Uppsatsens syfte är att utreda domstolens möjligheter och skyldigheter vad gäller processledning kring alternativa brottsrubriceringar. Ämnesvalet aktualiserades genom den så kallade snippadomen från mars 2023. I uppsatsen presenteras och tolkas de två paragraferna av intresse, 30 kap 3 § och 46 kap 4 § st 2 rättegångsbalken. Detta görs för att utröna vad gällande rätt är när det handlar om lämpligheten i att processleda kring alternativa rubriceringar. Genom HD:s avgörande i snippadomen konstateras att det finns en skyldighet att processleda i specifika situationer vilket analyseras vidare i uppsatsen. Författaren kommer fram till att lämpligheten att processleda är mer vidsträckt och formulerar en egen modell för när sådana situationer föreligger. Enligt modellen är det lämpligt att domstolen processleder åklagaren i de fall det inte är otänkbart att den alternativa rubriceringen faller in under samma gärningsbeskrivning. Uppsatsen utreder även frågan kring barn som målsäganden i kontexten av processledning och det förs en diskussion där olika rättigheter för barn tas upp och vägs mot den tilltalades rättigheter. Slutsatsen blir att det borde införas en skyldighet att processleda när målsäganden är ett barn. Skyldigheten är dock beroende av om det utifrån de ovanbeskrivna förutsättningarna bedöms vara lämpligt att processleda. Vidare presenteras snippadomen mer ingående i syfte att belysa konsekvenserna av en missad processledning. Avslutningsvis görs en analys av hur den framtida rättstillämpningen kommer se ut efter avgörandet. Genom att den av HD konstaterade skyldigheten är så pass specifik menar författaren att det inte föreligger någon större risk för att underrätterna kommer bli alltför aktiva vid framtida rättegångar.