Fördomar är något vi alla har och delvis behöver för att kunna fungera i vardagen. Genom fördomar skapar vi en ordning i tillvaron som leder till att vi inte behöver ta in all information i varje given situation, detta vore nästan omöjligt med hänsyn till begränsningarna i vårat kognitiva system. I denna rapport vill vi undersöka hur dessa fördomar påverkar vittnens bedömning av en situation eller händelse och de som är inblandade. Då vi omedvetet använder våra förutfattade meningar och tidigare erfarenheter för att tolka världen omkring oss, går det att misstänka att det även påverkar vittnesutsagor. I rapporten har vi använt oss av fyra stycken studier om vittnen till våldsbrott, tre stycken intervjuer med erfarna poliser, kurslitteratur i tillämpliga delar samt annan litteratur. Intervjuerna är anonyma med anledning av att en del kan uppleva det som ett känsligt ämne att yttra sig om. Vi har belyst hur vittnen påverkas av sina fördomar samt hur detta kan påverka resultatet i ett förhör. Vittnets förmåga att identifiera en gärningsman i en fotokonfrontation påverkas av etnicitet hos vittne och gärningsman. Det visade sig i en av studierna, att vittnen bedömer gärningsmän av annan etnicitet hårdare än de individer tillhörande sin egen. För att komma till bukt med felaktig utpekning av gärningsmän bör fotokonfrontation ersättas med videkonfrontation då vittnet får en bättre möjlighet att känna igen gärningsmannen. I förhör bör man även utröna var lojaliteten hos ett vittne ligger.

Underrättelsetjänst, ett begrepp som för många är något abstrakt och svårgreppbart. Vad syftar egentligen underrättelsetjänst till? Något förenklat skulle man kunna säga att det syftar till att ge faktaunderlag för planering av polisverksamhet. Verksamheten ska vara precis och kvalitativ, den ska vara underrättelseledd. I strävan efter visionen om underrättelseledd polisverksamhet fastställde rikspolischefen hösten 2005 Polisens underrättelsemodell (PUM). Denna kom att införlivas i mängdbrottsprojektet och ska enligt nationellt direktiv vara implementerad senast 31 december, 2007. PUM kan ses som en övergripande brottsbekämpningsmodell som ska sammanfoga och säkerställa processerna ledning och styrning, underrättelse och genomförande. Modellen skall vara en praktisk arbetsmodell som säkerställer det teoretiska ramverket problem orienterat polisarbete (POP). Syftet med min rapport har varit att studera polismyndigheten Västernorrlands implementeringsarbete av PUM. Genom att fördjupa mig i dokument och genomföra intervjuer har jag funnet att polismyndigheten Västernorrland har arbetat målmedvetet och strukturerat för att förankra PUM i myndighetens organisation. Myndigheten har även identifierat områden där utvecklings- och förändringsåtgärder krävs för att PUM ska fungera fullt ut.

Studien handlar om anhörigas reaktioner och tankar kring att få ett dödsbud levererat till sig. Syftet med studien är att ge kunskap om sorgeprocessen, polisens stöttning och anhörigas erfarenheter så poliser i tjänst kan få ett underlag för att hitta ett bra sätt att arbeta på vid levererandet av dödsbud. Studien förklarar hur sorgeprocessen hos de anhöriga är beroende av bemötande ifrån andra. Den redogör också för vilken stöttning poliser erbjuds för att hantera underrättelsen av dödsbud. Det har visat sig att uppgiften saknar riktlinjer därför har präst, polis och anhöriga delat med sig av sina erfarenheter kring ämnet dödsbud till dem som saknar sådana och vill ha mer kunskap i att leverera ett dödsbud. Intervjuerna sammanställdes i en löpande text och citat valdes ut för att åskådliggöra intervjupersonernas svar. Det har visat sig vara omöjligt att veta exakt vilka sorgereaktioner man kan komma att mötas av när man levererar ett dödsbud. De reaktioner som de intervjuade har beskrivit kan sammanfattas genom Lindemanns teori om de särdrag som uppkommer vid sorg, kroppsliga obehag, intensiv upptagenhet av minnet av den döde, skuldkänslor, fientliga reaktioner, och förlust av tidigare umgängesvanor. Intervjupersonerna beskriver hur intensivt de minns stunden när polisen kom för att underrätta dem om deras barns död och hur viktiga de personerna som kom för att lämna dödsbudet var och har blivit i efterhand.

