No description available.

No description available.

Rättskraften finns för att tillgodose den vinnande partens behov av trygghet. Den negativa rättskraften (res judicata) är det som gör att samma sak inte kan prövas på nytt i flera på varandra följande processer. Res judicata syftar alltså till att slutligt avgöra tvistefrågan. Rättskraftens objektiva utsträckning (förhållandet till saken) är oklar, särskilt i skiljeförfarande. Det finns ett nära samband mellan reglerna om rättskraft och taleändring. För att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning finns det därför anledning att beakta vilka taleändrings-möjligheter som parterna i förfarandet har. Detta samband finns i både skiljeförfarande och civilprocess. Det finns därför anledning att jämföra civilprocessen med skiljeförfarande för att försöka klargöra rättskraftens utsträckning i den senare. Uppsatsen syftar till att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande för att försöka klargöra hur långt den sträcker sig. För att kunna göra detta kommer även eventuella skillnader i förhållandet mellan rättskraften och ändring av talan i civilprocess kontra skilje-förfarande att undersökas. Sett till rättskraftens bakomliggande syften finns det möjlighet att argumentera antingen för eller emot en omfattande rättskraftsverkan i skiljeförfarande. I doktrinen finns olika uppfattningar beroende på hur de olika bakomliggande syftena värderas. Den rådande uppfattningen är dock att rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande bygger på samma principer som i civilprocessen. Det finns många skillnader mellan processformerna. Reglerna inom respektive processform är också utformade på olika vis. Det framstår därför som naturligt att en viss skillnad i rättskraften dem emellan bör finnas. Denna skillnad bör dock vara liten med anledning av att den allmänna uppfattningen är att rättskraften i de båda processformerna är i princip samma. Rättskraftens utsträckning i det enskilda fallet bör också bero på vilken sorts fråga som prövats. I skiljeförfarande är det nämligen möjligt att pröva sådana frågor som inte kan förekomma inom civilprocessen. Särskilt i dessa fall kan det därför argumenteras för en omfattning på rättskraften som avviker från civilprocessen. Frågan om rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande får sägas vara svårbesvarad. Arbetet har inte kunnat ge ett definitivt svar på frågeställningen och den får därför fortsatt konstateras vara oklar. Min uppfattning i frågan är dock att det förefaller vara mest rimligt att rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande kan omfatta mer än vid en likadan civilprocessuell tvist.

Uppsatsen syftar till att utreda om de svenska resningsreglerna till förmån för den tilltalade i brottmål, specifikt RB 58:2 p. 4 och 5, är förenliga med EU-rättens krav på genomslag i medlemsstaters processrätt.

Enligt 17:11 Rättegångsbalken (1942:740) gäller att en dom har rättskraft, vilket bland annat medför att samma sak inte kan tas upp och prövas av rätten igen (res judicata). Givet den negativa rättskraftens betydelsefulla rättsliga verkan och dess breda prekluderande effekt, ställer jag mig frågan om det är möjligt för parterna i dispositiva tvistemål att avtala om rättskraftens verkningar.

Syftet med denna uppsats är att undersöka rättskraftens omfattning av supplerande moment vid stadfästa förlikningsavtal tillkomna genom särskild medling. Eftersom det föreligger oklarheter kring reglerna om stadfästa förlikningsdomar och det inte finns mycket skrivet på området är det enligt min mening viktigt att analysera detta problem. Framställningen baseras först och främst på en analys av RB 42:17, 17:6 och 17:11. Även domstolarnas praxis och doktrin kommer undersökas. Därefter behandlas frågan om hur domstolarnas syn på civilrättsskipningens funktion påverkar tillämpningen av RB 42:17 och rättskraftens omfattning av stadfästa förlikningsdomar. Efter en grundlig genomgång av gällande rätt framkommer att supplerande moment omfattas både av stadfästelsedomen i RB 17:6 och av rättskraften i RB 17:11. Rättskraftens omfattning skiljer sig emellertid åt från en vanlig dom eftersom en stadfäst förlikningsdom kan angripas både genom resning och väcka talan om förlikningsavtalets ogiltighet. Tillvägagångssätten motiveras av parternas rättskydd och att de ska få en materiell prövning av förlikningsavtalet eftersom domstolen, på parternas begäran, stadfäster avtalet utan någon prövning av innehållet. Annars skulle reglerna motverka förlikningar och samförståndslösningar som lagstiftaren förstärkt sedan lagändringen 2011. Avslutningsvis diskuteras om rättsläget behöver förtydligas för att öka förutsägbarheten på området då det inte framgår tydligt av RB 17:6 eller dess förarbeten om supplerande moment omfattas av en stadfäst förlikningsdom och rättskraften. Istället har HD förtydligat och utvecklat rättsläget i praxis. Jag kommer å ena sidan fram till att rättsläget idag är förutsägbart eftersom HD har utvecklat och gjort en extensiv tolkning av RB 17:6. Å andra sidan anser jag att ett förtydligande av rättsläget ifrån lagstiftarens sida skulle gynna användningen av särskild medling i dispositiva tvistemål eftersom otydligheten i kombination med okunskapen om förfarandet är två medlingshämmande faktorer som sätter käppar i hjulet för tillämpningen av RB 42:17 st. 2.

