<p>Ocker är en företeelse som har funnit i alla tider. Redan i bibeln finns uttryckt att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Då definierades ocker som tagande av ränta. Med tiden kom definitionen att ändras till att innebära tagande av oskäligt hög ränta, det vill säga överstigande räntemaximumet på 6 %. En bestämmelse om ett sådant maximum togs in i lagen, där den fanns kvar ända in i den delvis fortfarande gällande lagen från år 1734. Bestämmelsen kom dock senare att tas bort ur lagen, eftersom det ansågs vara ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten att föreskriva hur hög ränta en långivare fick ta. I och med borttagandet av räntemaximumet ur lagen rådde total frihet på området. Detta tillstånd missbrukades, vilket gjorde det nödvändigt att återinföra regler om förbud mot ocker. Den nya definitionen tog sin utgångspunkt i att en part utnyttjar den andre partens trängda läge till att skaffa sig fördelar. Förebilden för denna nya definition var regeln om förbud mot ocker i den tyska civillagen. </p><p>Syftet med detta arbete är att fastställa vad ocker innebär idag. Tillvägagångssättet har varit att först förklara vilka kriterier som utgör ocker. Dessa kriterier har sedan, med hjälp av svensk doktrin och praxis, fyllts med innehåll. För att ytterligare precisera detta innehåll togs även tysk doktrin och praxis till hjälp. I detta sammanhang gjordes även en jämförelse mellan det svenska och det tyska sättet att se på ocker. Syftet med denna var att påvisa för- och nackdelar med det svenska respektive det tyska synsättet. Slutligen företogs, i syfte att påvisa en möjlig användning av ockerparagrafen, en analys av två fall från svenskt näringsliv. </p><p>Ett av de viktigaste resultaten av studien blev att ocker inte längre bara omfattar kreditocker, ofta i form av ockerräntor, vilket många tror. Istället är kärnan i dagens definition av ocker att ett utnyttjande av ena partens svaghet skall ha skett. Vidare måste, för att ocker skall kunna föreligga, ett uppenbart missförhållande mellan de motstående prestationerna föreligga. Dessutom måste det föreligga ett kausalsamband mellan ockrarens otillbörliga förfarande och den tvistiga rättshandlingen. Slutligen måste naturligtvis de specifika ockerkriterierna vara uppfyllda, varvid höga krav ställts upp i praxis.</p>

Ocker är en företeelse som har funnit i alla tider. Redan i bibeln finns uttryckt att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Då definierades ocker som tagande av ränta. Med tiden kom definitionen att ändras till att innebära tagande av oskäligt hög ränta, det vill säga överstigande räntemaximumet på 6 %. En bestämmelse om ett sådant maximum togs in i lagen, där den fanns kvar ända in i den delvis fortfarande gällande lagen från år 1734. Bestämmelsen kom dock senare att tas bort ur lagen, eftersom det ansågs vara ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten att föreskriva hur hög ränta en långivare fick ta. I och med borttagandet av räntemaximumet ur lagen rådde total frihet på området. Detta tillstånd missbrukades, vilket gjorde det nödvändigt att återinföra regler om förbud mot ocker. Den nya definitionen tog sin utgångspunkt i att en part utnyttjar den andre partens trängda läge till att skaffa sig fördelar. Förebilden för denna nya definition var regeln om förbud mot ocker i den tyska civillagen. Syftet med detta arbete är att fastställa vad ocker innebär idag. Tillvägagångssättet har varit att först förklara vilka kriterier som utgör ocker. Dessa kriterier har sedan, med hjälp av svensk doktrin och praxis, fyllts med innehåll. För att ytterligare precisera detta innehåll togs även tysk doktrin och praxis till hjälp. I detta sammanhang gjordes även en jämförelse mellan det svenska och det tyska sättet att se på ocker. Syftet med denna var att påvisa för- och nackdelar med det svenska respektive det tyska synsättet. Slutligen företogs, i syfte att påvisa en möjlig användning av ockerparagrafen, en analys av två fall från svenskt näringsliv. Ett av de viktigaste resultaten av studien blev att ocker inte längre bara omfattar kreditocker, ofta i form av ockerräntor, vilket många tror. Istället är kärnan i dagens definition av ocker att ett utnyttjande av ena partens svaghet skall ha skett. Vidare måste, för att ocker skall kunna föreligga, ett uppenbart missförhållande mellan de motstående prestationerna föreligga. Dessutom måste det föreligga ett kausalsamband mellan ockrarens otillbörliga förfarande och den tvistiga rättshandlingen. Slutligen måste naturligtvis de specifika ockerkriterierna vara uppfyllda, varvid höga krav ställts upp i praxis.