Uppsatsen har till syfte att utreda rättverkan av konkursboets egendomsavstående i fråga om processavstående enligt KonkL 3 kap. 9 § och abandonering. I uppsatsen presenteras grundsynsfrågan och dess betydelse för dessa frågor, där det visar sig att frågan om boets förhållande till gäldenären har betydelse i vissa frågor medan den är mindre betydande i andra. Rekommendationen är ändå att rättstillämpare, eller ännu hellre lagstiftare, bör ta ett samlat grepp i frågan och i vart fall avgöra huruvida gäldenären och boet ska ses som två skiljda parter och om boet ska ses som en juridisk person. Tyngdpunkten i uppsatsen ligger i huvudsak på att utreda effekten av att egendom inte längre anses tillhöra konkursboet. I de frågor som rör detta redogörs för processavstående och abandonering var för sig. Här presenteras även de lösningar som den norska lagstiftaren valt. Resultatet av studiet av den svenska ordningen blir att skillnader, som i vissa fall är svåra att motivera utifrån en systematisk synpunk, framträder. Det finns intresse av att bearbeta detta område för att skapa en större kongruens mellan reglerna. I diskussionen som följer lyfts sedan förslag på förändringar som kan få de två instituten processavstående och abandonering att på ett bättre sätt harmonisera med varandra och även stärka borgenärernas rätt, samtidigt som de kan medföra en effektivare konkurshantering. Ett förslag till ny lagtext presenteras. I förslaget som presenteras förespråkas en lösning där redovisningsskyldighet införs i fråga om både processavstående och abandonering och att detta sker genom att lagstiftning. I samma förslag föreslås att abandonering regleras i konkurslagen genom införandet av en ny paragraf.