No description available.

Syftet med denna framställning är att undersöka hur en omstrukturering till en bredare allmän utformning av kontraktsrätten skulle kunna bidra till utvecklingen av svensk kontraktsrätt. Undersökningen har visat att en omstrukturering skulle vara positiv i en rad olika hänseenden. Ett mer övergripande perspektiv skulle otvivelaktigt bli följden. Ändamålsskäl skulle lättare förstås och risk för motstridiga ändamål skulle minska. Vidare skulle en enhetlig terminologi vara lättare att vidhålla. Ur ett EU-perspektiv skulle omstruktureringen vara positiv i de flesta tänkbara utfall vid en framtida inblandning på området. Kategoriseringen enligt den traditionella indelningen gör att många avtalstyper går att inordna ändamålsenligt, men en urskiljning av arbets- och resultatavtal respektive tidsavtal som underkategorier till tjänstekategorin tar tillvara på avtalstypernas säregenhet. Vidare bedömdes funktionsavtalets huvudförpliktelse skilja sig i sådan grad att avtalstypen urskildes till en egen kategori. Även om undersökningens syfte inte var att behandla hur utformningen enligt en bredare allmän kontraktsrätt skulle gå till rent tekniskt, bedöms en reform inte omöjlig sett till rådande förutsättningar. Så som förstudie till behovet av att inordna kontraktsrätten i en bredare allmän utformning, har undersökningen visat att en sådan är både möjlig och önskvärd.

No description available.

Ett joint venture är ett avtal om samverkan mellan två eller flera parter och kan förekomma i tre olika former, nämligen contractual joint venture, partnership joint venture samt corporate joint venture. Gemensamt för de tre formerna av joint ventures är att de alla bygger på ett joint venture-avtal, i vilket samarbetets ramar och regler utformas. Ett contractual joint venture är ett rent avtalsbaserat samarbete (grundat på ett joint venture-avtal), medan de andra två formerna utöver joint venture-avtalet även bildar en form av bolag. I samtliga rättsordningar som studerats inom ramen för denna uppsats, konstituerar ett contractual joint venture, joint venture-avtalet, någon form av bolag. Av detta följer att ett corporate joint venture i samtliga rättsordningar bildar ett bolag med dubbel bolagsstruktur. Har ett samarbete i form av ett joint venture ingåtts över landsgränser och en tvist uppstår, gäller det att veta vilket lands lag som skall tillämpas på tvisten. För att kunna bestämma vilket lands lag som är tillämplig måste det först avgöras vilken domstol som är behörig att avgöra tvisten. Vilken domstol som är behörig regleras olika beroende på om tvisten är av associationsrättslig eller kontraktsrättslig karaktär. Själva joint venture-bolaget regleras enligt associationsrättsliga regler, medan joint venture-avtalet kan komma att regleras av kontraktsrättsliga regler. Dock konstituerar joint venture-avtalet i alla de undersökta länderna en form av bolag och bör därmed regleras enligt associationsrättsliga regler. Enligt studier skall alla sorters bolag omfattas av reglerna om exklusiv behörighet, oavsett rättskapacitet. När frågan om behörig domstol har utretts, kan fråga om tillämplig lag behandlas. Även här är det av betydelse att veta om tvisten rör associationsrättsliga eller kontraktsrättsliga frågor. Enligt vissa skall ett joint venture-avtal, trots att det konstituerar ett bolag, regleras enligt kontraktsrättsliga regler, och således falla under Romkonventionens tillämpningsområde. Andra anser dock att undantaget i Romkonventionen angående associationsrättsliga spörsmål skall tolkas strikt, vilket får till följd att alla bolag oavsett struktur faller utanför Romkonventionens tillämpningsområde. Enligt min mening bör det enkla bolaget tolkas på samma sätt vad gäller domsrätt respektive lagval, eftersom reglerna om lagval togs fram som ett komplement till domsrättsreglerna. Vidare bör det vara upp till den nationella rättsordningen att utreda huruvida fråga är om ett bolag eller inte. Undantaget i Romkonventionen uttryckligen gjorts flexibelt av den anledning att olika rättsordningar har olika tolkningar av vad som konstituerar ett bolag. Detta får inom svensk rätt till följd att det enkla bolaget skall omfattas av associationsrättsliga regler och således inte av Romkonventionen. Vad gäller de schweiziska IP-reglerna i förhållande till de svenska reglerna skiljer sig dessa till viss del åt. Beträffande de associationsrättsliga reglerna tillämpas i båda länderna inkorporationsprincipen och regleringen är således densamma. När det gäller fråga om tillämplig lag för joint venture-avtal skiljer sig regleringen däremot åt. Inom svensk rätt konstituerar ett joint venture-avtal ett enkelt bolag och omfattas således av associationsrättsliga IP-regler. Även inom schweizisk rätt konstituerar ett joint venture-avtal en form av bolag. Här bestäms dock förhållandet mellan associationsrättsliga och kontraktsrättsliga regler av det konstituerade bolagets inre struktur. Finns en inre struktur, omfattas bolaget av de associationsrättsliga reglerna. Saknas en sådan inre struktur, tillämpas istället de kontraktsrättsliga principerna.

