Bakgrund: Självskadebeteende, definierades som ett beteende, där individen skadar sig själv utan avsikt att dö, eller en upprepad, självtillfogade kroppsskada som bevisligen inte medförde livsfara. Förekomsten av självskadan är vanligare bland ungdomar än bland den övriga befolkningen och den är högre bland flickor än bland pojkar. År 2000 vårdades i Sverige 2,5 flickor/1000 invånare och 1 pojke/1000 invånare på grund av självdestruktiva handlingar och dess konsekvenser. Syftet: med denna litteratur studie var att belysa omvårdnad för ungdomar med självskadebeteende. Metod: Artiklarna söktes i PudMed, Psycinfo och Cinahl, granskades och analyserades med innehållsanalys. Resultat: Patienter upplever att hjälpinsatser inte är lättillgängliga. Oviljan att söka stöd för självskada uttrycks starkast av patienter vars livshistoria kännetecknas av traumatiska händelser i livet, speciellt i barndomen vilka lett till en bristande copingstrategi. Diskussion: Det fanns speciella samhällsbaserade insatser som fokuserar på att ge eftervård för förebyggande syftet samt integrerat stöd för ungdomar med självskadebeteende. Slutsats: Att ha tillgång till sociala nätverk och socialt stöd, och att kunna diskutera problem med släktingar, bedömds vara lika viktigt som tillgång till psykiatrisk vård. Ungdomar med självskadebeteende tog emot professionell hjälp helst när vårdpersonalen erbjöd trygghet och förtroendeingivande medmänsklighet
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:miun-11568 |
| Date | January 2010 |
| Creators | Jensen, Claudia, Smythe, Aisha |
| Publisher | Mittuniversitetet, Institutionen för hälsovetenskap, Mittuniversitetet, Institutionen för hälsovetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds