No description available.

<p>Problem: När ett nytt arbetssätt införs inom ett företag eller myndighet är det viktigt att efter ett tag stanna upp och fundera på om det blev som det var tänkt och genom det; se vad som fungerar bra och vad som kan förbättras. Vi tyckte därför att det var intressant att undersöka hur resultatet blev i och med att ett nytt arbetssätt genomförts, i detta fall, det teambaserade arbetssättet. Vi avgränsade ämnet team genom att välja ut faktorerna: teamens stöd från företaget – målsättning och information, teamens ledare, teamens sammansättning samt teamens sociala miljö.</p><p>Syfte: Vårt syfte var att genom en fallstudie av Kronofogdemyndighetens enhet Summarisk process i Uddevalla identifiera vad som fungerar bra och mindre bra med deras teambaserade arbetssätt. Vi ville dessutom klargöra om det teambaserade arbetssättet är ett lämpligt arbetssätt för den berörda enheten.</p><p>Metod: Vår undersökning byggde främst på den kvalitativa metoden. Vi har genom besöksintervjuer med teammedlemmar, teamledare och enhetschef på enheten Summarisk process i Uddevalla tagit fram empirisk data. Dessutom har vi genomfört ett personlighetstest med teammedlemmar och teamledare. Litteraturstudien som ligger till grund för teorin bestod av böcker, vetenskapliga artiklar samt interna dokument.</p><p>Slutsats: Vår slutsats är att det teambaserade arbetssättet är lämpligt som arbetssätt för enheten Summarisk process i Uddevalla. Det finns faktorer som fungerar bra inom arbetssättet, detta är bland faktorerna: målsättningar, teamens ledare, teamens sammansättning samt teamens sociala miljö. Dock skall påpekas att även om dessa faktorer fungerar bra kan de alltid förbättras. Vi har dessutom identifierat några faktorer som fungerar mindre bra, så som: informationsvägarna och den negativa känslan av stress inom teamen. Genom insikt i vad som inte fungerar optimalt kan ändringar göras, detta för att göra arbetssättet ännu bättre.</p>

Problem: När ett nytt arbetssätt införs inom ett företag eller myndighet är det viktigt att efter ett tag stanna upp och fundera på om det blev som det var tänkt och genom det; se vad som fungerar bra och vad som kan förbättras. Vi tyckte därför att det var intressant att undersöka hur resultatet blev i och med att ett nytt arbetssätt genomförts, i detta fall, det teambaserade arbetssättet. Vi avgränsade ämnet team genom att välja ut faktorerna: teamens stöd från företaget – målsättning och information, teamens ledare, teamens sammansättning samt teamens sociala miljö. Syfte: Vårt syfte var att genom en fallstudie av Kronofogdemyndighetens enhet Summarisk process i Uddevalla identifiera vad som fungerar bra och mindre bra med deras teambaserade arbetssätt. Vi ville dessutom klargöra om det teambaserade arbetssättet är ett lämpligt arbetssätt för den berörda enheten. Metod: Vår undersökning byggde främst på den kvalitativa metoden. Vi har genom besöksintervjuer med teammedlemmar, teamledare och enhetschef på enheten Summarisk process i Uddevalla tagit fram empirisk data. Dessutom har vi genomfört ett personlighetstest med teammedlemmar och teamledare. Litteraturstudien som ligger till grund för teorin bestod av böcker, vetenskapliga artiklar samt interna dokument. Slutsats: Vår slutsats är att det teambaserade arbetssättet är lämpligt som arbetssätt för enheten Summarisk process i Uddevalla. Det finns faktorer som fungerar bra inom arbetssättet, detta är bland faktorerna: målsättningar, teamens ledare, teamens sammansättning samt teamens sociala miljö. Dock skall påpekas att även om dessa faktorer fungerar bra kan de alltid förbättras. Vi har dessutom identifierat några faktorer som fungerar mindre bra, så som: informationsvägarna och den negativa känslan av stress inom teamen. Genom insikt i vad som inte fungerar optimalt kan ändringar göras, detta för att göra arbetssättet ännu bättre.

No description available.

No description available.

