Under slutet av 1970-talet började det hållas debatter angående den dåliga redovisningskvalitén samt den ökade ekonomiska brottsligheten. I och med detta började debattörer även diskutera revisorns roll och funktion. Detta medförde att man först införde en upplysningsplikt som senare utvecklades till en anmälningsplikt som lagstadgades den 1 januari 1999. Tystnadsplikten som sedan länge varit förankrad i revisorns yrkesroll kom nu i konflikt med den nya lagen. Däribland revisorerna själva, som menade att de inte ville agera som en moralisk polis. Samtidigt menade revisorerna samt olika remissinstanser som FAR och SRS att anmälningsplikten skulle medföra bristfällig information från klienten då de inte skulle vara villiga att utge tillräckligt med information av rädsla för att bli anmälda, vilket därmed skulle medföra svårigheter för revisorn att utföra sitt arbete. Däremot ansåg regeringen att revisorn var det främsta arbetsverktyget i kampen mot ekonomisk brottslighet, då de som enda yrkesgrupp har total insyn i bolagens verksamhet. Samtidigt har revisorns brottsförebyggande roll ifrågasatts på senare tid, då antalet anmälningar som kommer från revisorn varit låg i jämförelse med dem som kommer från konkursförvaltare och skatteförvaltningen. Likväl har anmälningarna från revisorer drastiskt ökat sedan år 2004. Därför har vi i denna studie haft som syfte att undersöka vilka faktorer som påverkar revisorns agerande i tillämpningen av anmälningsplikt och tystnadsplikt. I denna tillämpning uppstår ofta en konflikt av moralisk och etisk natur gentemot klienten. Samtidigt krävs det att revisorn är juridiskt kapabel till att avgöra om ett brott föreligger. Detta beror då på den utbildning denne erhål-lit, vilket enligt tidigare studier inom ämnet skiljer sig åt mellan stora- och små revisionsbyråer. Ju större osäkerhet revisorn känner i fråga om ett brott föreligger desto högre bevisgrad tenderar denne också att kräva. För att undersöka dessa faktorer i förhållande till revisorns agerande inför tillämpningen av anmälningsplikt och tystnadsplikt har vi valt att utföra en kvantitativ studie. Detta har vi gjort med hjälp av en enkätundersökning som riktats till fem stora- och fem små revisionsbyråer med avgränsning till Jönköpings stad. Förutom slutna frågor har vi inkluderat öppna tillämpningsfall direkt tagna ur Ekobrottsmyndighetens rapport- ”revisorns åtgärder vid misstanke om brott”. Resultaten från enkätundersökningen har sedan framställts i stapeldiagram utförda i Excel. För att få en bakgrund till de data vi erhållit behövs en relevant teoretisk referensram. Den främs-ta källan till revisorns åtgärder vid brottsmisstanke finner vi i ABL. Dock har det utvecklats omfattande rättspraxis samt rekvisit för att underlätta revisorns avgörande vid misstanke om brott. Dessutom har EBM givit revisorn vägledning i form av riktlinjer för bevisgrad och mer grund-läggande definitioner av de rekvisit som berör en anmälan eftersom lagen lämnat dessa till god revisorssed att avgöra. Dessutom är det relevant för vår studie att finna hur etik och moral påverkar revisorn i affärssammanhang samt den utbildning denne erhållit angående anmälningsplikt. Vår undersökning visar att nästintill samtliga respondenter erhållit en utbildning om anmälningsplikt men att majoriteten trots detta kräver en betydligt högre bevisgrad än EBMs riktlinjer för att agera på brottsmisstanke. Samtidigt tror vi att revisorn tar på sig en yrkesroll och överlägger allt etiskt ansvar på revisionsbyrån, då kommentarerna till tillämpningsfallen visar att revisorerna skulle valt att agera utan att ta hänsyn till det etiska i situationen. Revisorns agerande påverkas av storleken på revisionsbyrån, då det visar sig att respondenterna från de små revisionsbyråerna haft en större praktisk användning av anmälningsplikten, vilket därtill i vår mening kan bero på den externa utbildning de fått. Samtidigt tror vi att vår undersökning indikerar på att stora revisionsbyråer har en lägre tendens att anmäla sina klienter. Fortfarande visar tillämpningsfallen att respondenterna i stor utsträckning agerar enligt EBMs riktlinjer samt enligt den lagreglering som finns. Därför drar vi den slutsatsen att revisorn fortfarande värnar om tystnadsplikten och helst av allt inte vill bryta den men att anmälningsplikten kommit att bli betydligt mer implementerad i dennes yrkesroll, vilket visas av ett ökat antal anmälningar. / During the end of the 1970s many debates were held concerning the bad quality of accounting and the increase of white collar crimes. Due to this fact many debaters also discussed the role and function of the auditor. This resulted in an introduction of an information duty that later developed into a reporting duty that was bound by law the 1st of January 1999. The professional secrecy which had been a part of the auditors’ occupational role since a long time now came in conflict with the new law. The