No description available.

Att demonstrera är ett viktigt och värdefullt verktyg för att skapa opinion. En demonstration är inte bara enkel och billig att anordna, utan är dessutom ett effektivt och direkt sätt för människor att uttrycka sina åsikter på. Demonstrationer är inget nytt fenomen i Sverige, dock har debatten om vem som har rätt att demonstrera fått ett uppsving i både media och politiken under senare år. Bakgrunden till debatten är polisens beslut om att bevilja demonstrationstillstånd till högerextrema organisationer, såsom Nordiska motståndsrörelsen (NMR). När NMR  har beviljats demonstrations-tillstånd av polisen har många velat överklaga polisens beslut. Polisens beslut om demonstrationstillstånd kan i regel överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När ett tillståndsbeslut överklagas måste förvaltningsdomstolen utreda om den klagande har rätt att överklaga, dvs. om den klagande har s.k. klagorätt enligt 42 § FL. Den som först och främst har rätt att överklaga ett beslut om demonstrationstillstånd är den som varit part under handläggningen hos polisen, dvs. den som ansökt om demonstrationstillståndet. När effekterna av polisens tillståndsbeslut sträcker sig längre och utöver den som varit part under handläggningen hos polisen kan klagorättsfrågan vara svår att avgöra. Det har i rättstillämpningen vuxit fram två klagorättsgrunder som innebär att den som har ett visst intresse i saken har rätt att överklaga, trots att denne inte har partsställning. För att få rätt att överklaga krävs då att den klagande antingen företräder ett intresse som är erkänt av rättsordningen eller att den klagande på annat sätt anses ha ett beaktansvärt intresse av att få saken prövad. NMR:s demonstrationstillstånd väcker många intressanta frågor om kretsen av klagoberättigade vid polisens beslut om demonstrationstillstånd. Under de senaste åren har NMR:s demonstrationstillstånd överklagats av organisationer och religiösa församlingar som har upplevt NMR som hotfulla och menar att NMR:s demonstration hindrar utövandet av deras verksamheter. NMR:s demonstrationstillstånd har också överklagats av fastighetsägare och företag som bedriver kommersiell verksamhet i närheten av den tillståndsgivna demonstrationen. Även privatpersoner och politiska partier har i några fall överklagat polisens tillståndsbeslut till förvaltningsdomstolen.Det är utifrån förvaltningsdomstolarnas bedömningar om vilka som har rätt att överklaga NMR:s demonstrationstillstånd svårt att fastställa vilka klaganden som företräder sådana intressen som kan grunda klagorätt. Rätten att överklaga ett förvaltningsbeslut ger den klagande en möjlighet att få beslutet prövat på nytt och därmed få beslutet upphävt eller ändrat. Att kunna överklaga ett myndighetsbeslut är grundläggande för den enskildes rättskydd och är en viktig förutsättning för en rättssäker förvaltning.Det är också av stor vikt att reglerna om klagorätt är förutsebara och tydliga eftersom både domstolarna och enskilda har ett intresse av att veta vilka som har rätt att överklaga polisens tillståndsbeslut. Sammanfattningsvis kan sägas att klagorätten vid polisens demonstrationstillstånd är en högaktuell och intressant fråga och det finns nya fall från förvaltnings-domstolarna som visar på att klagorättsfrågan många gånger är långt ifrån klarlagd. Rätten att överklaga är en otroligt viktig rättssäkerhetsgaranti och mot bakgrund av detta finns det skäl att utreda rättsläget gällande klagorätten vid beslut om demonstrationstillstånd.

I framställningen redogörs för och analyseras vinnande leverantörs talerätt i mål om överprövning av offentlig upphandling. Talerätten för vinnande leverantör är sprungen ur Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) praxis varför tyngdpunkt ligger på analys av denna samt av kammarrättspraxis utifrån klagorätt i förvaltningsprocessen, samt ytterligare processuella frågor såsom förhandlingsprincipen, processram, rättskraft och processekonomi. Vidare diskuteras talerättsfrågan utifrån unionsrättens krav på effektiva rättsmedel. Syftet är att klargöra gällande rätt avseende talerätt för vinnande leverantör och att problematisera talerätten utifrån frågor som uppkommit i praxis och frågor som ännu inte prövats av överrätt. Enligt unionsrätten har varje berörd leverantör rätt till ett effektivt prövningsförfarande för offentliga upphandlingar, vilket i Sverige utgörs av ansökan om överprövning hos förvaltningsrätten. Vinnande leverantör kunde tidigare inte försvara sin tilldelning inom ramen för en konkurrents ansökan om överprövning. Genom HFD:s plenumavgörande i Arqdesign-målet tillerkändes den vinnande leverantören rätt att yttra sig i förvaltningsrätten för det fall leverantören hotades av uteslutning och möjlighet att överklaga en eventuellt följande dom om uteslutning. Omställningen av praxis har gett upphov till flera HFD-avgöranden där talerätten förtydligats. I analysen riktas främst kritik mot kammarrätternas inställning att en dom där uteslutning endast föreskrivs domskälsvis inte är överklagbar för den vinnande leverantören. Vidare kan det inte uteslutas att även andra situationer bör medföra klagorätt, exempelvis vid domar om att upphandlingen ska göras om eller rättelser av utvärderingspoäng. Utgångspunkt bör tas i den faktiska effekten av domstolens avgörande för den vinnande leverantören. Härvid kan inte göras skillnad på vad som slutligen anges i domslut respektive domskäl, förutsatt att avgörandet är tydligt nog. Flera oklarheter kvarstår, exempelvis huruvida invändningar från den vinnande leverantören avseende sökandens kvalifikationer kan beaktas, betydelsen av att mål om offentlig upphandling inte vinner negativ rättskraft och vissa processekonomiska överväganden såsom vid fallet att flera vinnande leverantörer vid ramavtalsupphandlingar berörs. Generellt saknas hänvisningar till unionsrätten i HFD:s avgöranden avseende talerättsfrågor vilket, beaktat den starka unionsrättsliga anknytningen, är olyckligt ur rättssäkerhetsperspektiv.