No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Internationella Kvinnodagen uppmärksammas i Sverige 2017. Vilka frågor är centrala, vilken form har evenemangen och vem inkluderas är frågorna som jag ämnar besvara. Som metod har jag använt mig av dokumentstudier samt observation på Internet (Facebook) där 8:e mars evenemang från olika orter i Sverige utgjort studiens material. De teoretiska förståelseramar som legat till grund för analysen består framförallt av Chandra Mohantys teori om intersektionalitet och problematiken kring ett ”globalt systerskap”, Sara Ahmeds teori om ”rummets orientering”, dvs hur rum är orienterade efter de kroppar som är tänkta att vistas där och hur världen görs otillgänglig för vissa kroppar. Jag använder mig även av Jonas Engmans teori om demonstrationer som politisk ritual. I analysen visar jag hur evenemangens utformning vittnar om olika perspektiv på ideologi och samhällsförändring. Jag visar även hur personer och kroppar inkluderas och exkluderas genom den direkta miljön och det indirekta perspektivet (vems erfarenheter och intressen som prioriteras). Studien visar att det råder stor mångfald bland de frågor som tas upp i de olika evenemangen under dagen. Min tolkning av detta är att mediet Facebook möjliggör för även privatpersoner och mindre etablerade organisationer att skapa egna evenemang och själva lyfta sina frågor. Nyckelord: Intersektionalitet, Internationella Kvinnodagen, 8:e mars, politiska ritualer, demonstration, feministiska aktioner, tillgänglighet och inkludering.

Tidigare postkolonial feministisk forskning visar hur en vit och patriarkal ”svenskhet” fortlever som norm på olika plan i det svenska samhället. Den politiska elitens retorik visar sig även ha stor betydelse för hur samhället i övrigt hanterar strukturer av rasism och sexism. Utifrån postkoloniala, intersektionella och affektteoretiska perspektiv syftar denna studie till att synliggöra hur kön och ras förstås och praktiseras diskursivt och med stöd av känslor i partiledartalen från Almedalsveckan 2018. Med fokus på konstruktioner av "vi" och "dem" tar undersökningen avstamp i Sara Ahmed’s teoretiska förståelse för känslor som ”affektekonomier” i relation till ras och kön. Ett analytiskt fokus riktas mot vilka känslor som uppstår, hur de cirkulerar och vad de gör i olika skillnadsskapande processer. Materialet som undersöks är avgränsat till tre av åtta partiledartal (Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna). Analysens resultat tyder på en vit och maskulin norm som får representera ”svenskhet” och talets ”vi”, en position som kontrasteras mot ”den andre” som ger sken av något utländskt, icke-vitt, hotfullt och maskulint. Det feminina osynliggörs och får istället representera något ”skyddsvärt”. Känslor av rädsla, ilska, olust, glädje och skratt bidrar som betydelsebärande dimensioner i att förena talets ”vi” genom att ta avstånd från ”de andra”. Analysen visar sammantaget på en underliggande vilja om att värna något förutsatt ”svenskt”, vilket kan förstås som en vilja, medveten eller omedveten, av att bevara en vit och maskulin överordning.

This study draws from qualitative interviews with seven teenage girls in several areas of mid-Sweden. In various degrees, all girls participate in the A-traktor culture. The purpose of the study is to examine how teenage girls construct femininity in the A-traktor culture. It also focuses on how the subculture shape and constrains an A-traktor girlhood. The study showed that the girls participating in the subculture are doing femininity through different negotiations and strategies. The A-traktor girlhood negotiates conventional norms and practices within the subculture as well as with structural conventional norms related to young girls outside the subculture. In order to gain recognition as authentic members of the A-traktor culture, the girls adapt to the masculinized norms in the subculture. Hence, the A-traktor girlhood’s gender negotiations were constrained by the normative framework of the subculture. But the masculinized norms of the culture could also create opportunities for the girls to ”trouble” their performances of femininity to a greater extent compared with the time before entering the A-traktor culture. The A-traktor girlhood’s alternative discourses and practices gave the girls room to maneuver within and also in opposition to the masculinized codes and norms in the subculture. The spatial A-traktor culture and its masculinized normative framework could be used as a place where the girlhood could oppose to societal conventional notions of femininity. The study draws its theoretical framework from gender as performative, spatial orientation and intersectionality. Research on girlhood, youth culture and motor culture has also been essential in the process of analyzing constructions of femininity and girlhood in the A-traktor culture.

