I denna uppsats berör vi vad kontinuitetsfel är, hur de uppstår och huvudtanken med Walter Murchs klippteknik the Rule of Six. Vi undersöker hur kontinuitetsfel gällande rörelse och objekt mottages hos tittaren och relevansen av Murchs klippteknik. För att samla in svar utformades en kvalitativ enkät med frågor om hur deltagarna påverkas och tänker kring scener som innehåller kontinuitetsfel. Resultatet av undersökningen visade att en stor del av deltagarna inte märkte något kontinuitetsfel till en början. När vi informerat om vad kontinuitetsfel är och att de finns i scenerna så upptäckte alla deltagare minst ett kontinuitetsfel. Vi kunde även konstatera att Murchs klippteknik fortfarande är relevant. Resultatet har bidragit med en större förståelse av hur deltagarnas tankegång kring kontinuitetsfelen varit.

Denna uppsats applicerar teorier om klippning på tre utvalda sekvenser med split-screen för att ta fram data om vilka av Walter Murchs kriterier för klippning oftast förekommer inom split-screen, samt vilka av Karen Pearlmans tre typer av rytm som är mest applicerbara i rytmisk klippning. Under analysen granskas även användningen av dessa kriterier och rytm för att kunna dra generella slutsatser om hur klippningen påverkar scenerna, men även hur den samverkar tillsammans med split-screen. Resultatet visar att rytm är genomgående det mest förekommande elementet inom klippningen och i samverkan med split-screenen fördjupar klipparen publiken i filmens värld. Genom kreativa stilval som inte hade varit möjliga utan flera samtidiga bilder gestaltas filmens kärna via klippningen tillsammans med split-screenen. Framtiden av split-screen är fylld av potential, både i forskning och funktion inom filmmediet. Denna uppsats menar att belysa detta underutnyttjade stilgrepp och vill inspirera filmklippare framöver.