En grundläggande princip inom svensk rätt är att en part skall hålla sig till sin avtalspart, principen om avtalets subjektiva begränsning. Innebörden av rättsprincipen är att i händelse av avtalsbrott kan indirekt skadelidande endast rikta ersättningsanspråk mot sin avtalspart. Regeln innebär att en part som åsamkats skada på grund av någon utomstående inte kan rikta krav mot denne. Vid entreprenadavtal ingår vanligtvis en beställare avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur anlitar en eller flera underentreprenörer. Underentreprenören blir då en utomstående part till beställaren eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan de två parterna. Kontraktskedjan består således av beställaren, huvudentreprenören (främre led i kedjan) och underentreprenören (bakre led i kedjan). Principen om avtalets subjektiva begränsning innebär att om bakre led orsakar skada på entreprenaden eller beställarens egendom, skall beställaren rikta ersättningskrav mot främre led. Främre led får då återkravsrätt mot underentreprenören. Under vissa omständigheter kan det dock vara till fördel för indirekt skadelidande om denne kan rikta ersättningskrav direkt mot skadevållaren, exempelvis vid främre leds insolvens. Uppsatsens syfte är att utreda huruvida en beställare av entreprenad har rätt att rikta krav mot skadevållaren i bakre led, så kallad direktkravsrätt. Direktkravsrätten har, direkt eller indirekt, diskuterats i rättsfall och i ett fåtal fall har direktkrav varit möjligt. Flertalet rättsfall berör entreprenader där användning av standardavtal är normen. Genom dessa avtal har huvudentreprenören givits ett strikt ansvar för fel och skada på entreprenaden. Huvudentreprenören är även strikt ansvarig för skada som underentreprenörer orsakar på entreprenaden. Vid skada på annan egendom än entreprenaden finns emellertid ansvarsbegränsningar som inskränker beställarens möjligheter att utfå ersättning som täcker hela skadan. Genom rättsfall och doktrin har villkoren i standardavtalen ansetts utgöra en spärr mot beställarens möjligheter att rikta direktkrav mot bakre led. I fall där avtalet mellan beställaren och främre led inte innehållit villkor likt de i standardavtalen, har beställaren tillerkänts direktkravsrätt. Direktkravsrätten är ett kontroversiellt område där motståndare varnar för långtgående konsekvenser, såsom omfattande kretsar av skadelidande och rättsosäkerhet. Förespråkare av direktkrav menar däremot att varje fall är unikt och behöver inte nödvändigtvis medföra negativa konsekvenser. I det senaste rättsfallet där direktkrav tillerkändes en beställare av entreprenad ansåg Högsta Domstolen (HD) att indirekt skadelidande innehade ett konkret och närliggande intresse i den skadade egendomen. HD ansåg att intresset bör ha varit tydligt för bakre led varför direktkravet inte kunde anses leda till rättsosäkerhet eller till omfattande kretsar av skadelidande. Förutom det nu nämnda intresset är det mycket svårt att uppställa kriterier för när och varför direktkrav kan tillerkännas en beställare av entreprenad. Kravrätten är ännu ett relativt oprövat rättsområde varför tydliga riktlinjer och kriterier ännu inte finns. Genom ifrågavarande rättsfall är det emellertid visat att direktkravsrätt, i vissa fall, är möjligt vid entreprenadförhållanden.

