Sammanfattningsvis ser man att designen fungerar ändamålsenligt för ett skapandeprojekt i relation till Skolverkets kunskapskrav och att begreppet konstnärlig process genomförs på ett gestaltande sätt. Själva begreppet konstnärlig process tydliggörs eller medvetandegörs inte verbalt i så stor utsträckning annat än i projektets början, men lärprocessens utformning som ett projekt kan kroppsligt vara en konkretisering av en konstnärlig process. Det är främst det aktiva fysiska deltagandet i den konstnärliga processen som uppfattas som en kunskapsskapande aktivitet. Denna aktivitet kan dock verbaliseras mer explicit vilket i sin tur kan göra lärprocessen av en konstnärlig process mer tydlig och därmed begriplig. Lärprocessen i sig blir genom designen av projektet en gestaltning av en konstnärlig process. I de lösningsinriktade deliberativa samtalen är publikens fokus, dansarens upplevelse och verkets uttryck ständigt aktuellt. Genom samtalen växer och formas stycket till sin slutliga koreografi. Danseleverna får utrymme i improviserandet att undersöka och pröva egna personliga dansuttryck där samtalen kring valen av rörelsematerial verbaliserar materialet. Genom argumenteringen i de deliberativa samtalen synliggör och förtydligas både temat och tankarna kring detta, stycket blir mer konkret. Eleverna lär sig samtidigt hur man agerar i en demokratisk process, ett för Skolverket övergripande mål för alla gymnasieelever. Designen gestaltar konkret vad designteoretikern Lijnse menar med ”guidens from above and freedom from below” (1995, s. 192) och där rundan fyller funktionen av förberedande metod, trygghet och identitetsskapande. I designen tillåts eleverna genom det kollektiva arbetet med skapandet av en koreografi både kollektivt och individuellt tillägna sig Skolverket kunskapsmål (2011b) och visa förståelse och förmåga att med handledning genomföra en konstnärlig process. De tecken på kunskap som lyfts fram och blir synliggjorda i relation till begreppet konstnärlig process tydliggörs mest i processen genom de didaktiska verktygen, rundan och deliberativa samtalen. Detta tack vare att eleverna i gruppen visade sig engagerade i temat och aktiva i processen. En mindre engagerad grupp, under andra förhållanden och med mindre aktiva deltagare skulle kunna ge andra resultat beträffande kunskapsutveckling och förståelse av konstnärlig och demokratisk process. Kunskapstransformationen eleverna emellan får utrymme och handlingsalternativen inom fältets genre blir fler tack vare den kollaborativa skapandeaktiviteten. Meningsfullheten i sammanhanget och den meningsfulla aktiviteten i arbetet ligger främst i att eleverna tillsammans skapar och framför ett stycke danskonst samtidigt som de förtydligar sin egen individualitet i relation till varandra. De bygger på så sätt också en gemenskap som reducerar risken för konflikter och borgar för framtida effektiva samarbeten. Det dialogiska förhållningssättet som är signifikativt i designen ger en kontinuerlig utvärdering av skapandeprojektet för alla deltagarna både lärarna och eleverna. De deliberativa samtalen får liksom konstverket ett eget liv och blir som en drivande motor i projektet. I de deltagandes aktivitet ligger en energi och ett momentum som för hela projektet framåt. Här finns möjligheter för gruppdeltagarna att, där det kollaborativa arbetet innebär en verbalt och fysisk diskussion kring kommunikation och koreografiska val, fungera som språkutvecklande resurs för varandra i den konstnärliga processen. Kunskapsutvecklingen blir i verbaliseringen och språkliggörandet av innehållet i processen därmed också mer synlig för danslärarna och vilken kunskapsnivå eleverna uppnått. Genom det kollaborativa skapandet ingår varje elevs röst och rörelsespråk både i ett mindre, gruppens, och ett större samhälleligt, sammanhang. Detta uppfattar min kollega och jag som bidragande orsak till känslan av meningsfullhet. Att ha förmåga och kunna delta i samhällsdebatten är också ett tecken på demokratisk kompetens önskvärt av Skolverket (Englund 2000). Maktbalansen mellan lärare och elever jämnas ut genom de deliberativa samtalen och ägandeskapet av danskonstprodukten för över till elevgruppen och blir en engagerande faktor för alla elever. Dock är det svårt att bortse från danslärarnas egna kulturella kapital då designen utformas och projektet planeras. Det behöver inte vara negativt om både ämneskunskaper och danserfarenhet finns som kompetens och resurs i undervisningen. Inom skolans fält förekommer olika förhållningssätt både till transformation av kunskap och till elevens aktiva roll och dess inflytande över lärsituationen. Detta är också en tradition som elever inom dansutbildningar bär med sig. Det behöver medvetandegöras i en lärsituation för att utveckling av ämnesdidaktiken ska kunna ske. Studien av designen visar på vilket sätt undervisningen kan systematiseras och överföras och på så sätt förskjuta lärarens mästarposition över till eleverna och genom detta öka deras inflytande. I en grupp elever på gymnasiet finns ofta några som har dansat någon form av scenisk dans tidigare och därmed kroppsligt bär med sig mästar-lärling-traditionen. För elever nya för danskonstens undersökande förhållningssätt kan det vara en utmaning att ändra perspektiv och vara den som medverkar i konversationen verbalt och fysiskt med att utifrån sin egen åsikt beskriva en tolkning av egen eller någon annans rörelse. Genom designen som min kollega och jag utformat kan detta genomföras och systematiseras i både i dansgestaltning, men i förlängningen även i övrig undervisning. Metareflekterande deliberativa samtal, visar sig fungera som en drivande motor i processen och ge möjlighet till diskussioner om danskonsten som uttryck. De ger samtidigt möjlighet för varje enskild elev att få syn på sin egen konstnärliga röst, de individuella preferenserna och val en danskonstnär ställ inför i en konstnärlig process i speglingarna av övriga gruppmedlemmar. I metareflektionen intar varje elev en representation av sin erhållna kunskap vid det aktuella samtalstillfället. På så vis visar studien att de deliberativa samtalen inbegriper kunskapsutveckling ur flera aspekter. Att denna studie endast visar på en mindre del i en större design av en konstnärlig process kan anses begränsat, men man får se det som en i raden av flera skapandeprojekt i den större övergripande designen för eleverna i ämnet dansgestaltning under tre år. Studien kan även ses som en i raden av flera studier av design-för-lärande som i sin tur kan jämföras och diskuteras. Vad studien visar är att eleverna enskilt eller tillsammans kan driva, leda, skapa, uppleva, tolka och kulturellt utforma danskonst i sin kontext inom fältet och därmed ha tillräcklig kunskap för att genomföra en konstnärlig process. Resultatet visar således att den här studerade designen ger grundträning för en förståelse av och färdighet i en konstnärlig process. Eleverna har möjlighet att inom designens form tillägna sig vissa domänspecifika kunskaper tillhörande danskonstens fält, arbeta med ett för dem meningsfullt projekt, utveckla demokratisk förmåga samt få utrymme att pröva sin egen personliga konstnärliga röst inom ramen för designen.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uniarts-1007 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Dahlqvist, Lena |
| Publisher | Stockholms konstnärliga högskola, Institutionen för danspedagogik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0028 seconds