auditors themselves meant that they did not want to act as moral cops. At the same time the auditors and several body considering proposed legislations, such as FAR and SRS thought that the reporting duty would bring a lack of information from the client since they would not be willing to give out enough information due to the fear of being reported, which thus would complicate the work of the auditor. On the other hand the government regarded the auditors to be the premier tool in the fight against white collar crime, since they as the only occupational group have total insight in the activity of companies. Simultaneously, the auditors’ role as crime preventer has lately been questioned, since the number of reports from auditors has been low in comparison to the number coming from bankruptcy managers and tax managers. Nevertheless the number of reports from the auditors has increased drastically since 2004. Therefore we have with this study aimed to investigate which factors that are affecting the acts of the auditor in the application of reporting duty and professional secrecy. In such an application a conflict of ethical and moral nature often occurs towards the client and the prosecutor. At the same time it is required that the auditor has juridical capabilities to decide whether a crime has been committed or not. This is dependent on the education of the auditor, which according to earlier studies within the field of subject differs between big and small accounting firms. The greater the insecurity the auditor feels in deciding whether a crime has been committed, the higher the rate of proof demanded. In order to investigate these factors in relation to the auditors’ actions towards the application of the reporting duty and the professional secrecy we have chosen to perform a quantitative study. This has been done with the help of a questionnaire that has been handed out to five big and five small accounting firms within the city of Jönköping. Apart from closed questions we have included open cases directly taken from The Authority of Economical Crime’s report- “an auditors vi actions when suspecting a crime”. The result from the questionnaire has then been presented in diagrams made in Excel. In order to get background to the data we have collected we need a relevant theoretical framework. The primer source to the auditors’ measures is found in the Law of joint-stock companies (ABL). However, extensive custom and law terms have been developed to facilitate the auditors’ decision in crime suspicion. Furthermore, The Authority of Economical Crime has given guidance and outlines for the rate of proof and more basic definitions of the law terms that concerns reporting duty since the law leaves it to good auditing custody to decide upon. It is also relevant for our study to look upon how ethics and morals affect the auditor in business contexts and also whether or not the auditors have received education regarding the reporting duty. Our study shows that almost all participants have received education concerning the reporting duty but that the majority despite this demands higher rate of proof than The Authority of Economical Crime outlines before taking actions when suspecting a crime. At the same time we believe that the auditor takes on a role of duty and puts all ethical responsibility on the accounting firm, since the comments from the cases imply that the auditors would act without considering the ethical aspect of the situation. The auditor’s actions is dependent on the size of the accounting firm, since our study has shown that auditors from small accounting firms have had a greater practical use of the reporting duty, which according to us can be a result of the external education they have received. At the same time our study confirms Anderson and Buskas (2006) research which implies that larger firms have lower tendency to report a crime against a client. Still the results from our cases show that participants mostly act according to the outlines conducted by The Authority of Economical Crime and the existing law regulations. Therefore our final conclusions are that the auditor protects the professional secrecy and would rather not violate it but that the reporting duty has lately been considerably more implemented in the auditor occupational role, which is furthermore shown by the increasing number of reports made by auditors’.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:hj-1208 |
| Date | January 2008 |
| Creators | Rahavard, Farshad, Abeditary, Monica, Nilsson, Jana |
| Publisher | Internationella Handelshögskolan, Högskolan i Jönköping, IHH, Redovisning och finansiering, Internationella Handelshögskolan, Högskolan i Jönköping, IHH, Redovisning och finansiering, Internationella Handelshögskolan, Högskolan i Jönköping, IHH, Redovisning och finansiering |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0031 seconds