Copyright contractual law consist of rules that regulate contracts within copyright law. One of the main characteristics of copyright contracts is that they are often characterised by differences in bargaining power between the parties. The weak position of authors has therefore become the subject of mandatory legislation in various respects. Recently, Article 20 of the Directive (EU) 2019/790 (DSM-Directive) incorporated such a rule. This article provides authors with a right to additional, appropriate and fair remuneratiom after the conclusion of the contract if their remuneration proves to be disproportionately low. That is, a right to obtain post-contractual remuneration through mandatory legislation. It is in theory possible to also achieve similar results by applying Section 36 of the Swedish Contracts Act. This paper will examine both of these rules. This constitutes an interesting area of law, but the detailed applications of the rules are still understudied. This paper therefore aims to take a holistic approach to the possibility for authors to obtain additional post-contractual remuneration through mandatory legislation. The study identifies several problems and ambiguities in the application and proposes solutions to these issues. The conclusion was that the requirements for applying Article 20 are generally to be seen as lower than Section 36 of the Swedish Contracts Act, while in theory it should also lead to higher remuneration for authors. However, Section 36 of the Copyright Act can be applied to a wider range of cases and to some extent addresses other circumstances. The addition of article 20 has either way improved authors right to remuneration as well as bargaining power. However, some of the other issues that authors face during the contract negotiations were not solved through the directive.

No description available.

Vid entreprenader förekommer ett begrepp som kallas ÄTA (Ändringsarbete, Tilläggsarbete och Avgående arbete). Ett ÄTA-arbete uppstår när beställaren under entreprenadtidens gång föreskriver något som inte är angivet i kontraktshandlingarna. ÄTA är dessutom beställarens garanti för att dennes önskemål med investeringen blir som det är tänkt. Entreprenören är vid sådana tillfällen både berättigad och skyldig att utföra dessa ÄTA-arbeten mot ersättning. Detta står att läsa i standardavtalen AB 04 och ABT 06 som entreprenadavtalen ofta grundas på.1 När det kommer till entreprenörens rätt att erhålla betalning för arbeten som denne anser inte ingår i kontraktsarbetena kallas det för ”arbeten likställda med ÄTA-arbeten” (vidare kallat likställda arbeten). Den bestämmelsen återfinns i 2:4 i standardavtalen.  Regleringen gällande likställda arbeten verkar till synes väldigt genomtänkt och belyst av upphovsmännen i föreningen Byggandets kontraktskommité (BKK). Det har dock visat sig att den bestämmelse som skapats för att råda bot på eventuella problem när verkligheten avviker från det förmodade, inte sällan vållar meningsskiljaktigheter mellan parterna. Samtidigt som entreprenören vill ha extra betalt för arbeten som inte står med i kontraktet, så ligger det i beställarens intresse att betala så lite som möjligt utöver kontraktssumman. En fråga som väckt min nyfikenhet är hur en tvist om betalning för likställda arbeten kan bli så omfattande och handla om ett belopp om 21 miljoner kronor som i NJA 2015 s. 3.2 Informerade entreprenören inte beställaren om att de ansåg att det förelåg ett likställt arbete? Inhämtade entreprenören beställarens synpunkter, som i sin tur förklarade att de var av en annan åsikt? I händelse av det senare, varför fortsatte entreprenören att utföra likställda arbeten vid äventyr av att inte erhålla betalning? Eller har entreprenören inhämtat beställarens synpunkter utan att erhålla ett positivt svar av beställaren men valt att fortsätta ändå för att senare tvista om saken?  Hade det inte varit en mindre riskabel lösning för entreprenören att häva kontraktet i stället för att riskera att arbeta utan att erhålla betalning? Det känns i sammanhanget som att entreprenören står för en större del av riskerna när det kommer till de likställda arbetena och kostnaderna som uppstår. Under den senaste 15-årsperioden då AB 04 och ABT 06 varit gällande har BKK genom de nu gällande standardavtalen, och Högsta domstolen (HD) med sina prejudicerande domar, fastställt hur de grundläggande begreppen och rekvisiten ska tolkas när det gäller regeln om likställda arbeten i 2:4 och framförallt frågor om hur de här aktuella bestämmelserna i kapitel 2 i standardavtalen ska tolkas.  Uppsatsen handlar således om likställda arbeten och problematiken kring det begreppet.