<p>En grundläggande princip inom svensk rätt är att en part skall hålla sig till sin avtalspart, principen om avtalets subjektiva begränsning. Innebörden av rättsprincipen är att i händelse av avtalsbrott kan indirekt skadelidande endast rikta ersättningsanspråk mot sin avtalspart. Regeln innebär att en part som åsamkats skada på grund av någon utomstående inte kan rikta krav mot denne. Vid entreprenadavtal ingår vanligtvis en beställare avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur anlitar en eller flera underentreprenörer. Underentreprenören blir då en utomstående part till beställaren eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan de två parterna. Kontraktskedjan består således av beställaren, huvudentreprenören (främre led i kedjan) och underentreprenören (bakre led i kedjan).</p><p>Principen om avtalets subjektiva begränsning innebär att om bakre led orsakar skada på entreprenaden eller beställarens egendom, skall beställaren rikta ersättningskrav mot främre led. Främre led får då återkravsrätt mot underentreprenören. Under vissa omständigheter kan det dock vara till fördel för indirekt skadelidande om denne kan rikta ersättningskrav direkt mot skadevållaren, exempelvis vid främre leds insolvens.</p><p>Uppsatsens syfte är att utreda huruvida en beställare av entreprenad har rätt att rikta krav mot skadevållaren i bakre led, så kallad direktkravsrätt. Direktkravsrätten har, direkt eller indirekt, diskuterats i rättsfall och i ett fåtal fall har direktkrav varit möjligt. Flertalet rättsfall berör entreprenader där användning av standardavtal är normen. Genom dessa avtal har huvudentreprenören givits ett strikt ansvar för fel och skada på entreprenaden. Huvudentreprenören är även strikt ansvarig för skada som underentreprenörer orsakar på entreprenaden. Vid skada på annan egendom än entreprenaden finns emellertid ansvarsbegränsningar som inskränker beställarens möjligheter att utfå ersättning som täcker hela skadan. Genom rättsfall och doktrin har villkoren i standardavtalen ansetts utgöra en spärr mot beställarens möjligheter att rikta direktkrav mot bakre led. I fall där avtalet mellan beställaren och främre led inte innehållit villkor likt de i standardavtalen, har beställaren tillerkänts direktkravsrätt.</p><p>Direktkravsrätten är ett kontroversiellt område där motståndare varnar för långtgående konsekvenser, såsom omfattande kretsar av skadelidande och rättsosäkerhet. Förespråkare av direktkrav menar däremot att varje fall är unikt och behöver inte nödvändigtvis medföra negativa konsekvenser.</p><p>I det senaste rättsfallet där direktkrav tillerkändes en beställare av entreprenad ansåg Högsta Domstolen (HD) att indirekt skadelidande innehade ett konkret och närliggande intresse i den skadade egendomen. HD ansåg att intresset bör ha varit tydligt för bakre led varför direktkravet inte kunde anses leda till rättsosäkerhet eller till omfattande kretsar av skadelidande. Förutom det nu nämnda intresset är det mycket svårt att uppställa kriterier för när och varför direktkrav kan tillerkännas en beställare av entreprenad. Kravrätten är ännu ett relativt oprövat rättsområde varför tydliga riktlinjer och kriterier ännu inte finns. Genom ifrågavarande rättsfall är det emellertid visat att direktkravsrätt, i vissa fall, är möjligt vid entreprenadförhållanden.</p>

