Syftet med uppsatsen är att jämföra hur grunderna för ansvarsfrihet från skadestånd vid fullgörelsehinder är uppbyggda i olika normsystem för att utifrån en komparativ analys komma fram till vilket system som är bäst tillämpbart i en situation liknande den i scenariot med den försenade vaccinleveransen som jag beskrivit i inledningen till uppsatsen. De regler jag valt att studera för en komparativ jämförelse är kontrollansvaret i den svenska köplagen 27 § och CISG art. 79, modellagarna PECL och Unidroit Principles regler om force majeure och hardship, standardklausulerna i ICC 2003 Force Majeure and Hardship Clauses samt den engelska läran om frustration. Att jag valt att studera teorin om hardship beror på att teorin är starkt sammankopplad till reglerna om force majeure och kontrollansvar. Jag har valt PECL och UNIDROIT som exempel på hur modellagar kan vara upplagda. Fler modellagar och principer finns. PECL och UP nämns ofta i en jämförelse med CISG och det är en av anledningarna till att jag valt att behandla just dessa. För att ytterligare jämföra de nuvarande svenska reglerna har jag valt att beskriva hur den historiska 24 § i 1905 års köplag om ansvarsfrihet för skadestånd vid händelser med omöjlighet att prestera var uppbyggd. Jag har valt att som exempel på standardavtal använda mig av klausuler om force majeure och hardship från ICC. Anledningen till att jag tar upp just dessa klausuler, är att klausulerna är väl utarbetade klausuler som är utgivna av den Internationella handelskammaren, ICC.

Syftet med denna uppsats är att studera det allmänna skadeståndet inom arbetsrätten. Mer ingående ska denna uppsats försöka ge en korrekt bild av vad detta skadestånd fyller för funktion, inom ramen för systemet av ersättningar vid en överträdelse av arbetsrättsliga regler.   När det gäller skadestånd så är det rimligt att man ska få ersättning för ekonomisk förlust. Vad som inte är lika självklart är när det ska betalas ut ersättning för skador, där skadan inte kan mätas i pengar. Sådana skador har kommit att kallas för ideella skador. Under denna kategori finns exempelvis sveda och värk inom ramen för personskada och allmänt skadestånd i arbetsrättsliga situationer. Allmänt skadestånd är en typ av ersättning för den kränkning som exempelvis en felaktig uppsägning eller ett felaktigt avskedande inneburit för den skadelidande.   Parallellt med det allmänna skadeståndet så utgår i de allra flesta fall även ett ekonomiskt skadestånd. Detta skadestånd är ersättning för den faktiskt mätbara förlusten i pengar, exempelvis genom betalning av utebliven lön. Sammanfattningsvis så ska denna uppsats försöka ge läsaren en bred bild av vad det allmänna skadeståndet är för något och vilken funktion det verkar fylla.

att ideellt skadestånd ska utgå måste den skadelidande tillfogats personskada enligt 2:1 SkL. Det ideella skadeståndsbeloppet omfattar skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande vilket delas in i två kategorier, lidande av övergående natur, dvs. sveda och värk samt lidande av bestående karaktär, dvs. lyte och men. Det finns tidigare studier med fokus på ideella skadestånd. Det saknas dock studier och analyser kring hur den rättsliga beräkningen av ideella skadestånd förhåller sig till likhetsprincipen. Skadeståndet beräknas på subjektiva grunder och domstolen har till sin hjälp Trafikskadenämndens tabeller. Dessa tabeller utgör en viktig faktor för bestämmandet av skadeståndet för sveda och värk, eftersom domstolarna i flera rättsfall använt tabellerna som vägledning vid beräkning av skadeståndet. Exempelvis NJA 2000 s. 278, NJA 2011 s. 638. När domstolen använder tabellerna som vägledning vid beräkning av skadeståndet upprätthålls likhetsprincipen, givet att omständigheterna i fallen tillåter det. Domstolarna ska även kunna bortse från dessa och göra en skönsmässig bedömning när det krävs. Trots att domstolarna i stor utsträckning utgår ifrån Trafikskadenämndens tabellverk finns det ingen transparens i förhållande till dessa. Domstolarna hänvisar till tabellerna, dock ges inga detaljer kring beräkningen av skadeståndet. Likhetsprincipen är därtill svår att upprätthålla vid tillämpning av tabellerna pga. att många fall innehåller unika moment vilka tabeller aldrig kan omfatta.

