This essay investigates the philosophies and practices of Simone Weil and Etty Hillesum from the viewpoint of their relation to eating. By analyzing them aided by Renée Girard’s theory of mimetic desire, I discuss similarities and differences between Weils and Hillesums work and spiritual development. Entering their thinking through Robert Daly’s notion of a phenomenology of redemption, which describes the form of mimetic desire that counters, rather than produces, violence, I discuss, guided by Susan Bordo’s work on eating disorders as well as Maurice Merleau-Ponty’s phenomenology of perception, how Weil and Hillesum can be said to engage in this respectively. By contrasting Weil’s decreation with Hillesum's compulsive overeating, or “life-gluttony”, my analysis argues that Hillesum's diaries depict how she copes with violence by practicing a kind of radical self-love, through which she becomes able to reconcile with both herself and her outside world. As for Weil, I argue that the self-destructive ethics that her decreation consists in prevent her from reaching a full reconciliation, insofar as it constitutes only internalized violence, and not a refusal of violence as such. Thus, my conclusion is, Hillesum's philosophy might be said to be an expression of a more complete redemption, as I formulate it taking my departure in Daly's concept, than Weil's. / Denna uppsats diskuterar Simone Weils och Etty Hillesums verk och liv med avstamp i Weils formulering av begreppet avskapelse samt den livshunger, eller livsglupskhet, som Hillesum beskriver i sina dagböcker. Med hjälp av Renée Girards teori om mimetiska begär undersöker den hur självsvält och överätande figurerar i Weil och Hillesums liv och verk, och hur dessa fenomen relaterar till deras respektive andliga och etiska övertygelser. Utifrån Richard Dalys tanke om en försoningens fenomenologi, baserad i Girards teori om mimetiska begär, Susan Bordos analys av ätstörningar som kulturellt fenomen samt Maurice Merleau-Pontys kroppsorienterade fenomenologi utreder den skillnader och likheter mellan Weil och Hillesum med avseende på hur deras etiska övertygelser gestaltas av och i deras liv och verk. Min analys gör gällande att Hillesums dagböcker skildrar hur hon gör upp med våld genom att praktisera ett slags radikal självkärlek, genom vilken hon blir förmögen att försonas med såväl sig själv som sin omvärld. Vad gäller Weil, hävdar jag att den självförintande etik som hennes avskapelse består i omöjliggör en fullkomlig försoning, såtillvida som den endast utgör ett internaliserat våld, och inte en uppgörelse med våldet som sådant. Därmed, är min slutsats, kan Hillesums filosofi möjligen sägas vara ett uttryck för enmer fullkomlig försoning, som jag formulerar den med avstamp i Dalys begrepp, än Weils.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:sh-44960 |
| Date | January 2020 |
| Creators | Bäärnhielm Pousette, Sophie |
| Publisher | Södertörns högskola, Estetik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0017 seconds