<p>Ett joint venture är ett avtal om samverkan mellan två eller flera parter och kan förekomma i tre olika former, nämligen contractual joint venture, partnership joint venture samt corporate joint venture. Gemensamt för de tre formerna av joint ventures är att de alla bygger på ett joint venture-avtal, i vilket samarbetets ramar och regler utformas. Ett contractual joint venture är ett rent avtalsbaserat samarbete (grundat på ett joint venture-avtal), medan de andra två formerna utöver joint venture-avtalet även bildar en form av bolag. I samtliga rättsordningar som studerats inom ramen för denna uppsats, konstituerar ett contractual joint venture, joint venture-avtalet, någon form av bolag. Av detta följer att ett corporate joint venture i samtliga rättsordningar bildar ett bolag med dubbel bolagsstruktur.</p><p>Har ett samarbete i form av ett joint venture ingåtts över landsgränser och en tvist uppstår, gäller det att veta vilket lands lag som skall tillämpas på tvisten. För att kunna bestämma vilket lands lag som är tillämplig måste det först avgöras vilken domstol som är behörig att avgöra tvisten. Vilken domstol som är behörig regleras olika beroende på om tvisten är av associationsrättslig eller kontraktsrättslig karaktär. Själva joint venture-bolaget regleras enligt associationsrättsliga regler, medan joint venture-avtalet kan komma att regleras av kontraktsrättsliga regler. Dock konstituerar joint venture-avtalet i alla de undersökta länderna en form av bolag och bör därmed regleras enligt associationsrättsliga regler. Enligt studier skall alla sorters bolag omfattas av reglerna om exklusiv behörighet, oavsett rättskapacitet.</p><p>När frågan om behörig domstol har utretts, kan fråga om tillämplig lag behandlas. Även här är det av betydelse att veta om tvisten rör associationsrättsliga eller kontraktsrättsliga frågor. Enligt vissa skall ett joint venture-avtal, trots att det konstituerar ett bolag, regleras enligt kontraktsrättsliga regler, och således falla under Romkonventionens tillämpningsområde. Andra anser dock att undantaget i Romkonventionen angående associationsrättsliga spörsmål skall tolkas strikt, vilket får till följd att alla bolag oavsett struktur faller utanför Romkonventionens tillämpningsområde. Enligt min mening bör det enkla bolaget tolkas på samma sätt vad gäller domsrätt respektive lagval, eftersom reglerna om lagval togs fram som ett komplement till domsrättsreglerna. Vidare bör det vara upp till den nationella rättsordningen att utreda huruvida fråga är om ett bolag eller inte. Undantaget i Romkonventionen uttryckligen gjorts flexibelt av den anledning att olika rättsordningar har olika tolkningar av vad som konstituerar ett bolag. Detta får inom svensk rätt till följd att det enkla bolaget skall omfattas av associationsrättsliga regler och således inte av Romkonventionen.</p><p>Vad gäller de schweiziska IP-reglerna i förhållande till de svenska reglerna skiljer sig dessa till viss del åt. Beträffande de associationsrättsliga reglerna tillämpas i båda länderna inkorporationsprincipen och regleringen är således densamma. När det gäller fråga om tillämplig lag för joint venture-avtal skiljer sig regleringen däremot åt. Inom svensk rätt konstituerar ett joint venture-avtal ett enkelt bolag och omfattas således av associationsrättsliga IP-regler. Även inom schweizisk rätt konstituerar ett joint venture-avtal en form av bolag. Här bestäms dock förhållandet mellan associationsrättsliga och kontraktsrättsliga regler av det konstituerade bolagets inre struktur. Finns en inre struktur, omfattas bolaget av de associationsrättsliga reglerna. Saknas en sådan inre struktur, tillämpas istället de kontraktsrättsliga principerna.</p>

Avhandlingens syfte är att fastställa huruvida logistikavtalet ekonomiskt och juridiskt kan ses som en avtalstyp som följer för avtalstypen enhetliga regler. Utgångspunkten utgörs härvid av en analys av den transporträttsliga marknaden. Författaren argumenterar att logistikavtalet på marknaden ses som ett sammanhållet avtal om outsourcing av en transportavdelning. Från denna utgångspunkt undersöks huruvida detta ekonomiskt enhetliga åtagande också från juridiskt perspektiv kan ses som en avtalstyp. Enligt den traditionella transporträttsliga metodiken måste avtal av logistikavtalets slag ses som blandade avtal med transporträttsliga inslag, vilket medför att transporträtten anses vara tvingande tillämplig på avtalet. Enligt författaren bör detta synsätt inte överföras till logistikavtalet, då det vilar på en analys som inte är hållbar med avseende på logistikavtalet. Även om författarens syn inte skulle delas, anses åtminstone de delar av logistikavtalet som inte regleras av transporträttslig lagstiftning utgöra ett enhetligt åtagande. I det senare fallet framstår logistikavtalet som ett blandat avtal med dels transporträttsliga, dels logistikrättsliga inslag. Skillnaden mellan resultatförpliktelser och förpliktelser att visa omsorg läggs till grund för en analys av vilka påföljder som den kontraktsbrottslidande parten i ett logistikavtal kan göra gällande. Varje påföljds bakgrund i den allmänna kontraktsrätten analyseras grundligt och resultatet av denna analys läggs till grund för en undersökning av huruvida påföljden lämpligen bör komma ifråga vid logistikavtal. Författaren anser att endast skadestånd och hävning lämpar sig som påföljder vid åtaganden om logistik. Detta resultat vilar på hänsynstaganden som vid en juridisk bedömning av logistikavtalet återkommer, och logistikavtalet anses därför även enligt allmän svensk kontraktsrätt utgöra en avtalstyp.

