Denna uppsats behandlar revisorns externa skadeståndsansvar gentemot styrelsens ledamöter. I uppsatsen utreds frågan huruvida en styrelseledamot skulle kunna vara “ någon annan” i den mening som avses i 29 kap. 1 § ABL. Frågan blir aktuell när en styrelseledamot, till följd av att revisorn inte har fullgjort sina skyldigheter enligt 9 kap. 3 § ABL, har blivit personligt betalningsansvarig. Uppsatsen inleds med grundläggande fakta om skadestånd som rättslig konstruktion. Därefter behandlas de särdrag som utmärker skadestånd i ett aktiebolagsrättsligt sammanhang. Vidare synas några ansvarsbegränsande rättsprinciper såsom normskyddsläran och principen om befogad tillit. Avslutningsvis studeras ett antal ändamål med aktiebolagslagen. Vid en sammanvägning av de argument som talar för respektive emot finner vi att styrelseledamoten, vid revisorns överträdelse av 9 kap. 3 § ABL, inte utgör “ någon annan” i den mening som avses i 29 kap. 1 § ABL.

No description available.

No description available.

The European Court of Human Rights (the Court) has become known as one of the most efficient international courts. Despite its efficiency, the Court struggles with an increasingly high case load. Because of the pressure put on the Court, the member states have been encouraged to improve their national remedies, making sure that violations of human rights can be seen to at a national level in accord- ance with the principle of subsidiarity. In other words, the member states need to improve the implementation of article 13, which states the right to efficient remedies. A remedy is a multi-faceted expression, including both administrative proceed- ings as well as traditional court proceedings. The word remedy includes both the procedure as such as well as sanctions. In the caselaw of the European Court, compensation awarded by the member states to a victim of a violation of a con- vention based right has been considered an efficient remedy in accordance with article 13. In April 2018, the Swedish tort law received an additional paragraph stating that tort should be awarded those who been damaged because of a violation of a right based in the European Convention. Compensation in accordance with that law can be awarded by Swedish courts and the Chancellor of Justice. This thesis aims to find whether the compensational procedure of violations of the European Conventions in the Swedish system is an efficient compensatory remedy in accordance with article 13.

Det interna skadeståndsansvaret i aktiebolagsrätten för verkställande direktör och styrelseledamot regleras i 29 kap. aktiebolagslagen (2005:551). För att skadestånd ska kunna utgå krävs det att en ledningsfunktionär har agerat försumligt och därigenom överträtt exempelvis lag, bolagsordning eller åvilande plikter. Det interna skadeståndet verkar reparativt i den mån att skadeståndet ersätter en uppkommen skada och preventivt i den mån att bolagsledningen, på grund av rädslan att bli personligt skadeståndsskyldig, mer omsorgsfullt förvaltar bolagets angelägenheter. För att en styrelseledamot eller verkställande direktör ska kunna hållas skadeståndsskyldig är en grundläggande processförutsättning att ansvarsfrihet har behandlats på bolagsstämman. Ansvarsfrihetsinstitutets huvudändamål är att främja effektivitet inom bolaget genom att bolagsstämman tar ställning till ansvarsfrågan och på så sätt avgränsar bolagsledningens ansvar. Beviljad ansvarsfrihet innebär dock inte att en ledningsfunktionär är garanterat fri från ansvar, utan lagen innehåller flera undantag från beviljad ansvarsfrihet som möjliggör att skadeståndstalan kan väckas ändå. Processer om internt skadestånd kan inledas på anmodan av både bolagets majoritets- och minoritetsaktieägare. Talerätten åvilar styrelsen att för bolagetsräkning föra talan i det förra fallet, och minoritetsaktieägarna i det senare. I uppsatsen diskuteras det fall att minoritetsaktieägarna väcker talan mot bolagsledningen. Studien visar att det är minoritetsaktieägarna som står den ekonomiska risken av att föra en skadeståndsprocess, en omständighet som kan verka avskräckande för minoritetsaktieägarna. För det fall ett internt skadestånd döms ut är ledningsfunktionärerna personligt betalningsansvariga. Bolaget har emellertid möjligheten till att teckna en ansvarsförsäkring förbolagsledningen. Försäkringsgivaren ersätter då skadeståndet upp till ett försäkringsbelopp vilket innebär att ledningsfunktionärerna i princip är fria från personligt ersättningsansvar. I denna uppsats utreds och analyseras huruvida ansvarsförsäkringen har en hämmande effekt på det handlingsdirigerande incitamentet som är avsikten med skadeståndet preventiva funktion, vilket samtidigt vägs mot att den reparativa funktionen främjas. För att ansvarsfrihetsinstitutetsavsedda ändamål ska uppfyllas krävs tydliga incitament för bolaget och minoritetsaktieägarna att väcka talan om interna skadestånd. I annat fall får ansvarsfrågan en underordnad betydelse för bolagsledningen vilket hämmar ändamålen.

