Att demonstrera är ett viktigt och värdefullt verktyg för att skapa opinion. En demonstration är inte bara enkel och billig att anordna, utan är dessutom ett effektivt och direkt sätt för människor att uttrycka sina åsikter på. Demonstrationer är inget nytt fenomen i Sverige, dock har debatten om vem som har rätt att demonstrera fått ett uppsving i både media och politiken under senare år. Bakgrunden till debatten är polisens beslut om att bevilja demonstrationstillstånd till högerextrema organisationer, såsom Nordiska motståndsrörelsen (NMR). När NMR  har beviljats demonstrations-tillstånd av polisen har många velat överklaga polisens beslut. Polisens beslut om demonstrationstillstånd kan i regel överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När ett tillståndsbeslut överklagas måste förvaltningsdomstolen utreda om den klagande har rätt att överklaga, dvs. om den klagande har s.k. klagorätt enligt 42 § FL. Den som först och främst har rätt att överklaga ett beslut om demonstrationstillstånd är den som varit part under handläggningen hos polisen, dvs. den som ansökt om demonstrationstillståndet. När effekterna av polisens tillståndsbeslut sträcker sig längre och utöver den som varit part under handläggningen hos polisen kan klagorättsfrågan vara svår att avgöra. Det har i rättstillämpningen vuxit fram två klagorättsgrunder som innebär att den som har ett visst intresse i saken har rätt att överklaga, trots att denne inte har partsställning. För att få rätt att överklaga krävs då att den klagande antingen företräder ett intresse som är erkänt av rättsordningen eller att den klagande på annat sätt anses ha ett beaktansvärt intresse av att få saken prövad. NMR:s demonstrationstillstånd väcker många intressanta frågor om kretsen av klagoberättigade vid polisens beslut om demonstrationstillstånd. Under de senaste åren har NMR:s demonstrationstillstånd överklagats av organisationer och religiösa församlingar som har upplevt NMR som hotfulla och menar att NMR:s demonstration hindrar utövandet av deras verksamheter. NMR:s demonstrationstillstånd har också överklagats av fastighetsägare och företag som bedriver kommersiell verksamhet i närheten av den tillståndsgivna demonstrationen. Även privatpersoner och politiska partier har i några fall överklagat polisens tillståndsbeslut till förvaltningsdomstolen.Det är utifrån förvaltningsdomstolarnas bedömningar om vilka som har rätt att överklaga NMR:s demonstrationstillstånd svårt att fastställa vilka klaganden som företräder sådana intressen som kan grunda klagorätt. Rätten att överklaga ett förvaltningsbeslut ger den klagande en möjlighet att få beslutet prövat på nytt och därmed få beslutet upphävt eller ändrat. Att kunna överklaga ett myndighetsbeslut är grundläggande för den enskildes rättskydd och är en viktig förutsättning för en rättssäker förvaltning.Det är också av stor vikt att reglerna om klagorätt är förutsebara och tydliga eftersom både domstolarna och enskilda har ett intresse av att veta vilka som har rätt att överklaga polisens tillståndsbeslut. Sammanfattningsvis kan sägas att klagorätten vid polisens demonstrationstillstånd är en högaktuell och intressant fråga och det finns nya fall från förvaltnings-domstolarna som visar på att klagorättsfrågan många gånger är långt ifrån klarlagd. Rätten att överklaga är en otroligt viktig rättssäkerhetsgaranti och mot bakgrund av detta finns det skäl att utreda rättsläget gällande klagorätten vid beslut om demonstrationstillstånd.

I framställningen redogörs för och analyseras vinnande leverantörs talerätt i mål om överprövning av offentlig upphandling. Talerätten för vinnande leverantör är sprungen ur Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) praxis varför tyngdpunkt ligger på analys av denna samt av kammarrättspraxis utifrån klagorätt i förvaltningsprocessen, samt ytterligare processuella frågor såsom förhandlingsprincipen, processram, rättskraft och processekonomi. Vidare diskuteras talerättsfrågan utifrån unionsrättens krav på effektiva rättsmedel. Syftet är att klargöra gällande rätt avseende talerätt för vinnande leverantör och att problematisera talerätten utifrån frågor som uppkommit i praxis och frågor som ännu inte prövats av överrätt. Enligt unionsrätten har varje berörd leverantör rätt till ett effektivt prövningsförfarande för offentliga upphandlingar, vilket i Sverige utgörs av ansökan om överprövning hos förvaltningsrätten. Vinnande leverantör kunde tidigare inte försvara sin tilldelning inom ramen för en konkurrents ansökan om överprövning. Genom HFD:s plenumavgörande i Arqdesign-målet tillerkändes den vinnande leverantören rätt att yttra sig i förvaltningsrätten för det fall leverantören hotades av uteslutning och möjlighet att överklaga en eventuellt följande dom om uteslutning. Omställningen av praxis har gett upphov till flera HFD-avgöranden där talerätten förtydligats. I analysen riktas främst kritik mot kammarrätternas inställning att en dom där uteslutning endast föreskrivs domskälsvis inte är överklagbar för den vinnande leverantören. Vidare kan det inte uteslutas att även andra situationer bör medföra klagorätt, exempelvis vid domar om att upphandlingen ska göras om eller rättelser av utvärderingspoäng. Utgångspunkt bör tas i den faktiska effekten av domstolens avgörande för den vinnande leverantören. Härvid kan inte göras skillnad på vad som slutligen anges i domslut respektive domskäl, förutsatt att avgörandet är tydligt nog. Flera oklarheter kvarstår, exempelvis huruvida invändningar från den vinnande leverantören avseende sökandens kvalifikationer kan beaktas, betydelsen av att mål om offentlig upphandling inte vinner negativ rättskraft och vissa processekonomiska överväganden såsom vid fallet att flera vinnande leverantörer vid ramavtalsupphandlingar berörs. Generellt saknas hänvisningar till unionsrätten i HFD:s avgöranden avseende talerättsfrågor vilket, beaktat den starka unionsrättsliga anknytningen, är olyckligt ur rättssäkerhetsperspektiv.

Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären befrias från betalningsansvaret för de fordringar som sätts ned i samband med skuldsaneringsbeslutet. Fordringsförhållandet mellan gäldenären och borgenärerna upphör således inte, utan skuldsaneringsbeslutet medför en civilrättslig förändring avseende betalningsansvaret. Skuldsaneringen syftar till att ge överskuldsatta gäldenärer chansen till ekonomisk rehabilitering, samtidigt som borgenärerna erhåller en realistisk lösning på problemet genom att åtminstone få betalt för viss del av fordringarna under en, i huvudregel, femårig period. Uppfyller inte gäldenären förpliktelserna enligt skuldsaneringsbeslutet finns omprövningsbestämmelser uppställda i skuldsaneringslagen som ger borgenärerna rätt till ändring av beslutet, eller att i vissa fall få beslutet upphävt. I det fall en gäldenär avlider under ett lagakraft vunnet skuldsaneringsbeslut är det inte lagstadgat vad som gäller för borgenärernas omprövningsrätt eller rätt till fullföljande av betalningsplanen. I NJA 2017 sid. 405 fann Högsta domstolen att gäldenärens dödsbo förpliktas att fullfölja betalningsplanen, men i det fall dödsboet inte fullföljer planen har borgenärerna inte rätt till omprövning av skuldsaneringsbeslutet. Problemet att ärvdabalkens regler syftar till att avveckla dödsboet samtidigt som borgenärernas intresse av att betalningsplanen fullföljs leder till att konflikt kan uppstå, om det visar sig att det i dödsboet finns tillgångar som överstiger skulderna. Ärvdabalkens regler går således inte så väl ihop med skuldsaneringslagen och att nå en lösning av situationen, till skillnad från hur Högsta domstolen bedömde i NJA 2017 sid. 405, har visat sig vara svårare än förväntat. För att inte skada den allmänna betalningsmoralen i samhället och för att allmänheten inte ska förlora förtroende för skuldsaneringsinstitutet, bör följaktligen en utvidgning av omprövningsgrunderna i skuldsaneringslagen göras. I det fall det finns tillgångar i dödsboet bör borgenärerna således ha rätt till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut i två fall: om dödsboet inte fullföljer betalningsplanen och avvikelsen inte är ringa, och i det fall gäldenären förfarit illojalt under skuldsaneringstiden. Avskärs borgenärerna från rätt till omprövning av ett skuldsaneringsbeslut i dessa fall finns risk att borgenärskollektivet missgynnas, vilket kan inverka menligt på kreditinstitutet.

Förtätning beskrivs ofta som en planeringsstrategi för att uppnå social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Trots detta tenderar invånare att formera motstånd mot förtätningsåtgärder i sitt närområde. Varbergs kommun har haft en hög andel överklagade detaljplaner, vilket härrörs från att ett flertal av detaljplanerna rörde förtätningsprojekt. Uppsatsen driver därmed tesen att det existerar ett förtätningsmotstånd i Varberg. En god medborgardialog anses kunna minska ett medborgerligt motstånd och uppsatsen syftar därmed till att öka kunskapen om förtätningsmotstånd som fenomen, samt undersöka ett eventuellt samband mellan förtätningsmotstånd och medborgardialog. Därigenom bidrar uppsatsen till att stärka svenska kommuners strategiska och praktiska arbete med dessa frågor. Genom en dokument- och intervjustudie, samt en analys av dessa, bekräftar uppsatsen att ett förtätningsmotstånd förekommer i Varberg. Motståndet härrörs från projektspecifika faktorer, en brist på konsensus kring enskilda och allmänna intressen och ett kommunikativt glapp mellan kommun och allmänhet. Uppsatsen undersöker därtill vilken hänsyn som tas till invånares synpunkter i utvalda förtätningsprojekt, en frågeställning som det finns multipla svar på beroende på vilken aktör som tillfrågas. Vidare lyfter uppsatsen vikten av att invånare har möjlighet att utmana konsensus och att det tidigt i planprocessen finns utrymme för att ifrågasätta makthavare. Uppsatsen föreslår därför att kommuner ska befinna sig i utrymmet mellan motstånd och acceptans. / Densification is often described as a planning strategy to achieve social, economic, and ecological sustainability. Despite this, residents tend to form resistance to densification interventions in their neighbourhood. The municipality of Varberg has had a high proportion of appealed detailed plans, which stems from the fact that several of the detailed plans concerned densification projects. The thesis thus argues that there is resistance to densification in Varberg. A good citizen dialogue is considered to be able to reduce citizen resistance, and the thesis aims to increase knowledge about densification resistance as a phenomenon, and to investigate a possible connection between densification resistance and citizen dialogue. In this way, the thesis contributes to strengthening Swedish municipalities' strategic and practical work with these issues. Through a document and interview study, as well as an analysis of these, the thesis confirms that a densification resistance exists in Varberg. The resistance stems from project-specific factors, a lack of consensus on private and public interests, and a communication gap between the municipality and the public. The paper also examines how residents' views are taken into account in selected densification projects, a question to which there are multiple answers depending on which actor is being asked. Furthermore, the paper emphasises the importance of residents having the opportunity to challenge consensus and that space is provided early in the planning process to question those in power. The paper therefore suggests that municipalities should operate in the space between resistance and acceptance.