Syftet med denna uppsats är att utreda rättsläget avseende ersättning s klausuler i kommersiella avtal. Tack vare en ersättning s klausul kan parterna på förhand bestämma ersättning vid kontraktsbrott. Ersättningsklausuler är en gemensam benämning för avtalsförbehåll som på något sätt reglerar skyldigheten att betala ersättning föranledd av avtalsbrott. Det främsta syftet med ersättningsklausuler är att fungera som påtryckning för att parterna ska prestera enligt avtalet. Att på förhand reglera ersättning s beloppet underlätta r även vid konflikt, eftersom det ger parterna förutsebarhet. Avtalsvite kan definieras som det förutbestämda beloppet den kontraktsbrytande parten är skyldig att erlägga vid kontraktsbrott. Intressant för vår utredning är hur domstolar behandlar ersättningsklausuler när tvist om ersättning uppstår. Den rådande uppfattningen i svensk rätt är att ersättningsklausuler ska erkänna s exklusivitet oavsett kontraktsbrottets omfattning. Samma bedömning görs i de rättsfall som blivit granskade inom ramen för arbetet. Uppsatsen behandlar också hur utsikterna för jämkning av ersättning s klausulernas inne håll ser ut. Det finns inga exempel i allmän domstol på att jämkning har förekommit i kommersiella sammanhang. Däremot har diskussioner förts i doktrin om att generalklausulen i 36 § AvtL inflytande och möjlighet en till att jämka ska utvidgas. För att utreda rättsläget har vi utgått från relevant lagstiftning, rättspraxis och doktrin. Rättskällorna som använt s är i huvudsak svenska, även om vi i viss mån gjort jämförelser med utländsk rätt. Doktrin har använts för att finna stöd för våra teorier och hitta olika infallsvinklar på problemet. Rättsläget har varit svårt att överblicka, på grund av domstolarnas olika tillvägagångssätt vid bedömning och att avtalslagens bestämmelser i stor utsträckning är generella. Avtalslagen är den lag som reglerar möjligheten att avtala om ersättningsklausuler, avseende upprättande och jämkning. Avtalsfriheten och den gemensamma partsviljan spelar en central roll för ersättningsklausuler. Avslutningsvis konstaterar vi att rättsläget har brister i vissa avseenden och att olika meningsuppfattningar råder både vad gäller avtalsrättens funktion och ersättningsklausulers giltighet.

Generalklausulen ska vara tillämplig inom hela förmögenhetsrätten, vilket talar för att det således inte bör vara ett bekymmer att tillämpa den vid ett befogenhetsöverskridande i en- lighet med aktiebolagsrätten. Detta är dock inte solklart med tanke på att aktiebolagslagen föreskriver annat. Ett bolag kan t.ex. bli bundet av en rättshandling som företagits av bo- lagsföreträdare eller särskild firmatecknare där denne genom rättshandlingen överskrider sin befogenhet. Bolaget blir härvid bunden av rättshandlingen såvida bolaget självt inte kan påvisa att tredje man varit i ond tro. Ett bolag blir också bundet av en rättshandling som företagits av styrelsen eller den verkställande direktören där befogenhetsöverskridandet sker genom att överträda bolagsordningen eller andra föreskrifter som t.ex. har meddelats av ett annat bolagsorgan. I det här avseendet tar aktiebolagslagen dock varken hänsyn till en överträdelse av bolagets verksamhetsföremål eller det faktum att tredje man likväl kun- nat vara i ond tro, bolaget blir bundet av rättshandlingen gentemot tredje man ändå. Häri- genom blir generalklausulen och jämkning i förhållande till befogenhetsöverskridande i ak- tiebolagslagen av intresse eftersom att en sådan tillämpning i praktiken inte bör vara ett hinder. Norsk domstol har påvisat att ett avtal som företagits genom befogenhetsöverskri- dande kan jämkas med hjälp av generalklausulen i avtalslagen. / The general clause in contract law is said to apply throughout property law and therefore it implies that it should also apply to circumstances in which representatives of a company abuses their right to act on behalf of the company. This situation is however regulated dif- ferently in accordance with company law. Therefore it is not obvious for the general clause to apply to representatives abuses of such, since the company law has other consequences in mind regarding management abuse. A company can, for instance be bound by an act undertaken by the general representative or special signatory where he, by that act exceeds his authority. The company is hereby bound by the act unless the company itself can prove that the third party acted in bad faith. Moreover a company will be bound by an act under- taken by the Board of Directors or the President, where they abuse their right to act on be- half of the company, in violation of statutes or regulations such has been issued by another company organ. With regards to this, the company legislation does not account neither the violation of the company's objects nor the fact that third party nevertheless could have act- ed in bad faith. Regardless, the company is bound by the act of their representative against third party, according to company law. With regards to this the general clause and its possi- bilities to adjustments becomes noteworthy in relation to representatives abuse of acts, considering that such an application should, in practice, not be an obstacle. The Norwegian court has established just that, and an act undertaken via representatives abuse of power can be adjusted by the general clause according to contract law.

No description available.

Copyright contractual law consist of rules that regulate contracts within copyright law. One of the main characteristics of copyright contracts is that they are often characterised by differences in bargaining power between the parties. The weak position of authors has therefore become the subject of mandatory legislation in various respects. Recently, Article 20 of the Directive (EU) 2019/790 (DSM-Directive) incorporated such a rule. This article provides authors with a right to additional, appropriate and fair remuneratiom after the conclusion of the contract if their remuneration proves to be disproportionately low. That is, a right to obtain post-contractual remuneration through mandatory legislation. It is in theory possible to also achieve similar results by applying Section 36 of the Swedish Contracts Act. This paper will examine both of these rules. This constitutes an interesting area of law, but the detailed applications of the rules are still understudied. This paper therefore aims to take a holistic approach to the possibility for authors to obtain additional post-contractual remuneration through mandatory legislation. The study identifies several problems and ambiguities in the application and proposes solutions to these issues. The conclusion was that the requirements for applying Article 20 are generally to be seen as lower than Section 36 of the Swedish Contracts Act, while in theory it should also lead to higher remuneration for authors. However, Section 36 of the Copyright Act can be applied to a wider range of cases and to some extent addresses other circumstances. The addition of article 20 has either way improved authors right to remuneration as well as bargaining power. However, some of the other issues that authors face during the contract negotiations were not solved through the directive.

No description available.

I denna uppsats behandlas förbudsklausuler i aktieägaravtal. Med förbudsklausuler avses en reglering som medför att det inte är tillåtet att överlåta aktier, vilket således inskränker i principen om aktiers fria överlåtelse. Var gränsen går mellan vad som är att anse en tillåten förbudsklausul och inte tillåten förbudsklausul är inte helt klar. I uppsatsen skildras i vilka situationer förbudsklausuler kan tänkas vara lämpliga och vilka omständigheter som påverkar hur en förbudsklausul utformas. För att utreda när en förbudsklausul kan vara lämplig inleds uppsatsen med en redogörelse för vad ett aktieägaravtal i grunden är, vilka som normalt är avtalsparter i aktieägaravtal och vilka allmänna avtalsrättsliga principer det finns att förhålla sig till. I uppsatsen berörs även vilka aktiebolagsrättsliga regler som påverkar utformningen av ett aktieägaravtal. För att utreda uppsatsens frågeställningar används dels doktrin som finns inom ämnet aktieägaravtal, dels empiriskt material i form av intervjuer med jurister och advokater som har praktisk erfarenhet. I och med detta vägs både inställningen som framhålls i doktrin och praktiserande juristers inställning till förbudsklausuler in i bedömningen. Vi utreder även vilka risker som finns med förbudsklausuler och hur riskerna lämpligen bör behandlas för att förbudsklausuler inte ska riskera att jämkas eller ogiltigförklaras vid tillämpning av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, nedan kallat AvtL eller avtalslagen, på grund av inskränkning i aktiers fria överlåtelse. För att bedöma var gränsen går samt utreda i vilka situationer det skulle vara möjligt att använda sig av generalklausulen i 36 § AvtL, framställs även en redogörelse av vilka omständigheter domstolarna tar särskild hänsyn till vid tillämpning av generalklausulen. Vilka risker som finns med förbudsklausuler beror delvis på vilken situation som avses och aktieägarnas inbördes relation. Av denna anledning hanteras riskerna med hänsyn till omständigheterna i den enskilda situationen. Slutligen görs en avvägning i vilka situationer det finns anledning att använda sig av förbudsklausuler i aktieägaravtal och vilken omfattning förbuden lämpligen bör ha.