The Swedish Code of Judicial Procedure (Rättegångsbalken, RB) states that a judgment has binding effects and that the same matter can not be tried twice (17 ch. 11 §). The rule expresses the concept res judicata. It exists to benefit the administration of justice and to an effective economy of justice administration. It also brings security to parties in knowing a conflict has come to a final end. Moreover, the regulation is supposed to direct parties to prepare with all means required, before engaging the court with their dispute. The inconvenience with 11 § is that it is not foreseeable. It can cause a matter, that has not been examined by the court, to be covered by the binding effects – given the legal consequence of the new motion is either the same or alternative and economically equivalent to the previous one. Res judicata then prevents a new examination of the matter, even though the practical causes differ. Thus, it can be questioned if 11 § indeed provides security and predictability to disputing parties. This legal state is a consequence of a vaguely formulated law, the way it is interpreted by the Swedish Supreme Court and in legal scholar. In this essay I examine whether the rule in 11 § is better suited to be formulated by disputing parties themselves, than exclusively through hard law. Should the possibilities for disputing parties to make procedural agreements be expanded, and accordingly allowing parties to gain further insight and control over the binding effects of 17 ch. 11 § RB? The method used to answer this question is legal dogmatics. On the basis of established sources within the Swedish legal system – such as the Law, its motives, rulings from the Swedish Highest Court and legal doctrine – legal dogmatics is sufficient to establish the current legal situation, de lege lata. At the same time the method provides room for a critical perspective on the legal system and opens up for a discussion on what form the legal system should take, de lege ferenda. The conclusion presented in the essay is this. In civil disputes the conflicting parties in question have a major impact over the trial’s framework, on the basis of the principle of dispositions. In accordance with this it is logical for the legal system to allow the parties also to have an influence over the binding effects of 17 ch. 11 § RB. Conflicting parties are in some aspects well suited to make procedural agreements, especially in the form of vindicated settlements. This model, if interpreted in the procedural legal system, could result in predictability for conflicting parties and benefit the economy of justice administration.

No description available.

No description available.

5 kap. 5 § SkL innebär ett avsteg från rättskraftsinstitutet och inbegriper två rättsliga principer som kolliderar. Principen om full kompensation för den skadelidande och principen om domens orubblighet, där framförallt skadevållaren ska kunna räkna med att när ersättningen är slutreglerad har den fullgjort sina förpliktelser. Naturligtvis blir paragrafen därför motsägelsefull och dess innehåll har fått utvecklas genom praxis. Tyngdpunkten i praxis har särskilt legat på vad som omfattas av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § SkL. Framförallt är det fem domar från högsta domstolen som förtydligar vad som anses vara väsentligt förändrade förhållanden. Sammanfattningsvis har det i dessa domar konstaterats att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt när en ekonomisk kumulativ differens om 10 % uppstått efter att skadeståndersättningen avgjorts slutligt. Ett område som dock inte närmare har studerats gällande omprövningsrätten i SkL är vilka förhållanden som kan tas upp till omprövning. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka delar av ett skadestånd som kan tas upp till omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL. Uppsatsen avser därför att klargöra vilka omständigheter som omfattas av rättskraft och vad som initierar att rättskraften bör frångås inom skadeståndsrätten. Vidare kommer andra juridiska discipliners förhållanden till omprövningsrätten som rättslig företeelse att analyseras för att få ett helhetsperspektiv av vilka motiv som föranleder avsteg från rättskraftsinstitutet. För att uppnå syftet utreds förlajnde frågeställning: - Är hela skadeståndsfrågan öppen för omprövning i alla delar eller gäller den bara ändrade förhållanden?