Inom skadeståndsrätten är det inte ovanligt att flera skadeståndsbestämmelser kan aktualiseras samtidigt. När skadeståndsansvar täcks av flera bestämmelser samtidigt benämns det som ansvarskonkurrens. När det däremot finns en avtalsrelation mellan den skadelidande och den skadevållande uppstår frågan huruvida avtalet mellan parterna ska anses reglera skadeståndsansvaret.  Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande. Uppsatsens syfte är även att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att allmänna skadeståndsbestämmelser ska kunna tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. Uppsatsen bygger på en analys av en mängd rättsfall från HD där frågan om ansvarskonkurrens varit aktuell. Genom en analys av rättsfall från HD har gemensamma nyckelfaktorer identifierats som har avgörande påverkan på om ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande och om allmänna skadeståndsbestämmelser kan tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. De nyckelfaktorer som identifierats är: om skadan omfattas av den utomobligatoriska regeln, regelns eventuella exklusivitet, avtalets eventuella exklusivitet, avtalets innehåll, möjligheten att reglera skadeståndsansvaret, riskfördelning, partsavsikt, syftet med avtalet och förhållandet mellan avtalet och den utomobligatoriska bestämmelsen. Nyckelfaktorerna har sedan undersökts tillsammans för att fastställa rättsläget och för att besvara problemformuleringen.  Undersökningen visar på vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras i ett kontraktsförhållande. Huvudregeln är att en skadelidande har möjlighet att stödja sig på utomobligatoriska grunder även när denne befinner sig i en avtalsrelation med den skadevållande. Avtalet kan dock föranleda att utomobligatoriskt skadeståndsansvar exkluderas. Sammanfattningsvis kan det konstateras att i vilka situationer som ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett kontraktsförhållande inte är helt klarlagt utan det blir ytterst en fråga om avtalstolkning när räckvidden av avtalet ska fastställas.

Syftet med uppsatsen är att kritiskt diskutera vad fallet NJA 2015 s. 899 får för konsekvenserför den svenska skadeståndsrättsliga traditionen.Grunden för skadeståndsyrkandet i fallet var bland annat att fackförbundet genom blockadenhade kränkt byggföretagets rättigheter enligt Europakonventionen, närmare bestämtföreningsfriheten artikel 11 EKMR och skyddet för äganderätten artikel 1 i förstatilläggsprotokollet. Högsta domstolen tog upp fallet med mellandomstemat: Är SvenskaByggnads, om förbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 iEuropakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, ioch för sig skyldigt att betala ersättning till Henrik Gustavsson för de skador somByggföretaget kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna? HD besvarande frågan nekandemen öppnade för att kvalificerat otillbörligt handlande, som slagits fast i NJA 2005 s. 608,kan göras gällande i vissa situationer.Vad HD hade att pröva i målet var om de i mellandomstemat förutsattakonventionskränkningarna i sig var tillräckliga för att utlösa ett skadeståndsansvar.Prövningen innefattade följaktligen inte frågan om några rättighetskränkningar faktisktförekommit, och inte heller frågan om Byggnads i detta specifika fall var skadeståndsskyldigt.Tre viktiga frågor som HD tog ställning till utöver mellandomstemat var följande:1. Om den grundlagsskyddade rätten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärderenligt 2 kap. 14 § RF utgjorde ett generellt hinder mot ett skadeståndsansvar för stridsåtgärdersom kränker Europakonventionen.2. Om Byggnads i ansvarshänseende kunde jämställas med stat eller kommun alternativt omByggnads kunde åläggas ett skadeståndsansvar såsom enskild genom direkt horisontell effektav Europakonventionen.3. Om skadestånd kan utgå med en tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer.HD besvarade fråga 1 och 2 nekande tillsammans med mellandomstemat men fråga 3besvarades jakande. HD konstaterade att en kränkning av Europakonventionen i sig inte äriiitillräckligt för att utlösa skadeståndsansvar om inte det rättighetskränkande agerandet är attanse som kvalificerat otillbörligt. Avslutningsvis innehåller avgörandet många intressantainslag som talar för att HD bara har påbörjat utvecklingen inom detta mycket svårtillgängligaområde inom svensk skadeståndsrätt.

No description available.

This thesis discusses the development of the state’s liability for non-pecuniary damages caused by violations of the basic human rights protected by the European Convention on Human Rights (ECHR). The thesis identifies and critically discusses differences and similarities between the Supreme Court’s case law and the provision 3:4 in the Swedish Tort Law (skadeståndslagen 1972:207), which regulates the state’s liability for violations of the ECHR since the 1st of April 2018. Furthermore, the thesis discusses whether the Supreme Court’s active role in the expansion of the state’s liability raises any issues from a democracy perspective. In conclusion, the Supreme Court’s active role is deemed not entirely compatible with the principle of popular sovereignty. However, the thesis asserts that the influence of the European Union and the ECHR has changed the societal role of the courts. Finally, the thesis discusses how the continued development of the state’s liability for basic human rights might take form. Specifically, the thesis examines the implications of a liability for violations of the basic rights protected by the Swedish constitution (2 kap RF). In conclusion, the absence of guiding case law means that a number of questions would need to be examined, but it also means that the policy discussion can be held more freely. / Denna uppsats behandlar utvecklingen av det allmännas ansvar för ideella skador orsakade genom överträdelser av de grundläggande rättigheterna i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I uppsatsen förs en kritisk diskussion om likheter och skillnader mellan HD:s praxis och den bestämmelse om det allmännas ansvar för konventionsöverträdelser som gäller i 3:4 skadeståndslagen (1972:207) sedan den 1 april 2018. Vidare diskuteras huruvida HD:s aktiva roll i utvidgningen av det allmännas ansvar föranleder några betänkligheter ur demokratisynpunkt. Sammanfattningsvis konstateras att HD:s normgivning genom praxis inte är helt förenlig med folksuveränitetsprincipen. Samtidigt framhålls att inflytandet EU- och Europarätten har förändrat domstolens roll i samhället. Slutligen diskuteras hur den fortsatta utvecklingen av det allmännas ansvar för överträdelser av grundläggande rättigheter kan komma att se ut, specifikt vad ett ansvar för överträdelser av rättigheterna i 2 kap RF skulle innebära. Slutsatsen av diskussionen är att frånvaron av vägledande praxis från Europadomstolen innebär att en mängd frågor skulle behöva utredas, samtidigt som det ger utrymme till en friare rättspolitisk diskussion.

No description available.