Denna rapport skrivs som ett fördjupningsarbete vid polisutbildningen i Umeå. Rapportens huvudsakliga syfte är att belysa hur ett förhör med barn skall genomföras ur polisiär synvinkel för att bli så tillförlitligt som möjligt. Rapporten inriktar sig på förhörssituationer med barn i åldrarna två till sju år och som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp. Genom att studera svensk lagstiftning, utvecklingspsykologi och förhörsmetodik har vi vidareutvecklat en intervjuguide för hur ett barnförhör kan genomföras på bästa sätt. För att fördjupa kunskaperna i praktiskt polisarbete har intervjuer med åklagare och barnutredare gjorts, därefter har det teoretiska underlaget jämförts med resultatet av dessa intervjuer. Denna jämförelse visar att den intervjuguide som presenteras i rapporten mycket väl kan användas för att uppnå syftet med förhöret, det vill säga hög tillförlitlighet.

I denna uppsats tar vi upp olika faktorer till att dagens politiker vill ha en lagstiftning som ger möjlighet att använda sig av hemliga tvångsmedel mot den enskilde individen ännu mer än vad som sker idag. Syftet är att belysa hur debatten ser ut och det aktuella läget kring lagstiftning. Tillvägagångssättet har varit analys av fakta i form av propositioner och liknande dokument. Resultatet har visat på en omfattande debatt som berör rättsväsendets roll och effektivitet i relation till varje enskild individs internationellt fastställda rättighet till ett privat liv.

Syftet med vår rapport är att försöka ge en djupare inblick i ett av polisens mindre kända verksamhetsområden. Vi har valt att arbeta med de regionala insatsgrupperna både för att vi själva vill få ökade kunskaper om deras verksamhet samt för att undersöka hur denna polisiära resurs är organiserad i polismyndigheten. Rapporten försöker att analysera hur de regionala insatsgrupperna skiljer sig åt beträffande arbetsformer, utbildning och organisation i Örebros respektive Västerbottens polismyndighet. De fakta och uppgifter som rapporten bygger på har inhämtats från litteratur och genom intervjuer. Det vi har kommit fram till är att de regionala insatsgrupperna skiljer sig signifikant från varandra och en likriktning av verksamheten genom nationellt fastställda direktiv skulle kunna kompetenssäkra insatsgruppernas verksamhet.

1996 beslutade riksdagen att utöka beredskapspolisorganisationen med en ”särskild beredskapspolis”. Denna skulle ha bättre utbildning och utrustning än den tidigare beredskapspolisen och även kunna användas till polisiära uppgifter i fredstid. Sedan 1 januari 2002 finns därför 1500 särskilda beredskapspoliser utbildade och placerade vid polismyndigheterna runt om i Sverige. Särskilda beredskapspolisens uppgifter är att delta i polisverksamhet som syftar till befolkningsskydd och räddningstjänst. Även då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt, samt till andra lämpliga polisuppgifter kan de kallas in. Vårt arbete syftar till att beskriva de krav som ställs på färdiga särskilda beredskapspoliser samt den utbildning personalen inom särskilda beredskapspolisens tillhandahåller. Vi har också att behandlat deras befogenheter, samt den lagstiftning som reglerar nyttjandet av särskilda beredskapspolisen. I dagsläget ligger beslutet om användningen av särskilda beredskapspolisen på Regeringen, en önskan RPS har är att beslutet ska vara deras att fatta. Om så skulle bli fallet kan det bli så att särskilda beredskapspolisen kommer att användas mer frekvent än. Kommer då den särskilda beredskapspolisen användas mer frekvent krävs enligt våran mening en utökad utbildning

