I vårt arbete med palliativa patienter har vi sett en kunskapsbrist i hur patienters existentiella behov bemöts. Det saknas tid för att lyssna på patienterna och tillgodose de existentiella behoven. Det finns en risk att medikalisera de existentiella behoven istället för att bemöta dem. Uppsatsens syfte var att, baserat på självbiografier, belysa patienters existentiella behov i livets slut. En självbiografistudie genomfördes för att få belyst vilka de existentiella behoven var. En narrativ analysmetod användes. Fyra huvudkategorier framträdde; Behov av att känna tillit, behov av att ha en tro på något, behov av att få leva ett vardagsliv och behov av livet som går vidare. Familjen, de nära vännerna och att ges möjlighet att leva vardagsliv var det mest framträdande. Även tillit till personalen var viktigt. Patienter som hade en tro behöll denna till slutet, trots att inga under skedde. Vardagslivet tillsammans med familj och vänner var det som uppskattades mest och som gav störst tillfredsställelse vid livets slut. / In our work with patients in end of life we have seen a lack of knowledge in how we respond to the existential needs. Also there is a lack of time in listening to the patients when they want to express their existential needs. It is so much easier to give sedatives to comfort the patients instead of taking the time and effort to listen to the extential needs. The aim of this study was, based on autobiographies, to examine patients existential needs in end-of-life. In order to find out what needs they had we read autobiographies. The analysis was performed with a narrative method. Four main-categories were found; Need of confidence, need to have a faith in something, need to live a everyday-life and need of life that goes on. The family, close friends and the everyday-life was very important. Also the confidence for the caregivers was of significance. Patients who had a faith kept their faith to the end of life, inspite that there was no miracle. Everyday-life with family and friends at home was the most appreciated in end-of-life.