The distribution of paid parental leave in Sweden today remains unequal despite several political reforms. In addition, previous research shows that this unequal distribution leads to negative health effects for the women who use the majority of the parental leave. The aim of this study is therefore to create an understanding of why women takes out the majority of the paid parental leave. Four interviews have been made with women who have done just that. By analyzing the material through feminist post-structuralism and queer theory, the women’s discursive understanding of their own situation is made visible. Three themes emerge: the first theme shows how an essentialist understanding of the woman is ruling despite the fact that the women on many occasions also demonstrate a constructivist understanding. The second theme highlights a discourse where the women are both expected to take out the majority of the parental leave while also being responsible for an equal distribution, which is impossible to fulfill. The last theme shows how two aspects are made invisible, first, the problems that arise due to an uneven distribution and, second, that an equal distribution of the parental leave is possible. These themes are understood as normalization processes and a way to maintain the power structure between the sexes.

No description available.

Eftersom antropocen och klimatförändringen redan tillhör vårt här och nu kan inte det enda svaret på dem vara att vilja förhindra eller begränsa dem. Istället måste vi skriva berättelser som tillåter oss att leva och överleva den oerhörda sårbarhet de konfronterar oss med. I en förhoppning om att kunna formulera sådana berättelser vänder jag mig till de sårbara, skadade och döende kroppar som följer i klimatförändringens spår. Utifrån en teoretisk undersökning av feministisk posthumanism, queer ekologi och Disability Studies tillhandahåller jag uppslag för att situera dem i antropocen. Uppsatsens syfte är att med utgångspunkt i dessa sårbara, skadade och döende kroppar skriva kritiska och affirmativa, till och med utopiska, berättelser hur vi kan leva och överleva i vårt här och nu - oavsett vilken framtid den utmynnar i. I mina försök att skriva andra och bättre berättelser om vårt här och nu tvingas jag förhålla mig till det faktum att antropocen är en negativ och repressiv berättelse som begränsar liv och tänkande genom att underkasta dem ett eller annat normativt värde (människoarten, familjen, individen). Detta tar sig framförallt uttryck i affekter som melankoli och panik inför farhågan om att klimatförändringen innebär mänsklighetens och världens slut. Även om det inte är min avsikt är att ifrågasätta eller förringa klimatförändringens många katastrofer vill jag argumentera för att de affekter som omger dem inte kan förstås åtskilt från det faktum att de inte förutsätts hota vilken människa och värld som helst utan en normativ förståelse av människan och världen. Jag vill hävda att antropocen framförallt inte bör förstås som slutet för vare sig människa eller värld (även om det är en risk som såklart inte kan uteslutas) utan snarare som en fortsättning på makt och normer som feministiskt, queert och cript tänkande ägnat sig åt att problematisera. Istället för att låta klimatförändringen bli så att säga en ursäkt för att sluta tänka - istället för att förutsätta att den enda kropp och värld som är möjliga att leva i är den kropp och värld vi för närvarande tar för givna, och istället för att förutsätta att om den kropp och värld vi för närvarande tar för givna av en eller annan anledning inte kan fortsätta existera är ingen kropp eller värld möjlig att leva i - föreslår jag att vi låter de traditioner av kritiskt och affirmativt, till och med utopiskt, tänkande om sårbara, skadade och döende kroppar som feministisk teori, queerteori och Disability Studies erbjuder vägleda oss mot andra och bättre sätt att leva i antropocen. Jag vill nämligen hävda att det finns bättre och sämre sätt att leva med den oerhörda sårbarhet som klimatförändringen medför - så varför inte välja att leva den så bra som möjligt?

