Syftet med uppsatsen är att klarlägga försäkringsförmedlarens ansvar samt att belysa de situationer där förmedlarens ansvar är otydligt. Jag ska även bedöma om dessa situationer leder till en rimlig/orimlig riskfördelning mellan berörda parter. Jag ska utreda hur dessa situationer bör lösas och vad som bör göras för att tydliggöra försäkringsförmedlarens ansvar, samt ansvarsfördelningen mellan försäkringsförmedlaren och försäkringsgivaren. Denna uppsats är ämnad att läsas av personer som kommer i kontakt med dessa frågeställningar, såväl personer som arbetar inom försäkringsbranschen som försäkringstagare. Läsaren bör inneha grundläggande juridiska kunskaper.

<p>Syftet med uppsatsen är att klarlägga försäkringsförmedlarens ansvar samt att belysa de situationer där förmedlarens ansvar är otydligt. Jag ska även bedöma om dessa situationer leder till en rimlig/orimlig riskfördelning mellan berörda parter. Jag ska utreda hur dessa situationer bör lösas och vad som bör göras för att tydliggöra försäkringsförmedlarens ansvar, samt ansvarsfördelningen mellan försäkringsförmedlaren och försäkringsgivaren. Denna uppsats är ämnad att läsas av personer som kommer i kontakt med dessa frågeställningar,</p><p>såväl personer som arbetar inom försäkringsbranschen som försäkringstagare. Läsaren bör inneha grundläggande juridiska kunskaper.</p>

GDPR träder i kraft den 25 maj 2018. Syftet med förordningen är bland annat att säkerställa en hög och likvärdig skyddsnivå för enskilda individers fri- och rättigheter avseende personuppgiftsbehandling. Mot bakgrund av att implementeringen av dataskyddsdirektivet, vilken i skrivande stund fortfarande utgör gällande rätt, inte har levt upp till förväntningarna, synes den europarättsliga lagstiftaren ha avsett att ”strama åt tyglarna” med GDPR. Personuppgiftsansvariga åläggs nya skyldigheter. Vidare föreskriver GDPR att personuppgiftsbiträden kan åläggas skadeståndsskyldighet i samma utsträckning som personuppgiftsansvariga. Härutöver implementeras en ny sanktion: administrativa sanktionsavgifter. Dessutom synes de strängare kraven på biträdesavtalets innehåll medföra ett behov för personuppgiftsansvarig och personuppgiftsbiträde att revidera aktuella biträdesavtal för att säkra överenstämmelse med GDPR. Den nya förordningen tycks förorda att personuppgiftsansvarig och personuppgiftsbiträde tillämpar en s.k. riskbaserad strategi. När en risk identifierats, ska denna utvärderas och hanteras på ett i enlighet med GDPR erforderligt vis. Det finns sålunda incitament för personuppgiftsansvarig och personuppgiftsbiträde att vidta risk management-åtgärder i den egna verksamheten, men även i förhållande till en eventuell motpart i ett avtalsförhållande. Förevarande uppsats tillhandahåller förslag på hur den ökade riskexponeringen kan hanteras i enlighet med GDPR och svensk rätt. Uppsatsen behandlar, utöver GDPR i sig, även hur GDPR passar in det svenska rättssystemet i stort och vilka rättsområden som påverkar möjligheten för personuppgiftsansvarig och personuppgiftsbiträde att avvika från GDPR:s riskfördelning. Ett första steg mot en lyckad övergång från dataskyddsdirektiv-överenstämmelse till GDPRöverenstämmelse är givetvis att vara införstådd i det nya regelverket. Nästa steg är att identifiera vilka risker som ikraftträdandet av GDPR medför och huruvida en eller flera av dessa risker kan äventyra verksamheten. När förståelse för regelverket och insikt om riskerna har erhållits, bör personuppgiftsansvarig och personuppgiftsbiträde rikta sitt intresse mot risk management, det vill säga vad nyss nämnda aktörer kan göra för att hantera de identifierade riskerna. Önskar personuppgiftsansvarig eller personuppgiftsbiträdebiträde avvika från GDPR:s riskfördelning med en ansvarsfriskrivning, tillhandahåller uppsatsen information om under vilka premisser en ansvarsfriskrivning kan äga giltighet. GDPR:s regelverk är komplext. Av förklarliga skäl saknas det rättspraxis på området. Utan vägledning från EU-domstolen, är det nödvändigt att åtminstone reflektera och försöka dra slutsatser om vad som komma skall. Det finns inget ”rätt svar” på vad framtiden har att utvisa, vilket förvisso känns betryggande för en snart nyexaminerad affärsjurist, som presenterar ämnet. Anpassningen till GDPR fortgår. Under tiden väljer undertecknad att instämma med de sakkunniga som försökt uttala sig om det i uppsatsen behandlade spörsmålet: det återstår att se hur rättspraxis utvecklas.