Skadeståndslagens regler om jämkning är till fördel för en skadevållare som blir ålagd skadestånd. Jämkning av skadestånd sker bland annat när den skadelidande har varit medvållande till skadan. I och med bedömning av om förhållanden och omständigheter talar för jämkning, beaktas inblandade parters respektive skuldgrad. Skadeståndet kan sedan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på parternas båda sidor. Enligt förarbeten till skadeståndslagen torde underlåtenhet att teckna försäkring kunna leda till jämkning av skadestånd. Den skadelidande får då själv stå en del av kostnaden för den skada som inträffat. Svensk rättspraxis talar dock för att avsaknad av försäkring inte tillmäts någon betydelse i och med jämkningsbedömning. Jämkning av skadestånd torde inte enligt rättspraxis kunna ske utifrån omständigheten att en egendom saknar försäkring. Rättsläget är dock oklart. Frågan om underlåtenhet att teckna försäkring kan omfattas av begreppet medvållande och leda till jämkning, kommer under år 2017 tas upp av Högsta domstolen. Det har under lång tid betraktats som god sed att företag tecknar försäkring för sin verksamhet. Företagsförsäkring är en kombinerad försäkring som består av ansvarsförsäkring, egendomsförsäkring och avbrottsförsäkring. Det förväntas att företag har kunskap om vilka försäkringstyper som är kutym inom aktuell bransch och att företaget anskaffar de försäkringar som verksamheten kräver. Försäkringar är idag även vanligt förekommande bland konsumenter. I stort sett alla innehar en hemförsäkring, vari även ansvarsförsäkring ingår. Vill någon försäkra viss specifik egendom krävs ofta tilläggsförsäkring eller egendomsförsäkring. Egendomförsäkring bör vara mindre vanligt än ren hemförsäkring, eftersom hemförsäkringen idag får anses utgöra ett grundskydd som de allra flesta väljer att anskaffa. Fråga är dock huruvida förekomsten av försäkringar och försäkringsskydd är så vanligt förekommande bland konsumenter att det torde betraktas som oaktsamt att underlåta att teckna försäkring? Det finns inget lagkrav på tecknande av egendomsförsäkring. Det kan därför till viss del anses vanskligt att förvänta sig eller ta för givet att sådan försäkring föreligger. Många skäl kan ligga till grund för att en person underlåter att teckna försäkring. Underlåtenheten kan exempelvis bero på medvetet risktagande, missuppfattningar, försummelse att förnya försäkring eller brist på försäkringsmöjligheter. Att underlåtenhet att teckna försäkring skulle omfattas av begreppet medvållande och leda till jämkning av skadestånd är således inte helt klart. Det finns både fördelar och nackdelar med att underlåtenhet att teckna försäkring skulle falla in under begreppet medvållande och påverka skadeståndets storlek. För skadelidande torde fråga uppkomma, om en egendom som saknar försäkring inte ska kunna användas för sitt ändamål, utan risk för att den skadelidande ska belastas med en del av eller hela kostnaden för eventuell skada, som orsakats av utomstående part. En utvidgning av begreppet medvållande skulle kunna medföra att fler väljer att teckna försäkring för att förebygga risken för att bedömas som medvållande. En ökad försäljning av försäkringar leder till ett större försäkringskollektiv och förhoppningsvis en lägre försäkringspremie. För både försäkringsbolag och försäkringstagare bör detta betraktas som positivt. Ett bredare tolkningsutrymme av begreppet innebär dock att begreppet medvållande blir tillämpligt även på förhållanden, handlingar eller rena underlåtenheter som inte direkt bidrar till att skada inträffar eller till skadans omfattning. Agerande eller underlåtenhet som inte har något orsakssamband med skadan kan således komma att leda till jämkning. Om försäkringar har fått en sådan utbredning i samhället att det för vissa typer av egendomar kan betraktas som god sed att teckna försäkring, samt att avsaknad av försäkring anses ha inverkan på skadeståndsstorlek återstår att se. Av svensk rättspraxis finns inte mycket ledning att hämta, en utveckling i rättspraxis är således välkommen. Det bli intressant att se om tvisten som kommer tas upp av HD under år 2017 kan ge ledning i frågan, samt om det är början till en utveckling av synen på försäkringar och dess inverkan på skadeståndsbelopp.

