För snart 20 år sedan uppmärksammades en gränslandsproblematik mellan LPT och LVU beträffande unga med psykisk ohälsa då de trots vårdbehov inte lyckades uppfylla förutsättningarna för vård. Ett par år senare konstaterades att ingen av lagarna skulle utvidgas och Regeringen uttalade att unga med psykisk ohälsa skulle ges vård genom psykiatrin. För två år sedan kom en ny utredning där gränslandsproblematiken ännu en gång tas upp. Således är problemet ännu inte vara avhjälpt och jag har valt att belysa problematiken kring flickor med psykisk ohälsa som tycks vara särskilt utsatta. För att få vård med stöd av LPT krävs att, i det här fallet, den unge har en allvarlig psykisk störning och ett oundgängligt vårdbehov som enbart kan tillgodoses genom psykiatrisk vård. Vidare krävs att vården inte kan ges med samtycke. För vård med stöd av LVU förutsätts att det föreligger en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling ska skadas, att vården inte kan ges genom frivilliga insatser samt att den unge uppfyller något av rekvisitet i 2 eller 3 §§. Inom ramen för uppsatsämnet är 3 § LVU och mer specifikt rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” särskilt relevant och det är även detta rekvisit som enligt min mening utgör kärnan till förevarande problematik. Flickor med psykisk ohälsa har inte sällan ett stort vårdbehov som inte alltid kan tillgodoses med samtycke eller frivilliga insatser. All psykisk ohälsa innebär heller inte att det föreligger en allvarlig psykisk störning. Då LVU är en skyddslag som ska verka för den unges goda hälsa och utveckling kan således tyckas att dessa flickor bör fångas upp här. Jag visar dock i min framställning att så inte alltid är fallet. Ett första problem är att domstolarna inte verkar eniga om hur rekvisitet ska tolkas och det råder även osäkerheter i fråga att avgöra orsakssamband mellan beteende och störning. Av motiven till lagen framgår endast att ett beteende inte kan anses vara socialt nedbrytande enbart på grund av en psykisk störning. Jag ifrågasätter därför om det ens varit lagstiftarens avsikt att domstolarna lämnas uppgiften att bedöma orsakssambandet i varje enskilt fall. Gränslandsproblematiken vad gäller flickor med psykisk ohälsa blir än mer tydlig vid en närmare granskning av vilka beteenden som ansetts vara socialt nedbrytande. Utifrån ett genusperspektiv tydliggörs och synliggörs att omnämnda beteenden i lagmotiven kan delas in i typiskt manliga och typiskt kvinnliga. Här ifrågasätter jag starkt varför lagstiftaren valt att tydliggöra att just prostitution kan vara socialt nedbrytande både för flickor och pojkar. Vidare konstaterar jag att ett av de vanligaste uttrycksmedlen för pojkar omfattas av rekvisitet men att flickors vanliga uttrycksmedel vid psykisk ohälsa alltjämt lämnas utanför. Vilka beteenden som omfattas och i domstol kan komma att godtas som socialt nedbrytande tycks grundas på stereotypa föreställningar och bakomliggande värderingar om vad som är kvinnligt och manligt. Det är enligt min mening anmärkningsvärt att flickor tycks falla utanför tillämpningen även då den psykiska grundproblematiken är likartad med pojkars. Lagen är generellt formulerad men lagmotiv och praxis har format bestämmelsens innebörd så att regleringen inte kan anses könsneutral. Den bristande könsneutraliteten medför att reglering och tillämpning inte heller kan anses vara rättssäkert. Viktiga hörnpelare såsom förutsebarhet, barnets bästa, lika vård på lika villkor oavsett kön med mera kan enligt min mening inte anses tillräckligt tillgodosett.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-55362 |
| Date | January 2017 |
| Creators | Rudner, Antonia |
| Publisher | Karlstads universitet, Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap (from 2013) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0018 seconds