rapporten beskrivs de förutsättningar som lagstiftaren ger för samarbeta vid ett upplopp och de problem som kan uppstå när två myndigheter har krav att lösa uppgiften. Denna rapport kommer att visa hur oklar ansvarsfrågan är och belysa olika utredningar som gör en bedömning av ansvarsfrågan men som lämnar frågan fortfarande öppen för tolkning pga. att bedömningarna är oklara. I rapporten finns även en praktisk inblick i problemet genom att vi granskat kriminalvårdens och polisens utredningar om upploppet i Malmö i oktober 2006. Slutligen ger vi vår åsikt om problemet och bidrar med några förslag som kanske kan underlätta lösningen på frågan om ansvarsförhållandet i framtiden.

1999 mördades två poliser i Malexander. 2007 skedde ännu ett polismord. Att tre poliser hade dött i tjänsten basunerades ut i media – men hur många vet vad som hände med kollegor och anhöriga efter händelsen? Fick de något stöd eller lämnades de att själva hantera sina upplevelser? Då vi själva snart är färdiga poliser undrar vi hur det psykosociala omhändertagandet ser ut om vi själva eller någon kollega skulle råka ut för något. Vi har valt att titta närmare på hur arbetet med debriefing har förändrats mellan de två polismorden. För att ta reda på detta har ett antal intervjuer genomförts med personer som på något sätt har varit inblandade i de två händelserna. Slutsatserna vi har dragit är att det har skett en utveckling av organisationen runt psykosocialt omhändertagande, men att det fortfarande finns mycket kvar att utveckla. Inställningen till debriefing har förändrats med åren och man ser numera det som naturlig del i efterbearbetningen av traumatiska händelser.

Vi har för avsikt att redogöra för två av de utvecklingsområden som ingår i projektet ”En Nationell Polis”. Det ena är framtagandet av en nationell polistaktik vid vardagsverksamhet – farlig situation och vid insats mot folkmassa och det andra handlar om en nationell samordning av bombskyddsverksamheten. Trenden går mot en grövre brottslighet och det har visats att kriminella skyr få medel i sitt agerande. Svensk polis saknar en homogen taktik som handlar om att på ett säkert sätt hantera situationer i vardagsverksamheten som kan utvecklas till att vara farliga. Syftet med det arbete som påbörjats är att den ”vanliga” polismannen ska ges en god bastaktisk kunskap. Sedan händelserna i Göteborg under EU-toppmötet 2001 har det konstaterats att svensk polis saknar kompetens att hantera stora ordningsstöranden. Ett förslag på organisatorisk förändring på behövlig kompetens vid sådana händelser har därför arbetats fram, dessutom ska en nationell förstärkningsorganisation skapas. Bombskyddsverksamheten i Sverige saknar ett gemensamt arbetssätt och utrustningen skiftar mellan olika myndigheter. För att kunna tackla den ökade hotbilden som finns i samhället och den ökade risken för attentat ska en nationell bombskyddsverksamhet utvecklas som ska ge bättre spetskompetens när det gäller bombskydd i Sverige. Utbildningen ska förbättras och ny utrustning ska införskaffas. Organisationen blir nationell, likartad som Nationella insatsstyrkan och ett samarbete med försvaret ska ses över.

Det ingår ett flertal projekt som ligger under arbetet med ”En Nationell Polis”, och vi har för avsikt att redogöra för två av dem. Det ena är framtagandet av en nationell polistaktik vid vardagsverksamhet – farlig situation och vid insats mot folkmassa och det andra handlar om en nationell samordning av bombskyddsverksamheten. Vi har för avsikt att redogöra för vad tanken bakom ”En Nationell Polis” är och vad dessa två ovan nämnda projekt innebär. För att uppnå detta har vi tagit del av material främst från Rikspolisstyrelsen på det interaktiva nätet intrapolis. Trenden går mot en grövre och grövre brottslighet och det har visats att kriminella skyr få medel i sitt agerande. Svensk polis saknar en homogen taktik som handlar om att på ett säkert sätt hantera uppkomna situationer i vardagsverksamheten som kan utvecklas till att vara farliga. Syftet med det arbete som nu påbörjats är att den ”vanliga” polismannen ska ha en god bastaktisk kompetens som kan hjälpa till i vardagsverksamheten och lösa situationer på ett nationellt kvalitetssäkrat sätt. Sedan händelserna i Göteborg under EU-toppmötet 2001 har det konstaterats att svensk polis saknar kompetens att hantera stora ordningsstöranden. Ett förslag på organisatorisk förändring vid sådana händelser har därför arbetats fram. Polismän i yttre tjänst ska utbildas i olika nivåer. En nationell förstärkningsorganisation ska skapas. En nationell bombskyddsverksamhet ska utvecklas. Dessutom ska ett samarbete med försvaret ses över.

