Eftersom antropocen och klimatförändringen redan tillhör vårt här och nu kan inte det enda svaret på dem vara att vilja förhindra eller begränsa dem. Istället måste vi skriva berättelser som tillåter oss att leva och överleva den oerhörda sårbarhet de konfronterar oss med. I en förhoppning om att kunna formulera sådana berättelser vänder jag mig till de sårbara, skadade och döende kroppar som följer i klimatförändringens spår. Utifrån en teoretisk undersökning av feministisk posthumanism, queer ekologi och Disability Studies tillhandahåller jag uppslag för att situera dem i antropocen. Uppsatsens syfte är att med utgångspunkt i dessa sårbara, skadade och döende kroppar skriva kritiska och affirmativa, till och med utopiska, berättelser hur vi kan leva och överleva i vårt här och nu - oavsett vilken framtid den utmynnar i. I mina försök att skriva andra och bättre berättelser om vårt här och nu tvingas jag förhålla mig till det faktum att antropocen är en negativ och repressiv berättelse som begränsar liv och tänkande genom att underkasta dem ett eller annat normativt värde (människoarten, familjen, individen). Detta tar sig framförallt uttryck i affekter som melankoli och panik inför farhågan om att klimatförändringen innebär mänsklighetens och världens slut. Även om det inte är min avsikt är att ifrågasätta eller förringa klimatförändringens många katastrofer vill jag argumentera för att de affekter som omger dem inte kan förstås åtskilt från det faktum att de inte förutsätts hota vilken människa och värld som helst utan en normativ förståelse av människan och världen. Jag vill hävda att antropocen framförallt inte bör förstås som slutet för vare sig människa eller värld (även om det är en risk som såklart inte kan uteslutas) utan snarare som en fortsättning på makt och normer som feministiskt, queert och cript tänkande ägnat sig åt att problematisera. Istället för att låta klimatförändringen bli så att säga en ursäkt för att sluta tänka - istället för att förutsätta att den enda kropp och värld som är möjliga att leva i är den kropp och värld vi för närvarande tar för givna, och istället för att förutsätta att om den kropp och värld vi för närvarande tar för givna av en eller annan anledning inte kan fortsätta existera är ingen kropp eller värld möjlig att leva i - föreslår jag att vi låter de traditioner av kritiskt och affirmativt, till och med utopiskt, tänkande om sårbara, skadade och döende kroppar som feministisk teori, queerteori och Disability Studies erbjuder vägleda oss mot andra och bättre sätt att leva i antropocen. Jag vill nämligen hävda att det finns bättre och sämre sätt att leva med den oerhörda sårbarhet som klimatförändringen medför - så varför inte välja att leva den så bra som möjligt?
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-385540 |
| Date | January 2019 |
| Creators | Grahn, Mattias |
| Publisher | Uppsala universitet, Centrum för genusvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0052 seconds