No description available.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur frågan om fackets skadeståndsansvar för olovliga stridsåtgärder är reglerat i svensk rätt och hur frågan hanteras i praktiken, samt hur dessa båda frågor förhåller sig till varandra. Alltså dels hur regleringen formulerats genom lagtext och förarbeten och dels hur frågan har hanterats i praktiken. Fokus har lagts på bestämmandet av skadeståndets storlek. För att ge en någorlunda heltäckande bild av det frågekomplex som ska undersökas görs först en kortare genomgång av begreppet olovliga stridsåtgärder, i bred bemärkelse, och förutsättningarna för en facklig organisations ansvar för dessa som en bakgrund till frågorna om skadeståndsregleringen. Därefter diskuteras de skadeståndsregler som är tillämpliga på olovliga stridsåtgärder. Här undersöks dels skadeståndsreglerna i MBL men även Skadeståndslagen (1972:207) (SkL) och allmänna skadeståndsrättsliga frågor behandlas, dels i de delar de är tillämpliga i skadeståndsbedömningen för olovliga stridsåtgärder och dels för att möjliggöra en jämförelse av MBL:s skadeståndsregler och övrig skadeståndsrätt. Därefter behandlas jämkningsreglerna i både MBL och SkL och MBL:s regler med en motsvarande jämförelse dem emellan. Efter detta behandlas helt kort den processuella regeln i Rättegångsbalken (1942:740) (RB) 35:5 som nära anknyter till frågorna om skadeståndsbedömning och jämkning och som haft relativt stor betydelse i praxis. Därefter görs en genomgång av praxis från både före och efter MBL:s införande. Genomgången är tänkt att vara heltäckande och omfattar ett stort antal fall. I och med att undersökningen är så omfattande och därmed ställer särskilda krav på presentationen görs en särskild genomgång av den metodik som använts i genomgången av praxis och i presentationen av densamma i avdelning 6.2. Slutligen görs en sammanfattning och några avslutande reflektioner.

No description available.

No description available.

Skadeståndsparagrafen i LOU stadgar att en upphandlande myndighet som brutit mot bestämmelserna i lagen, ska ersätta därigenom uppkommen skada för en leverantör. En förfördelad leverantör ska påvisa i) ärendehanteringsfel, ii) skada samt iii) adekvat kausalitet mellan i) och ii) för att skadestånd ska kunna utgå. Regleringen bygger på ett antal olika EU-direktiv och den svenska regleringen är fortfarande relativt ung och under utveckling. Regleringen saknar bestämmelser om när en upphandlande myndighet får avbryta en offentlig upphandling. I rättspraxis har fastställts att det krävs "sakligt godtagbara skäl" för att en påbörjad upphandling ska få avbrytas. Vad som innefattas av sakligt godtagbara skäl är fortfarande diffust, men vad som kan konstateras är att avbrytandet måste vara förenligt med samtliga gemenskapsrättsliga principer och att beslutet inte får vara godtyckligt. Även bristande konkurrens efter kvalificeringsfasen, fel i förfrågningsunderlaget samt budgetöverskridande anbud har ansetts falla in under begreppet. En HD-dom från 2013 behandlade situationen där en upphandlande myndighet avbrutit en upphandling efter det att ärendehanteringsfel hade begåtts. Förvaltningsdomstol hade förordnat myndigheten att förkasta två okvalificerade anbud så att enbart ett kvalificerat kvarstod. Myndigheten förkastade rätteligen anbuden, men valde därefter att avbryta upphandlingen. HD fastställde ytterligare ett rekvisit för att ersättning motsvarande det positiva kontraktsintresset ska utgå, nämligen iv) kontraktstecknande. Ersättning för utebliven handelsvinst kunde därför inte utdömas i målet. HD konstaterade dock att ersättning för det negativa kontraktsintresset kan utgå. I förevarande fall utgick inte denna ersättning på grund av bristande konkurrens. Skadestånd utgick däremot för leverantörens överprövningskostnader, vilket strider mot principen om att vardera part bär sina egna kostnader i förvaltnings-processer. Genom diskussion de lege ferenda vill vi försvåra för upphandlande myndigheter att avbryta en offentlig upphandling efter det att ärendehanteringsfel ägt rum och på så vis göra avbrytandet i sig till en skadeståndsgrund. Vi är även av den åsikt att bristande konkurrens som sakligt godtagbara skäl bör tolkas restriktivt. Slutligen vill vi, med 43 kap. Skatteförfarandelagen som förebild, göra det möjligt för att överprövningsersättning i särskilda fall ska kunna utgå redan i förvaltningsdomstol. Dessa tre lösningar skulle effektivisera rättsmedlen och ligger även i harmoni med lagstiftningens syfte och ändamål.