Polisen i Sverige ligger många år efter sina kollegor framförallt i England och USA när det gäller att använda sig av psykologiska kunskaper när man håller förhör. Vittnesutsagan och vad man får fram för uppgifter är till mångt och mycket beroende av förhörsledarens kompetens och kunskaper. Trots att förhöret är en så viktig del av bevissäkringen i en utredning är det en väldigt försummat del av arbetet inom polisen. Anledningen till att vi har valt att fördjupa oss i ämnet vittnesförhör och vittnespsykologi är att vi genom denna rapport förhoppningsvis kan få en inblick i hur man kan bli en bra förhörsledare. Hur man genom kunskaper om hur en människa fungerar och varför man reagerar på vissa sätt kan lära sig att bemöta vittnen och personer man ska förhöra på ett bra och givande sätt. Genom att studera litteratur skriven av forskare inom området förhör och rättspsykologi har vi fått en djupare förståelse av vad som inverkar på ett vittne och hur människans minne fungerar. Vi har också fått en inblick i kommunikationens värld och hur vi som poliser ska bemöta ett vittne för att få den bästa och mest tillförlitliga vittnesutsagan. Vi har även använt oss av en kvalitativ metod som består i att intervjua Ulf Holmberg, kriminalinspektör och universitetslektor i psykologi, som forskar i ämnet. Vi har genom våra studier sett att det finns väldigt långt gången forskning på området, även inom Sverige, och en mängd metoder att tillgå för att få en bra vittnesutsaga. Vi har i vårt arbete tagit upp tre metoder som finns och används.

Eftersök av försvunnen person – ur hundförarens synvinkel. I arbetet har jag velat lyfta fram hur hundekipage fungerar som resurs vid eftersök av försvunnen person. Jag har försökt beskriva hur hunden används, dels hur hunden själv arbetar men även hur det är att vara hundförare och vad man som hundförare måste tänka på. På ett förhoppningsvis lättfattligt sätt har jag beskrivit MSO-modellen som är den arbetsmodell man utgår från vid eftersök av försvunnen person. I ett eftersök finns det många viktiga länkar och jag har väldigt kort beskrivit en del av de resurser som finns att tillgå t.ex. Hemvärnet och FMCK. En viktig del av arbetet bygger på intervjuer som jag haft med 4 olika hundförare. Jag har presenterat vad de tycker, såväl positiva som negativa bitar.

Syftet med denna rapport är att undersöka hur den nya särskilda taktiken vid ingripande mot folkmassa (IMF) kommer att se ut. Eftersom det här arbetssättet är så pass nytt och ännu inte trätt ikraft, har det mesta av materialet som vi tagit del av kommit från en RPS-rapport som utarbetats av personer i den nationella arbetsgruppen, samt från en intervju med en person som kommer att beröras av resultatet i rapporten. Vi har utifrån materialet valt att begränsa oss till fem frågeställningar, varför vill man byta från den gamla IMF till den nya särskilda taktiken, vilka är förändringarna i taktiken, vilka förändringar införs i polismannens kroppsskyddsutrustning, vilka förändringar införs beträffande de fordon som används, vilken nytta skulle ett maskeringsförbud göra?. Med detta bakgrundsmaterial så har vi kommit fram till att huvudskälet till varför RPS vill byta taktik, är att förhindra att nya situationer uppstår likt den som inträffade i Göteborg 2001. För att åstadkomma den ökade beredskapen som detta kräver, ska kompetensen på de polismän som är verksamma vid dessa ingripanden höjas genom utbildningar i olika nivåer.

Denna rapport behandlar hur polisen bör agera och vad de bör tänka på när de skall framföra ett dödsbud. Två andra frågor vi ska söka svar på är hur en människa som mottar ett dödsbud kan reagera och vi ska i slutet av arbetet försöka få fram ett förberedelsekort ”inför dödsbud”, eftersom det inte finns några gemensamma rutiner sen innan. Detta har intresserat oss eftersom vi som polisstuderande inte har fått någon djupare utbildning i ämnet och saknar erfarenhet av detta sen tidigare. Vi tycker att det är viktigt att polisen lämnar ett värdigt dödsbud till anhöriga. Det är viktigt att poliser, erfarna liksom aspiranter, reflekterar över hur de vill lämna dödsbud på bästa sätt. Därigenom kan de stärka allmänhetens förtroende för polisen. För att få fram fakta och information om ämnet har vi valt att använda oss utav muntliga och skriftliga källor. Vi anser att den viktigaste informationsinhämtningen kommer att bli våra intervjuer. Det är härifrån vi kommer att få fakta om polisers erfarenhet och arbetssätt vad gäller dödsbud.