I många kommuner finns språkklasser. För att bli mottagen till språkklass krävs någon diagnos inom språkstörning. Aktuell forskning gör gällande att språkstörning sällan är en isolerad funktionsnedsättning. Barnets svårigheter kan förklaras utifrån att språkstörning är den mest framträdande funktionsnedsättningen vid en given tidpunkt eller att språkstörningen är en markör på andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar främst i skolålder. Syftet med studien är att få kännedom om beslutsfattares och pedagogers erfarenheter och uppfattningar om begreppet språkstörning och överlappande utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar samt hur detta påverkar kriterier och beslut som ligger till grund för mottagande till språkklass. Konkreta frågeställningar är: Hur definierar förvaltningschefer, rektorer och pedagoger begreppet språkstörning? Vilka kriterier finns för språkklass och hur avgränsas och definieras de? Vilka erfarenheter och kunskap finns om språkstörning och överlappande utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar? Undersökningen genomfördes som kvalitativ forskningsintervju med nio intervjudeltagare på organisations-, grupp- och individnivå i tre kommuner. Utgångspunkten är en fenomenologisk ansats som ger möjlighet att undersöka och beskriva intervjudeltagarnas erfarenheter och uppfattningar inom ämnet. Resultatet visar att språkstörning uppfattas som ett komplext begrepp och att det finns stora skillnader i hur intervjudeltagarna definierar begreppet språkstörning och vilka termer som används. Det framkommer att språkstörning kan förändras över tid och att andra symptom kan framträda tydligare. I beskrivningarna antas språkstörning ha en särställning till andra diagnoser för att den är kombinerad på så många olika sätt och att den har så många olika grader. Detta medför svårighet att avgränsa och gradera språkstörning i kriterier till språkklasser. Kriterier för mottagande till språkklass ser olika ut i kommunerna. Det framkommer vidare att logopeder har ett stort ansvar vid organisation av språkklasserna till exempel när det gäller att upprätta kriterier och vara med vid beslut om mottagande. Diagnos språkstörning, utrett av logoped, ska enligt intervjudeltagarna alltid ligga som grund inför ett beslut om mottagande. Det visar sig också att föräldrar har en viktig roll men har olika förutsättningar att driva sitt barns sak vid ansökan till språkklass. I resultatet framgår att majoriteten  av barn med språkstörning i skolålder har andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar och att det är svårt att förstå vad som är beroende av vad. Många barn med språkstörning har en långsam inlärningstakt och den kommunikativa förmågan är nedsatt. Ofta har eleverna pragmatiska svårigheter som sannolikt kan relateras till såväl språkliga problem som till andra kognitiva problem, exempelvis brister i uppmärksamhet och arbetsminne. Intervjudeltagarna poängterar att språkstörning är en funktionsnedsättning som ofta får sociala och emotionella konsekvenser. De flesta intervjudeltagarna är överens om att ett barn med språkstörning och andra överlappande funktionsnedsättningar skulle kunna tillhöra en språkklass. Samtidigt finns en vilja att kunna avgränsa och vara tydlig med att det ska vara barn med primär språkstörning som går i språkklass. Resultatet visar en saknad av ett gemensamt synsätt i kommunerna kring organisation, rutiner, underlag vid beslut, upprättande av kriterier och arbetssätt i språkklasser. Med detta visar resultatet vikten av att ha ett tvärvetenskapligt synsätt på barn med språkstörning. Olika professioner behöver "bygga broar" och uppföljningar i utredningsteam bör ske under tidig skiolålder.