För att öka kapaciteten och möta kundernas krav på en säker drift av elnätet måste om- och utbyggnad av elnätet göras kontinuerligt. Vid användning av luftledning tas stora arealer i anspråk för att säkerställa driften. Ett mindre skrymmande alternativ är att gräva ner kablarna i marken. Detta ställer speciella krav på förläggningssätten, framförallt i tätbebyggda områden där det redan är mycket nedgrävd infrastruktur i marken. Denna rapport analyserar värmeutvecklingen för kablar förlagda i mark, och framförallt hur korsningar med annan befintlig infrastruktur påverkar den kontinuerliga driftstemperaturen. Olika scenarion med varierande förutsättningar har simulerats för att identifiera de åtgärder som har störst påverkan på den slutgiltiga arbetstemperaturen för kablarna. Resultaten pekar på vikten av god kännedom om markens termiska resistivitet och att kablarna bör förläggas ytligt med god separation från både varandra och övrig infrastruktur. Där detta inte är möjligt bör behovet av att ventilera bort värmen från kablarna tillgodoses genom t.ex. utökad mängd material av goda termiska egenskaper vilket kan variera beroende på situationen. En variant är att använda en så kallad skorsten upp till ytan och en annan variant för att uppnå samma resultat vid djupare förläggning är att öka volymen av material med termiskt goda egenskaper runt kablarna för att minska det totala materialbehovet jämfört med skorstensvarianten. Vid förläggning i rör pekar resultaten på att diametern för luftfyllda rör bör hållas liten och vid bentonitfyllda rör stor diameter. Resultaten visar också att det inte är en bra idé att isolera bort värmen från kringliggande infrastruktur. Sammantaget konstateras att varje situation är unik men att det är bra med grova riktlinjer att utgå ifrån.