I juni 2009 återförvisade HD ett fall till HovR:n för fortsatt handläggning. Målet som ännu ej är avgjort väcker frågeställningen huruvida det är möjligt att dra en gräns mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Den förra är en del av bestämmelserna i tredje kapitlet avtalslagen som behandlar en rättshandlings ogiltighet. Även den senare fungerar i praktiken som en del av ogiltighetsläran, vilket föranleder att reglerna har ett visst gemensamt tillämpningsområde. Inte sällan åberopar käranden både 36 § AvtL och förutsättningsläran, vilket innebär att domstolen måste ta ställning till denna gränsdragningsproblematik. Arbetets kärna är kapitlet där relevanta rättsfall jämförs och analyseras. Där uppställs några huvudrubriker som karakteriserar gränsdragningen mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Här kan nämnas distinktionen mellan avtalsvillkor och förutsättningar, betydelsen av tillgängliga rättsföljder samt möjligheterna till jämkning i samband med de båda rättsreglerna. Utifrån dessa slutsatser diskuteras det återförvisade avgörandet, samt huruvida det skulle vara möjligt att tillämpa förutsättningsläran på den aktuella situationen. Två näringsidkare som ingår ett avtal anses normalt jämbördiga, vilket resulterar i att 36 § AvtL bör tillämpas restriktivt. Däremot är det viktigt att göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall, vilket innebär att det inte sällan uppkommer situationer då denna – formella – bedömning ter sig missvisande, vid en jämförelse med parternas reella förhållande sinsemellan. Rättspraxis tyder på att frågan huruvida den ena kontrahenten intar en mindre förmånlig position, även är relevant vid en tillämpning av förutsättningsläran.

No description available.

Copyright contractual law consist of rules that regulate contracts within copyright law. One of the main characteristics of copyright contracts is that they are often characterised by differences in bargaining power between the parties. The weak position of authors has therefore become the subject of mandatory legislation in various respects. Recently, Article 20 of the Directive (EU) 2019/790 (DSM-Directive) incorporated such a rule. This article provides authors with a right to additional, appropriate and fair remuneratiom after the conclusion of the contract if their remuneration proves to be disproportionately low. That is, a right to obtain post-contractual remuneration through mandatory legislation. It is in theory possible to also achieve similar results by applying Section 36 of the Swedish Contracts Act. This paper will examine both of these rules. This constitutes an interesting area of law, but the detailed applications of the rules are still understudied. This paper therefore aims to take a holistic approach to the possibility for authors to obtain additional post-contractual remuneration through mandatory legislation. The study identifies several problems and ambiguities in the application and proposes solutions to these issues. The conclusion was that the requirements for applying Article 20 are generally to be seen as lower than Section 36 of the Swedish Contracts Act, while in theory it should also lead to higher remuneration for authors. However, Section 36 of the Copyright Act can be applied to a wider range of cases and to some extent addresses other circumstances. The addition of article 20 has either way improved authors right to remuneration as well as bargaining power. However, some of the other issues that authors face during the contract negotiations were not solved through the directive.

I denna uppsats behandlas förbudsklausuler i aktieägaravtal. Med förbudsklausuler avses en reglering som medför att det inte är tillåtet att överlåta aktier, vilket således inskränker i principen om aktiers fria överlåtelse. Var gränsen går mellan vad som är att anse en tillåten förbudsklausul och inte tillåten förbudsklausul är inte helt klar. I uppsatsen skildras i vilka situationer förbudsklausuler kan tänkas vara lämpliga och vilka omständigheter som påverkar hur en förbudsklausul utformas. För att utreda när en förbudsklausul kan vara lämplig inleds uppsatsen med en redogörelse för vad ett aktieägaravtal i grunden är, vilka som normalt är avtalsparter i aktieägaravtal och vilka allmänna avtalsrättsliga principer det finns att förhålla sig till. I uppsatsen berörs även vilka aktiebolagsrättsliga regler som påverkar utformningen av ett aktieägaravtal. För att utreda uppsatsens frågeställningar används dels doktrin som finns inom ämnet aktieägaravtal, dels empiriskt material i form av intervjuer med jurister och advokater som har praktisk erfarenhet. I och med detta vägs både inställningen som framhålls i doktrin och praktiserande juristers inställning till förbudsklausuler in i bedömningen. Vi utreder även vilka risker som finns med förbudsklausuler och hur riskerna lämpligen bör behandlas för att förbudsklausuler inte ska riskera att jämkas eller ogiltigförklaras vid tillämpning av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, nedan kallat AvtL eller avtalslagen, på grund av inskränkning i aktiers fria överlåtelse. För att bedöma var gränsen går samt utreda i vilka situationer det skulle vara möjligt att använda sig av generalklausulen i 36 § AvtL, framställs även en redogörelse av vilka omständigheter domstolarna tar särskild hänsyn till vid tillämpning av generalklausulen. Vilka risker som finns med förbudsklausuler beror delvis på vilken situation som avses och aktieägarnas inbördes relation. Av denna anledning hanteras riskerna med hänsyn till omständigheterna i den enskilda situationen. Slutligen görs en avvägning i vilka situationer det finns anledning att använda sig av förbudsklausuler i aktieägaravtal och vilken omfattning förbuden lämpligen bör ha.

When a company is part of an agreement there is a risk that one of the collaborators pursues similar business and takes up competition with the partner or chooses to reveal information about their partner to other parties. To avoid this, companies establish a confidentiality agreement that prohibits the parties to reveal any information. Confidentiality agreements that are eternal have become more common in Swedish contract law in commercial relations. As a result, disputes between collaborators have occurred regarding the unreasonable length and validity of the agreement at a later stage. When a confidentiality agreement is considered to be unreasonable, 36 § of the Swedish contract law (AvtL) can be applicable. The paragraph deals with the legitimacy and the opportunities of re-adjustment of the unreasonable contract. The question is, can a confidentiality agreement that is eternally valid in commercial relations be modified with the support of 36 § AvtL? Pacta sunt servanda is an important principle in Swedish contract law and the confidentiality agreement is no exception. Hence, the duty of fulfilling a contractual obligation is important. The 36 § of AvtL can be applied when an obligation can be considered to be unreasonable. Confidentiality agreements in commercial relations that are eternal can be seen as unreasonable if a partner is inferior or if later occurred relations changes the meaning of an agreement. If information is considered to be an industrial secret it should be classified according to Act on the Protection of Business Secrets (FHL). However, when the information is not any longer regarded as an industrial secret, it can be unreasonable to have a eternal confidentiality agreement. An example of this can be a patent that expires after a certain period of time. Hence the confidentiality agreement should be able to modify, with the support of 36 § AvtL.

No description available.

No description available.