Syftet med denna uppsats är undersöka diskurser på det mansseparatistiska forumet incels.co, en sida på internet riktade till män som lever i ofrivilligt celibat. Det jag mer specifikt studerat är hur incelsen skriver om kön och makt samt hur de positionerar sig själva och förhåller sig till varandra på forumet. Med Laclau och Mouffes diskursteori har jag undersökt ett antal trådar på forumet. Vad analysen har visat är att incelsen ser utseende som centralt för samhällets utformning och människors tillgång till makt. Utseendet är det som organiserar människors liv och därmed också tillgång till sex. Är man attraktiv får man automatiskt fördelar i livet och de anser att de själva inte har det privilegiet, bland annat på grund av ett icke attraktivt utseende. På grund av olika skönhetsstandards för män och kvinnor är kvinnor mer priviligierade i samhället eftersom de kan använda sitt utseende för att få makt, vilket män inte kan på samma sätt. Undersökningen har också visat att det finns en återkommande diskurs på forumet som objektifierar och avhumaniserar kvinnor. En kvinna är någon som incelsen vill ha sex med och de drar en gränsdragning för vad en kvinna är. Kriteriet för att vara en kvinna är att vara attraktiv och åtråvärd. På forumet kämpar de också med att definiera vad en incel är och vilka faktorer som är godkända för att vara en riktig incel. Utseendet är den huvudsakliga anledningen till incelsens situation som ofrivilliga celibatärer men de har svårt att komma överens om vilka utseendemässiga bristfälligheter som är tillräckliga för att vara en incel. I sina diskussioner visar de en hög grad av kroppslig medvetenhet och olika sätt att förhandla med kroppen för att undvika stigman kring sin kropp, något som man tidigare sett som beteenden hos kvinnor och inte hos män. Incels.co är ett forum som ger utrymme för ett homosocialt sammanhang för incelsen att etablera diskurser på. Diskurserna producerar en samhällsbild som säger att kvinnor är mer priviligierade än män samtidigt som de objektifierar kvinnor och skriver fram sig själva som mer mänskliga och rationella.

Att som kvinnlig servitör bli utsatt för kränkande behandling från gäster är mer en regel än undantag. Trots detta omfattande problem är det inte är särskilt omdiskuterat. Syftet med denna studie är att söka förståelse kring hur kvinnliga servitörer upplever gästers kränkande behandling på arbetsplatsen. Med utgångspunkt i informanternas subjektiva upplevelser är syftet även att förstå var informanterna drar gränsen för vad som är ett acceptabelt beteende och när det inte längre är möjligt att upprätthålla en professionell yrkesroll utan att ens privata känslor tar över. Genom tre semistrukturerade intervjuer med tre kvinnor som arbetar inom restaurangbranschen, har deras berättelser analyserats på ett reflexivt och tematiskt vis för att på så sätt kunna besvara hur dessa ser på kränkningar och möjligheten att hantera dem. Centralt för analysen har varit servitörernas emotionella arbete, där positiva känslor uppmuntras och negativa känslor förträngs. Faktorer som kön, ålder och social klass har visat sig vara av vikt för vem som utsätter kvinnliga servitörer för kränkningar, samt på vilket sätt dessa genomförs. Chefernas inställning till vad som anses vara ett acceptabelt beteende har också visats färga informanternas möjligheter att dra gränsen vid kränkande behandling.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Tjejmilen marknadsfördes av arrangörerna från premiäråret 1984 till och med 1989, för att ta fasta på hur distinktionen mellan manligt och kvinnligt kön framställs och hur detta i förlängningen kan få betydelse för förståelsen av deltagandet i Tjejmilen. Studien har en poststrukturalistisk diskursteoretisk ingång och genomförs genom en kombinerad diskurs-, text- och bildanalys. I närläsningen av materialet som består av den marknadsföring arrangörerna skickade ut inför Tjejmilen mellan åren 1984 och 1989 har dessa teman varit centrala: hur kön konstrueras i materialet, anspelning på ett kvinnligt självförverkligande, vilken roll kön spelar i sammanhanget samt hur manliga respektive kvinnliga idrottare presenteras. Analysen visar att diskursen kring kvinnors idrott i marknadsföringen konstruerar och reproducerar bilden av idrottande kvinnor som passiva och måttfulla i sitt idrottsutövande, samtidigt som marknadsföringen anspelar på kvinnligt självförverkligande genom att lyfta hälsofrämjande aspekter och framgångsideal relaterat till idrottsutövande och presentera ett alternativ till idrottskvinnor som passiva genom att artikulera vältränade kvinnor i bild- och textmaterialet.