No description available.

No description available.

Lagen om företagsrekonstruktion infördes i svensk rätt med syfte att ge företag med god affärsidé möjlighet att bli lönsamt igen efter att ha hamnat i en ekonomisk kris. Det handlar således om företag som är nödvändiga för marknaden. Gäldenärsföretaget får vid företagsrekonstruktion hjälp av en rekonstruktör som utses av domstol och vars uppgift bland annat är att försöka nå en ekonomisk uppgörelse med företagets borgenärer. Rekonstruktören har således en central roll i rekonstruktionsförfarandet. På senare tid har det blivit alltmer vanligt att rekonstruktören delegerar uppgifter till utomstående parter som inte blivit utsedda av rätten. Det förekommer även att rekonstruktören sätter annan i sitt ställe. Syftet med studien är att skapa en djupare förståelse för rekonstruktörens möjlighet att delegera samt avhända sig uppdrag till annan och hurdet förhåller sig till lagen. Anledningen till att vi valde att skriva om detta ämne grundar sig på att vi finner situationen problematisk i de fall lagen skulle kringgås. Även en kortare jämförelse med konkursförvaltare och sysslomannaskap har gjorts för att hämta ledning i frågan. Arbetet är utformat efter den rättsdogmatiska metoden för att utreda gällande rätt. Även den empiriska metoden har använts i form av intervjuer med olika yrkesverksamma personer. Vår slutsats är att det idag finns företag på marknaden som har en affärsidé att rekonstruera gäldenärsföretag i form av rollen som mellanman i förhållande till rekonstruktör och gäldenär. En sådan verksamhet bedrivs i strid med lagen om företagsrekonstruktion då lagen enligt vår mening inte ger utrymme för att anlita ett så kallat ombud för gäldenärens räkning.

No description available.

<p>Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år.</p><p>Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo.</p><p>Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek.</p><p>Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget.</p><p>Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser.</p><p>Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada.</p><p>En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.</p><p>Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497).</p><p>En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande.</p><p>I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR.</p><p>Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag.</p><p>Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum.</p><p>Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar.</p><p>En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation.</p><p>Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga.</p><p>Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs.</p><p>Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras.</p><p>Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.</p>

Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år. Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo. Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek. Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget. Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser. Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada. En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497). En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande. I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR. Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag. Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum. Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar. En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation. Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga. Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs. Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras. Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.