<p>Sedan 1990-talet har antalet regionala handelsavtal ökat kraftigt och världshandeln präglas</p><p>inte av den globala frihandel som WTO eftersträvar, utan snarare av handelssammanslutningar</p><p>med en stor aktör i centrum. Genom den så kallade Barcelonaprocessen har EU, ett</p><p>av de största naven i världshandeln, knutit bilaterala avtal med sina grannländer kring</p><p>Medelhavet och på så sätt gett upphov till ett struktur som kallas hub-and-spoke, nav-ocheker.</p><p>I denna uppsats utreds detta begrepp och de effekter som strukturen har på handel och</p><p>flödet av utländska direktinvesteringar. Vi ser tecken på att dessa flöden har ökat för Marocko</p><p>och Tunisien under de senaste åren och finner det troligt att effekterna blir ännu större i övriga Medelhavsländer</p>

Sedan 1990-talet har antalet regionala handelsavtal ökat kraftigt och världshandeln präglas inte av den globala frihandel som WTO eftersträvar, utan snarare av handelssammanslutningar med en stor aktör i centrum. Genom den så kallade Barcelonaprocessen har EU, ett av de största naven i världshandeln, knutit bilaterala avtal med sina grannländer kring Medelhavet och på så sätt gett upphov till ett struktur som kallas hub-and-spoke, nav-ocheker. I denna uppsats utreds detta begrepp och de effekter som strukturen har på handel och flödet av utländska direktinvesteringar. Vi ser tecken på att dessa flöden har ökat för Marocko och Tunisien under de senaste åren och finner det troligt att effekterna blir ännu större i övriga Medelhavsländer