Idrottsjuridiken är ett underutvecklat rättsområde i Sverige och inom ämnesområdet finns mängder av frågor som behöver analyseras ytterligare. En sådan fråga är omfattningen av fotbollsspelarens arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gentemot sin klubb. Fotbollsspelare utgör en speciell grupp på arbetsmarknaden som i många avseenden skiljer sig från normen av ”vanliga” anställda. Någon svensk rättspraxis för huruvida fotbollsspelare ska ses som arbetstagare finns ej. För att fastställa förhållandet måste en bedömning göras från fall till fall där flera avgörande omständigheter ska vägas in, exempelvis arbetets omfattning, ersättning och den personliga arbetsskyldigheten. Även om amatörspelare oftast inte uppfyller kriterierna torde majoriteten av de professionella fotbollsspelarna i Sverige göra det. Professionella herrfotbollsspelare i de högsta serierna i Sverige omfattas av herrfotbollens kollektivavtal med tillhörande spelaravtal. Kollektivavtalet ger spelarna rätt till kompetensutveckling och försäkringsskydd medan klubbarna erhåller fredsplikt under avtalstiden. Spelaravtalet reglerar bland annat spelarens åtaganden och ersättning. Svensk fotbolls egna avtal har bidragit till att skapa en större harmoni på arbetsmarknaden för fotbollsspelare i landet. Drygt femton år har gått sedan EG-domstolen genom Bosmandomen för första gången inkräktade på fotbollens domäner. Domstolen förkunnade att den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget kan gälla även fotbollsspelare. Sedan dess har spelarna fått allt mer att säga till om gentemot sina klubbar. Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) stod under hård press från EU när de skapade de övergångsregler för internationella övergångar som trädde i kraft år 2001. Övergångsreglerna ger spelare rätt att ensidigt bryta sitt spelaravtal efter en skyddad period om två eller tre år (beroende på spelarens ålder) mot erläggande av skadestånd. Den nyligen förkunnade Websterdomen från idrottens högsta skiljedomstol, CAS, bekräftar och förtydligar övergångsreglerna. Enligt CAS ska skadeståndet beräknas såsom den sammanlagda återstoden av spelarens kommande löneutbetalningar enligt bilagan till spelaravtalet, om inte något annat tidigare blivit överenskommet mellan spelaren och klubben. Domen har skapat viss oro bland svenska fotbollsklubbar som nu undersöker möjligheterna att begränsa domens slagkraft. Ett sätt att lyckas med det, som även uppmärksammats av CAS, är att införa utköpsklausuler i spelaravtalen.

<p>Idrottsjuridiken är ett underutvecklat rättsområde i Sverige och inom ämnesområdet finns mängder av frågor som behöver analyseras ytterligare. En sådan fråga är omfattningen av fotbollsspelarens arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gentemot sin klubb. Fotbollsspelare utgör en speciell grupp på arbetsmarknaden som i många avseenden skiljer sig från normen av ”vanliga” anställda. Någon svensk rättspraxis för huruvida fotbollsspelare ska ses som arbetstagare finns ej. För att fastställa förhållandet måste en bedömning göras från fall till fall där flera avgörande omständigheter ska vägas in, exempelvis arbetets omfattning, ersättning och den personliga arbetsskyldigheten. Även om amatörspelare oftast inte uppfyller kriterierna torde majoriteten av de professionella fotbollsspelarna i Sverige göra det.</p><p>Professionella herrfotbollsspelare i de högsta serierna i Sverige omfattas av herrfotbollens kollektivavtal med tillhörande spelaravtal. Kollektivavtalet ger spelarna rätt till kompetensutveckling och försäkringsskydd medan klubbarna erhåller fredsplikt under avtalstiden. Spelaravtalet reglerar bland annat spelarens åtaganden och ersättning. Svensk fotbolls egna avtal har bidragit till att skapa en större harmoni på arbetsmarknaden för fotbollsspelare i landet.</p><p>Drygt femton år har gått sedan EG-domstolen genom Bosmandomen för första gången inkräktade på fotbollens domäner. Domstolen förkunnade att den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget kan gälla även fotbollsspelare. Sedan dess har spelarna fått allt mer att säga till om gentemot sina klubbar. Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) stod under hård press från EU när de skapade de övergångsregler för internationella övergångar som trädde i kraft år 2001. Övergångsreglerna ger spelare rätt att ensidigt bryta sitt spelaravtal efter en skyddad period om två eller tre år (beroende på spelarens ålder) mot erläggande av skadestånd.</p><p>Den nyligen förkunnade Websterdomen från idrottens högsta skiljedomstol, CAS, bekräftar och förtydligar övergångsreglerna. Enligt CAS ska skadeståndet beräknas såsom den sammanlagda återstoden av spelarens kommande löneutbetalningar enligt bilagan till spelaravtalet, om inte något annat tidigare blivit överenskommet mellan spelaren och klubben. Domen har skapat viss oro bland svenska fotbollsklubbar som nu undersöker möjligheterna att begränsa domens slagkraft. Ett sätt att lyckas med det, som även uppmärksammats av CAS, är att införa utköpsklausuler i spelaravtalen.</p>