Av tradition har frågan om en person varit vårdslös eller inte avgjorts genom att personens bet­eende jämförts med en Bonus Pater Familias (BPF) d.v.s. en fiktiv ”normalt aktsam per­son” på det aktuella området. Modellen betraktas numera i princip som utmönstrad och culpa­bedömningen anses istället ta sin utgångpunkt i akt­samhets­­­normer uttryckta i lag, före­skrifter, praxis och sedvana (där BPF används som tankemodell). Om inte ovanstående ger svar görs en fri bedömning som utgår från The Learned Hand Formula (LHF) där hänsyn tas till risken för skada, den eventuella skadans storlek och skade­vållarens möjligheter till att före­­komma skadan. I den svenska modellen (ULHF) ingår även ett rekvisit som beaktar skade­­­vållarens insikt. Frågorna som aktualiseras är därmed hur BPF och ULHF används i sven­sk rätt och vilken betydelse det får beroende på vilken av modellerna som används samt hur den svenska användningen av LHF förhåller sig till den i några grannländer. Det är också av intresse att undersöka res­pektive modells ändamå­lsenlighet utifrån skadeståndsrättens syften och att se om det finns något samband mellan normskyddsläran och det subjektiva kriteriet i ULHF. I framställningen har konstaterats att det idag endast är sedvanemodellen av BPF som används i Sverige. Det har också fastslagits att både BPF och ULHF, trots yttre olikheter, är normativa och grundas på vad som anses utgöra en läm­plig riskfördelning i samhället varför det i princip inte blir någon skill­nad beroende på vilken av modellerna som nyttjas. Användningen av ULHF och BPF ser inte ut att skilja sig beroende på om det rör sig om ett inom- eller utom­oblig­atoriskt för­hållande med mer än att frågan om oaktsamhet i första hand avgörs genom en prövning utifrån vad parterna avtalat i det förstnämnda. För enskilda skade­vållare råder dock ett förut­säg­­barhets­problem avseende vilken av BPF eller ULHF som domstolarna kan komma att göra bedömningen efter, vilket dock inte har någon betydelse eftersom resultatet i princip blir dets­amma. Denna likhet innebär att ingen av mod­ellerna kan sägas uppfylla skade­­­stånds­­rättens huvud­syfte, som konstaterats vara riskför­delning och kostnads­placering, bättre än den andre. Trots oförutsäg­barheten får ord­ningen med två grunder för oaktsamhet anses vara läm­plig eftersom bl.a. alternativet hade varit att återgå till den intetsägande person­lighetsmodellen av BPF. Sambandet mellan det subjektiva rekvisitet och norm­skyddsläran är att båda grundas på intresseavvägningar om vad som utgör en lämplig risk­fördelning i samhället. En jäm­förelse avseende användningen av LHF i tysk, dansk och norsk rätt visar att den svenska modellen sticker ut genom det uttryckliga hänsynstagandet till det subjektiva kri­teriet. Em­ellertid framkommer att de praktiska skillnaderna dock inte är så stora länd­erna emellan efter­som användningen av modellen grundas på normativa över­väganden i samtliga länder. Således kan ingen av de jämförda länderna sägas använda ursprungsmodellen av LHF.

Current traditional delivery models used in the Australian construction industry are seen as highly bespoke and adversarial where there is an inappropriate contractual risk allocation, lack of collaboration and poor project management. With the pipeline of investment compounded with the impact that global macroeconomic trends and events (e.g., COVID-19, climate change, political instability, social change, digital revolution) have on supply chains and risk profiles; there are calls from practitioners and researchers for fundamental change to contractual delivery arrangements to support the implementation of collaboration. The standard form of contract known as the New Engineering Contract (NEC) is seen as a logical step in the right direction; however, there is a lack of in-depth investigation to understand and support its implementation, particularly in Australia. This thesis aims to understand whether NEC could be utilised to a greater extent in the Australian construction industry by using institutional theory as a frame of reference. This paper reports on an exploratory interview study with a range of professionals in the construction industry in Australia to understand the current problems with traditional procurement, NEC’s perceived role and contribution to developing contractual practice, the barriers to change and the roles that various actors play in driving the development of NEC. The study confirms that the industry has a range of economic, knowledge-related and cultural factors that motivate the need for change. The effect of these practices has become part of the institution of the construction industry, ‘the way we do things. This has resulted in inefficient and poor performance outcomes. The general perception and experience amongst industry participants is seen as positive to NEC, where many acknowledge clear advantages but also various issues to its implementation. Key institutional actors are perceived to act as barriers to further adoption of NEC are the government, clients/public sector organisations and the legal profession. Other main barriers identified include the limited number of trained professionals and the culture and mindset in the industry. Greater adoption of NEC requires the active role of government, clients, and industry and professional bodies. / I den australiensiska byggindustrin används idag skräddarsydda kontrakt som skapar motsättningar mellan parterna genom obalanserad riskallokering och är förknippade med dåligt samarbete och bristande projektledning. Med tanke på den stora volymen planerade investeringar och den påverkan som globala makroekonomiska trender och händelser (t.ex. covid-19, klimatförändringar, politisk instabilitet, social förändring, digital omställning) har på leveranskedjor och riskprofiler, är det idag många praktiker och forskare som pekar på behovet av nya kontrakt som stödjer samverkan. Standardkontraktet New Engineering Contract (NEC) ses då som ett steg i rätt riktning. Syftet med detta examensarbete är att förstå de nuvarande problemen i den australiensiska byggindustrin och undersöka om NEC skulle kunna användas i större utsträckning. Studien baseras på intervjuer med yrkesverksamma inom byggbranschen i Australien. Med hjälp av institutionell teori diskuteras NEC:s upplevda roll och bidrag till att utveckla avtalspraxis, hindren för förändring samt de roller som olika aktörer spelar i att driva utvecklingen av NEC. Studien visar att branschen präglas av en rad ekonomiska, kunskapsrelaterade och kulturella faktorer som motiverar behovet av förändring. De har blivit en del av byggindustrins institutionaliserade praktiker, "så här gör vi", och har resulterat i ineffektivitet och kvalitetsbrister. De intervjuade är generellt positiva till NEC, men ser både tydliga fördelar och vissa problem med det. Centrala institutionella aktörer som idag fungerar som hinder för fortsatt implementering är statliga myndigheter, andra offentliga byggherrar och den juridiska professionen. Andra barriärer som identifierats är bristen på yrkesverksamma som är utbildade i NEC samt branschens kultur och tänkesätt. En ökad användning av NEC förutsätter en aktiv roll från myndigheter, kunder, branschorgan och professionsföreningar.

No description available.