Förvar är en mycket ingripande åtgärd eftersom personen blir frihetsberövad och ska därför endast användas när det anses vara nödvändigt. Bestämmelserna om förvar stadgas i 10 kap. Utlänningslagen. Ett beslut om förvar kan fattas när en utlänning har en oklar identitet och om det är nödvändigt för utredningen gällande rätten att få vistas i landet. Förvar används dock främst vid förberedandet och genomförandet av en verkställighet. Vid beslut om förvar ska myndigheterna beakta lydelsen i 1 kap. 8 § UtlL. Bestämmelsen stadgar att en utlännings frihet inte ska begränsas mer än nödvändigt i varje enskilt fall. För att förvar ska anses vara nödvändigt krävs det att den beslutande myndigheten bedömer att uppsikt inte kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Uppsikt är en mindre ingripande åtgärd än förvar. I och med ett uppsiktsbeslut blir personen förpliktad att anmäla sig hos antingen Migrationsverket eller Polismyndigheten och kan även bli tvungen att lämna ifrån sig pass och andra identitetshandlingar.   Trots formulering i 8 § och kravet på att myndigheter måste överväga uppsikt tas det betydligt mer beslut om förvar än uppsikt. Denna problematik har belysts i ett flertal rapporter och studier. Jag vill med denna uppsats klargöra under vilka grunder en utlänning kan tas i förvar samt ställas under uppsikt för att därmed utreda när rättsläget kan anses som oklart. I denna uppsats har den rättsdogmatiska metoden tillämpas för att kunna studera gällande rätt. Utgångspunkten i denna uppsats har varit bestämmelserna i UtlL. Vad som framkommer i uppsatsen är att lagen är otydlig och svårtolkad vilket i sig kan leda till det stora antalet förvarsbeslut.