Dubbel intern aktieöverlåtelse genomförs för att ägaren ska undkomma beskattning enligt fåmansföretagsreglerna. Enligt fåmansföretagsreglerna ska kapitalvinst på kvalificerade andelar beskattas till viss del till 20 procent och resterande del till 57 procent. En andel är kvalificerad om delägaren har varit verksam i betydande omfattning i fåmansföretaget under beskattningsåret eller under något av de fem föregående beskattningsåren. Genom att ägaren bildar minst två nya bolag är dennes andelar inte kvalificerade, varken i bolaget eller i ett direkt eller indirekt ägt bolag. Att delägarens aktier är okvalificerade innebär att kapitalvinsten ska tas upp till fem sjättedelar i inkomstslaget kapital, vilket innebär en beskattning om 25 procent. Genom RÅ 2009 ref. 31 anses dubbel intern aktieöverlåtelse utgöra skatteflykt men intern aktieöverlåtelse betraktas fortfarande som ett skatteplaneringsförfarande. Intern aktieöverlåtelse innebär att ett nytt bolag bildas och ägaren kan efter en karenstid på fem år likvidera bolagen och beskatta den upparbetade kapitalvinsten till 25 procent då aktierna inte längre är kvalificerade. Beskattningsresultatet blir således detsamma för ägaren vid en intern aktieöverlåtelse och vid en dubbel intern aktieöverlåtelse. Skillnaden är att den dubbla interna aktieöverlåtelsen kan genomföras direkt och ägaren behöver sålunda inte invänta femårskarensen. Regeringsrätten har tidigare inte tillämpat skatteflyktslagen trots att förfaranden stridit mot lagstiftningens syfte då lagstiftaren har haft insikt om förfarandena men inte ingripit för att hindra dessa. RÅ 2009 ref. 31 behandlade som ovan nämnts en dubbel intern aktieöverlåtelse. I rättsfallet bortsåg Regeringsrätten från tidigare praxis kring att lagstiftarens passivitet medför att skatteflyktslagen inte ska tillämpas. Därför är uppsatsens huvudsyfte att utreda om lagstiftarens passivitet kan användas som argument vid avgörandet av om skatteflyktslagen ska tillämpas på förfarandet dubbel intern aktieöverlåtelse. Uppsatsens delsyfte är att utreda huruvida intern aktieöverlåtelse kan betraktas som ett skatteflyktsförfarande. Enligt min mening strider förvisso dubbel intern aktieöverlåtelse mot fåmansföretagsreglerna då dessa syftar till att arbetsinkomst inte ska kunna omvandlas till lägre beskattad kapitalinkomst. Vidare medför förfarandet en väsentlig skatteförmån och skatteförmånen får anses ha utgjort det övervägande skälet till förfarandet. Sålunda instämmer jag med Regeringsrättens ställningstagande i RÅ 2009 ref. 31. Dock anser jag att lagstiftarens passivitet kan rättfärdiga genomförandet av dubbla interna aktieöverlåtelser eftersom lagstiftaren var medveten om förfarandet men trots detta faktum inte gjorde någonting för att stoppa möjligheten till genomförande. På denna grund anser jag därför att dubbel intern aktieöverlåtelse inte utgör skatteflykt.     Vidare anser jag att även intern aktieöverlåtelse strider mot fåmansföretagsreglernas syfte då arbetsinkomst även i detta förfarande omvandlas till kapitalinkomst. Därtill utgör den uppnådda skatteförmånen det övervägande skälet då den skattskyldige inte annars hade väntat på femårskarensen. Slutligen har den skattskyldige även medverkat i förfarandet. På denna grund anser jag att alla rekvisit i 2 § skatteflyktslagen är tillämpliga varför även intern aktieöverlåtelse bör utgöra ett skatteflyktsförfarande. Emellertid är jag av åsikten att passiviteten hos lagstiftaren att inte återinföra stopplagstiftning gör att skatteflyktslagen inte kan tillämpas på förfarandet. Alternativt argument är att det enligt förarbeten till skatteflyktslagen uttalas att transaktioner som har företagsekonomiska motiv inte ska tillämpas av skatteflyktslagen. Jag anser att den skattskyldige har lättare att bevisa företagsekonomiska motiv för en intern aktieöverlåtelse då den skattskyldige faktiskt väntar på femårskarensen. Oavsett vilket argument som används är jag av uppfattningen att intern aktieöverlåtelse inte utgör skatteflykt.

