Människor lever alltför mycket utifrån normer och allt de gör inplaceras i fack och värderas efter klasstillhörighet. Det kan tyckas självklart att man kan tycka om vitt skilda saker inom kulturen: konst, musik, dans och litteratur – ändå finns det en vag känsla hos många människor att det inte passar sig att samtidigt uppskatta t ex klassisk musik och dansbandsmusik. Vad är det som håller dem tillbaka – vad är det som styr dem? Den här uppsatsen har som syfte att undersöka gränsöverskridande kulturmöten mellan populärkulturella och finkulturella konstnärer, med huvudfrågeställningen om dessa skilda konstformer kan mötas och sammansmältas på ett likställt sätt. Uppsatsen tar därför sin teoretiska utgångspunkt i Herbert Marcuses uttryck om repressiv tolerans, som talar om ett ojämlikt förhållande mellan etablissemanget finkulturen – och dess oliktänkare populärkulturen, där motståndet trycks ner, genom att tigas ihjäl eller göras ofarligt. Marcuse ingick i den kritiska teorin, med tydliga emanciperande drag. Även denna uppsats har ett undersyfte att se om gränsöverskridande möten kan befria människor – utveckla dem i sin nya erfarenhet. För att besvara huvudfrågeställningen skildras tre exempel på skapande möten mellan populärkultur och finkultur, bl a föreställningen The Demons of the Opera på Norrlandsoperan, där metallbandet 6th Awakening genomförde en konsert tillsammans med symfoniorkestern och ger en bild hur operahuset vill skapa samarbeten med andra aktörer än normalt och finna ny publik Huvudparten av materialet i vart och ett av de beskrivna konstmötena är baserat på intervjuer med deltagare. För att ge svar på underfrågan om det gränsöverskridande mötets befriande potential följer ytterligare tre exempel, bl a om den filharmoniska biinstrumentorkestern vars musiker träder in i en amatörroll genom att de inte behärskar sitt andrainstrument – och därigenom hittar tillbaka till glädjen med att spela. Gestaltningen är också en del av dessa exempel: en film där vanliga människor korsar gränsen till ett av finkulturens allra finaste rum, i en balett för alla. Undersökningen har till syfte att se vad som händer då människor intar rum de normalt inte rör sig i – prövar på balett – och om det utvecklar dem och visar dem dolda behov de inte visste att de hade. Resultaten i uppsatsen visar att skilda konstformer verkligen kan mötas, men det krävs en egen legitimitet – den ömsesidiga respekten kommer inte automatiskt i ett oberoende konstmöte, men det finns nyfikenhet. Synen på finkulturens konstnärer som hantverkare leder också till intressanta iakttagelser: populärkulturen lånar manér från finkulturen för legitimitet, samtidigt som finkulturen längtar till populärkulturens spontanitet. Mötena sker också med respektive kulturs publik i det gemensamma rummet, som interagerar med konstnärerna – och öppnar upp rum som varit dolda/bortvalda.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:konstfack-500 |
| Date | January 2006 |
| Creators | Grandert, Hanna |
| Publisher | Konstfack, Institutionen för Bildpedagogik (BI), Stockholm : Konstfack, Inst. för bildpedagogik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | Uppsats : BI : Examensarbete : 180-200 : Inriktning Media 2006 |
Page generated in 0.0016 seconds