Av tradition har frågan om en person varit vårdslös eller inte avgjorts genom att personens beteende jämförts med en Bonus Pater Familias (BPF) d.v.s. en fiktiv ”normalt aktsam person” på det aktuella området. Modellen betraktas numera i princip som utmönstrad och culpabedömningen anses istället ta sin utgångpunkt i aktsamhetsnormer uttryckta i lag, föreskrifter, praxis och sedvana (där BPF används som tankemodell). Om inte ovanstående ger svar görs en fri bedömning som utgår från The Learned Hand Formula (LHF) där hänsyn tas till risken för skada, den eventuella skadans storlek och skadevållarens möjligheter till att förekomma skadan. I den svenska modellen (ULHF) ingår även ett rekvisit som beaktar skadevållarens insikt. Frågorna som aktualiseras är därmed hur BPF och ULHF används i svensk rätt och vilken betydelse det får beroende på vilken av modellerna som används samt hur den svenska användningen av LHF förhåller sig till den i några grannländer. Det är också av intresse att undersöka respektive modells ändamålsenlighet utifrån skadeståndsrättens syften och att se om det finns något samband mellan normskyddsläran och det subjektiva kriteriet i ULHF. I framställningen har konstaterats att det idag endast är sedvanemodellen av BPF som används i Sverige. Det har också fastslagits att både BPF och ULHF, trots yttre olikheter, är normativa och grundas på vad som anses utgöra en lämplig riskfördelning i samhället varför det i princip inte blir någon skillnad beroende på vilken av modellerna som nyttjas. Användningen av ULHF och BPF ser inte ut att skilja sig beroende på om det rör sig om ett inom- eller utomobligatoriskt förhållande med mer än att frågan om oaktsamhet i första hand avgörs genom en prövning utifrån vad parterna avtalat i det förstnämnda. För enskilda skadevållare råder dock ett förutsägbarhetsproblem avseende vilken av BPF eller ULHF som domstolarna kan komma att göra bedömningen efter, vilket dock inte har någon betydelse eftersom resultatet i princip blir detsamma. Denna likhet innebär att ingen av modellerna kan sägas uppfylla skadeståndsrättens huvudsyfte, som konstaterats vara riskfördelning och kostnadsplacering, bättre än den andre. Trots oförutsägbarheten får ordningen med två grunder för oaktsamhet anses vara lämplig eftersom bl.a. alternativet hade varit att återgå till den intetsägande personlighetsmodellen av BPF. Sambandet mellan det subjektiva rekvisitet och normskyddsläran är att båda grundas på intresseavvägningar om vad som utgör en lämplig riskfördelning i samhället. En jämförelse avseende användningen av LHF i tysk, dansk och norsk rätt visar att den svenska modellen sticker ut genom det uttryckliga hänsynstagandet till det subjektiva kriteriet. Emellertid framkommer att de praktiska skillnaderna dock inte är så stora länderna emellan eftersom användningen av modellen grundas på normativa överväganden i samtliga länder. Således kan ingen av de jämförda länderna sägas använda ursprungsmodellen av LHF.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-106091 |
| Date | January 2014 |
| Creators | Heberlein, Jonatan |
| Publisher | Linköpings universitet, Affärsrätt |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0022 seconds