Syftet med studien var att undersöka hur sjuksköterskor skildrar och kommunicerar med psykospatienter och vilket lärande de upplever i dessa möten inom slutenvården. Metoden var halvstrukturerade intervjuer som transkriberats och sedan analyserats med hjälp av van Manens fenomenologiska och hermeneutiska metod och hans livsvärldsexistentialer; relationen, rummet, tiden och kroppen. Sjuksköterskorna beskrev patienter med skilda egenskaper som från att vara starkt fysiskt påverkade och ha kramper till att vara vältränade och se bra ut men också från att vara skrämmande till att vara trevliga. Patienter kunde ha press från anhöriga, ha mycket resurser och de kunde förbättras snabbt men också snart återkomma för inläggning. Strategier vid kommunikation beskrevs som: Ett fokus på här, nu och framåt; ett balanserat, känsligt och kärleksfullt bemötande som förmedlar ett budskap av hopp, delaktighet och realistisk framtidstro. Fysisk omvårdnad kan motverka känslor av rädsla, misstänksamhet och skygghet. Sjuksköterskan kan behöva både sätta egna känslor åt sidan och tänka sig in i patientens situation. För en lyckad kommunikation krävs: Intresse, tålamod, lust och förmåga att se problem som en utmaning vilket skapar möjligheter till lärande för både vårdtagare och personal; utrymme för reflektion som kan förbättra arbetssätt; tid och tillgänglighet för ömsesidigt lärande mellan patient, anhöriga och sjuksköterskor. Humor kan förmedla hopp och avdramatisera kitsliga stämningar. Attityder till patienter som ”jobbig, tråkig eller obegriplig” skadar möjligheten för patienten att känna hoppfullhet. Tvångslagens utformning kan påverka attityder. Jag har funnit att sjuksköterskan bör ställa krav på sig att försöka förstå; inte ge upp; ha tålamod; känsligt möta patientens uppfattning; ingjuta hopp och inspirera till uthållighet; vara uppmärksam på patientens fysiska välbefinnande. Kärlek sågs som vägledande för ett etiskt lärande möte och erfarenheter från dessa användes i framtida möten med patienter. Kommunikationen måste anpassas till olika patienters behov och förutsättningar. / The aim of this study was to investigate how nurses depict meetings with psychosis patients, how they communicate with psychosis in-patients and what kind of learning they experience in these meetings. Semi structure interviews were transcripted and then analyzed with the phenomenological and hermeneutic perspective from van Manen and his life-world existentials; lived relation, lived space, lived time and lived body. The nurses described patients with varied characteristics, ranging from strong physical influence with spasms, to fit and good-looking but also as frightening or being pleasant. Patients could be exposed to pressure from relatives, have a lot of resources and quickly improve and despite these circumstances fall back into needing treatment. Strategies among the nurses when communicating with patients were described as: To focus on here, now and onwards; to give a balanced, sensitive and loving treatment that leaves an actual message of hope, participation and a realistic faith in the future. Physical care could work against feelings of fear, suspicion and shyness. Nurses need to both put their own feelings aside and to imagine themselves in the situation of the patient. To succeed in communicating the nurses need to have: Interest, patience, a will to help and the ability to see a problem as a challenge. These factors create possibilities for learning for both the patients and the staff, and also create time for reflection that can improve working methods, and give time and accessibility for mutual learning between patients, relatives and nurses. Humor could support the patient´s hope and calm an irritable atmosphere. Attitudes to patients as “trying, boring or incomprehensible” indicate a lack of competence and damage the possibility for a patient to perceive hope. The compulsory law design can have an influence on attitudes. I have found that nurses should demand of themselves to try to understand; not give up; have patience; sensitively meet the patient’s concept; encourage hope and inspire to hold on and be aware of patient’s physical well-being. Love was seen as guide for an ethical learning in meetings with patients and the experiences from these meetings were used when meeting patients later on. Communication has to be adjusted to the patient´s individual needs and conditions.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-77162 |
| Date | January 2012 |
| Creators | Fredriksson, Birgit |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0027 seconds