Ett stort problem i samhället är den organiserade brottsligheten. Den organiseradebrottsligheten utvecklas ständigt och ställer krav på nya brottsförebyggandearbetsmetoder. En ledande faktor för att motverka den organiserade brottslighetenär att samverka. Litteraturöversikten i följande uppsats granskar ensamverkansinsats mellan Norrmalmspolisen och kronofogdemyndigheten somämnar till att minska nyrekryteringen till kriminella gäng. Syftet medlitteraturöversikten är att förbättra samt utveckla polisens brottsförebyggande –och trygghetsskapande arbete som sker i samverkan med andra myndigheter.Resultatet belyser olika komponenter utifrån insatsens interventionsteori, dock ärlitteraturöversikten bristfällig och inga konkreta riktlinjer kunde ges.Litteraturöversikten genererade dessutom inte i tillräckligt många studier för attkunna analysera alla delar i interventionsteorin. Slutsatsen ledde till enrekommendation att utföra en utvärdering på samverkansinsatsen mellanNorrmalmspolisen och kronofogdemyndigheten. / In society organized crime is a major issue. Organized crime constantly evolvesand places demands on new crime prevention methods. Collaboration is theleading factor to prevent organized crime. The literature review in this essayexamines a collaborative effort between the Norrmalmspolice andkronofogdemyndigheten, that aims of reducing recruitment to criminal gangs. Thepurpose of the literature review is to improve and develop the police's crimeprevention, which takes place in collaboration with other authorities.The result illustrates different components based on the intervention interventiontheory, however, the literature review is insufficient and no concrete guidelinescould be given. The literature review did not generate enough studies to analyzeall parts of the intervention theory. The conclusion led to a recommendation tocarry out an evaluation of the collaborative effort between the Norrmalmspoliceand the kronofogdemyndigheten.

Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären befrias från betalningsansvaret för de fordringar som sätts ned i samband med skuldsaneringsbeslutet. Fordringsförhållandet mellan gäldenären och borgenärerna upphör således inte, utan skuldsaneringsbeslutet medför en civilrättslig förändring avseende betalningsansvaret. Skuldsaneringen syftar till att ge överskuldsatta gäldenärer chansen till ekonomisk rehabilitering, samtidigt som borgenärerna erhåller en realistisk lösning på problemet genom att åtminstone få betalt för viss del av fordringarna under en, i huvudregel, femårig period. Uppfyller inte gäldenären förpliktelserna enligt skuldsaneringsbeslutet finns omprövningsbestämmelser uppställda i skuldsaneringslagen som ger borgenärerna rätt till ändring av beslutet, eller att i vissa fall få beslutet upphävt. I det fall en gäldenär avlider under ett lagakraft vunnet skuldsaneringsbeslut är det inte lagstadgat vad som gäller för borgenärernas omprövningsrätt eller rätt till fullföljande av betalningsplanen. I NJA 2017 sid. 405 fann Högsta domstolen att gäldenärens dödsbo förpliktas att fullfölja betalningsplanen, men i det fall dödsboet inte fullföljer planen har borgenärerna inte rätt till omprövning av skuldsaneringsbeslutet. Problemet att ärvdabalkens regler syftar till att avveckla dödsboet samtidigt som borgenärernas intresse av att betalningsplanen fullföljs leder till att konflikt kan uppstå, om det visar sig att det i dödsboet finns tillgångar som överstiger skulderna. Ärvdabalkens regler går således inte så väl ihop med skuldsaneringslagen och att nå en lösning av situationen, till skillnad från hur Högsta domstolen bedömde i NJA 2017 sid. 405, har visat sig vara svårare än förväntat. För att inte skada den allmänna betalningsmoralen i samhället och för att allmänheten inte ska förlora förtroende för skuldsaneringsinstitutet, bör följaktligen en utvidgning av omprövningsgrunderna i skuldsaneringslagen göras. I det fall det finns tillgångar i dödsboet bör borgenärerna således ha rätt till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut i två fall: om dödsboet inte fullföljer betalningsplanen och avvikelsen inte är ringa, och i det fall gäldenären förfarit illojalt under skuldsaneringstiden. Avskärs borgenärerna från rätt till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut i dessa fall finns risk att borgenärskollektivet missgynnas, vilket kan inverka menligt på kreditinstitutet.

<p>Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år.</p><p>Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo.</p><p>Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek.</p><p>Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget.</p><p>Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser.</p><p>Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada.</p><p>En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.</p><p>Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497).</p><p>En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande.</p><p>I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR.</p><p>Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag.</p><p>Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum.</p><p>Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar.</p><p>En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation.</p><p>Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga.</p><p>Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs.</p><p>Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras.</p><p>Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.</p>

Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år. Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo. Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek. Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget. Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser. Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada. En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497). En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande. I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR. Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag. Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum. Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar. En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation. Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga. Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs. Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras. Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

No description available.