Anledningen till att Nationella Insatsstyrkan skapades var en utredning som tillsattes efter mordet på Olof Palme. Utredningen kom fram till att Sverige behövde en styrka som skulle kunna användas vid terrorangrepp. Innan styrkan skapades figurerade det flera förslag på hur styrkan skulle se ut, var den skulle vara placerad, och hur stor den skulle vara. Den 21 juni 1990 beslutade regeringen att en styrka på ca 50 man skulle bildas och att den skulle inrättas vid dåvarande polismyndighet i Stockholm. Sedan dess har ansvaret för styrkan flyttats och är i dagsläget inrättad under Rikskriminalpolisen. Idag består styrkan av 59 man. Sedan 1991 har den inte utökats i samma takt som andra nationers motsvarande styrkor. Internationellt har i stort sett alla utökat sina motsvarande styrkor, som följd av framförallt 11 septemberattacken i USA. Det som styr styrkans framtid och dess storlek är i hög grad terrorhotbilden mot Sverige och hur den tolkas politiskt. På den politiska spelplanen är partierna från båda blocken i dagsläget positiva till NI och vissa av partierna vill även se en utökning av styrkan. Insatsstyrkan kan idag klara av det antal insatser som genomförs om året, samtidigt som de vidbehåller sin kompetens. Under året väntas ett beslut om att utöka styrkan till mellan 75 och 90 man. I dagsläget kan NI rekrytera tillräckligt många för att fylla på efter dem som slutar. Det är dock inte med stor marginal. Om beslut att utöka styrkan fattas kan det komma att bli ett problem.

I alla typer av möten mellan människor kan brist på kommunikation leda till missförstånd och konflikter av olika slag. En situation, där vi tror att detta kan vara särskilt påtagligt, är när polisen möter demonstranter vid en opinionsyttring. Detta arbete undersöker och belyser vilka möjligheter som finns till kommunikation för den enskilde polismannen vid en demonstration. För att ta reda på detta har vi utfört djupintervjuer med representanter inom polisen. Vi har även tittat på vad polisens utbildning i det kommunikativa förhållningssättet innehåller. Frågor som vi diskuterat kring är bland annat vad polisens särskilda taktik innebär för kommunikationen, vad som kan vara hinder i kommunikation, den interna kommunikationen samt dialogkonceptets integration i det övriga polisarbetet. Vi har kommit fram till att kommunikation är ett viktigt element på alla nivåer vid en demonstration, inte minst för varje enskild polisman. Vi anser att de möjligheter som finns till kommunikation har en direkt koppling till tillgången på information kring situationen totalt sett och vetskapen om vilket budskap som ska förmedlas. Således är till exempel en fungerande intern kommunikation en viktig förutsättning för möjlighet till dialog med allmänheten.

Syftet med den här rapporten är att belysa hur kvinnliga polisers röst kan inverka på dennes arbete. Syftet är även att uppmärksamma hur viktig rösten är och att det inte finns någon forskning eller något skrivet om röstanvändning i yrket som polis. Detta väckte vårt intresse när vi hade en röstlektion på polisutbildningen. För att kunna bilda oss en uppfattning om det finns generella önskemål om röstträning, både på polisutbildningen och på polismyndigheten, har vi genomfört ett antal intervjuer. I rapporten beskrivs röstorganets anatomi. Vi har försökt att på ett enkelt sätt beskriva röstorganet och dess funktioner, samt skillnader mellan mäns och kvinnors röst. Vidare i rapporten kan man läsa resultatet av de intervjuer vi har gjort. Genom intervjuerna framkommer bland annat att rösten anses som ett viktigt arbetsredskap och att önskemål om mer röstutbildning finns. Med en avslutande diskussion konstaterar vi att kvinnor kan ha svårigheter då det gäller att ta i med rösten för att nå fram till en mottagare. Orsakerna till det är bl a att kvinnor har kortare stämband än män och stämbanden vibrerar snabbare, detta gör att kvinnor har en ljusare stämma. Slutligen ges några enkla övningar och tips för hur man kan träna sin röst.