<p>Dubbel intern aktieöverlåtelse genomförs för att ägaren ska undkomma beskattning enligt fåmansföretagsreglerna. Enligt fåmansföretagsreglerna ska kapitalvinst på kvalificerade andelar beskattas till viss del till 20 procent och resterande del till 57 procent. En andel är kvalificerad om delägaren har varit verksam i betydande omfattning i fåmansföretaget under beskattningsåret eller under något av de fem föregående beskattningsåren. Genom att ägaren bildar minst två nya bolag är dennes andelar inte kvalificerade, varken i bolaget eller i ett direkt eller indirekt ägt bolag. Att delägarens aktier är okvalificerade innebär att kapitalvinsten ska tas upp till fem sjättedelar i inkomstslaget kapital, vilket innebär en beskattning om 25 procent. Genom RÅ 2009 ref. 31 anses dubbel intern aktieöverlåtelse utgöra skatteflykt men intern aktieöverlåtelse betraktas fortfarande som ett skatteplaneringsförfarande.</p><p>Intern aktieöverlåtelse innebär att ett nytt bolag bildas och ägaren kan efter en karenstid på fem år likvidera bolagen och beskatta den upparbetade kapitalvinsten till 25 procent då aktierna inte längre är kvalificerade. Beskattningsresultatet blir således detsamma för ägaren vid en intern aktieöverlåtelse och vid en dubbel intern aktieöverlåtelse. Skillnaden är att den dubbla interna aktieöverlåtelsen kan genomföras direkt och ägaren behöver sålunda inte invänta femårskarensen.</p><p>Regeringsrätten har tidigare inte tillämpat skatteflyktslagen trots att förfaranden stridit mot lagstiftningens syfte då lagstiftaren har haft insikt om förfarandena men inte ingripit för att hindra dessa. RÅ 2009 ref. 31 behandlade som ovan nämnts en dubbel intern aktieöverlåtelse. I rättsfallet bortsåg Regeringsrätten från tidigare praxis kring att lagstiftarens passivitet medför att skatteflyktslagen inte ska tillämpas. Därför är uppsatsens huvudsyfte att utreda om lagstiftarens passivitet kan användas som argument vid avgörandet av om skatteflyktslagen ska tillämpas på förfarandet dubbel intern aktieöverlåtelse. Uppsatsens delsyfte är att utreda huruvida intern aktieöverlåtelse kan betraktas som ett skatteflyktsförfarande.</p><p>Enligt min mening strider förvisso dubbel intern aktieöverlåtelse mot fåmansföretagsreglerna då dessa syftar till att arbetsinkomst inte ska kunna omvandlas till lägre beskattad kapitalinkomst. Vidare medför förfarandet en väsentlig skatteförmån och skatteförmånen får anses ha utgjort det övervägande skälet till förfarandet. Sålunda instämmer jag med Regeringsrättens ställningstagande i RÅ 2009 ref. 31. Dock anser jag att lagstiftarens passivitet kan rättfärdiga genomförandet av dubbla interna aktieöverlåtelser eftersom lagstiftaren var medveten om förfarandet men trots detta faktum inte gjorde någonting för att stoppa möjligheten till genomförande. På denna grund anser jag därför att dubbel intern aktieöverlåtelse inte utgör skatteflykt.  </p><p> </p><p>Vidare anser jag att även intern aktieöverlåtelse strider mot fåmansföretagsreglernas syfte då arbetsinkomst även i detta förfarande omvandlas till kapitalinkomst. Därtill utgör den uppnådda skatteförmånen det övervägande skälet då den skattskyldige inte annars hade väntat på femårskarensen. Slutligen har den skattskyldige även medverkat i förfarandet. På denna grund anser jag att alla rekvisit i 2 § skatteflyktslagen är tillämpliga varför även intern aktieöverlåtelse bör utgöra ett skatteflyktsförfarande. Emellertid är jag av åsikten att passiviteten hos lagstiftaren att inte återinföra stopplagstiftning gör att skatteflyktslagen inte kan tillämpas på förfarandet. Alternativt argument är att det enligt förarbeten till skatteflyktslagen uttalas att transaktioner som har företagsekonomiska motiv inte ska tillämpas av skatteflyktslagen. Jag anser att den skattskyldige har lättare att bevisa företagsekonomiska motiv för en intern aktieöverlåtelse då den skattskyldige faktiskt väntar på femårskarensen. Oavsett vilket argument som används är jag av uppfattningen att intern aktieöverlåtelse inte utgör skatteflykt.</p>

No description available.

No description available.