Skadeståndslagens regler om jämkning är till fördel för en skadevållare som blir ålagd skadestånd. Jämkning av skadestånd sker bland annat när den skadelidande har varit medvållande till skadan. I och med bedömning av om förhållanden och omständigheter talar för jämkning, beaktas inblandade parters respektive skuldgrad. Skadeståndet kan sedan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på parternas båda sidor. Enligt förarbeten till skadeståndslagen torde underlåtenhet att teckna försäkring kunna leda till jämkning av skadestånd. Den skadelidande får då själv stå en del av kostnaden för den skada som inträffat. Svensk rättspraxis talar dock för att avsaknad av försäkring inte tillmäts någon betydelse i och med jämkningsbedömning. Jämkning av skadestånd torde inte enligt rättspraxis kunna ske utifrån omständigheten att en egendom saknar försäkring. Rättsläget är dock oklart. Frågan om underlåtenhet att teckna försäkring kan omfattas av begreppet medvållande och leda till jämkning, kommer under år 2017 tas upp av Högsta domstolen. Det har under lång tid betraktats som god sed att företag tecknar försäkring för sin verksamhet. Företagsförsäkring är en kombinerad försäkring som består av ansvarsförsäkring, egendomsförsäkring och avbrottsförsäkring. Det förväntas att företag har kunskap om vilka försäkringstyper som är kutym inom aktuell bransch och att företaget anskaffar de försäkringar som verksamheten kräver. Försäkringar är idag även vanligt förekommande bland konsumenter. I stort sett alla innehar en hemförsäkring, vari även ansvarsförsäkring ingår. Vill någon försäkra viss specifik egendom krävs ofta tilläggsförsäkring eller egendomsförsäkring. Egendomförsäkring bör vara mindre vanligt än ren hemförsäkring, eftersom hemförsäkringen idag får anses utgöra ett grundskydd som de allra flesta väljer att anskaffa. Fråga är dock huruvida förekomsten av försäkringar och försäkringsskydd är så vanligt förekommande bland konsumenter att det torde betraktas som oaktsamt att underlåta att teckna försäkring? Det finns inget lagkrav på tecknande av egendomsförsäkring. Det kan därför till viss del anses vanskligt att förvänta sig eller ta för givet att sådan försäkring föreligger. Många skäl kan ligga till grund för att en person underlåter att teckna försäkring. Underlåtenheten kan exempelvis bero på medvetet risktagande, missuppfattningar, försummelse att förnya försäkring eller brist på försäkringsmöjligheter. Att underlåtenhet att teckna försäkring skulle omfattas av begreppet medvållande och leda till jämkning av skadestånd är således inte helt klart. Det finns både fördelar och nackdelar med att underlåtenhet att teckna försäkring skulle falla in under begreppet medvållande och påverka skadeståndets storlek. För skadelidande torde fråga uppkomma, om en egendom som saknar försäkring inte ska kunna användas för sitt ändamål, utan risk för att den skadelidande ska belastas med en del av eller hela kostnaden för eventuell skada, som orsakats av utomstående part. En utvidgning av begreppet medvållande skulle kunna medföra att fler väljer att teckna försäkring för att förebygga risken för att bedömas som medvållande. En ökad försäljning av försäkringar leder till ett större försäkringskollektiv och förhoppningsvis en lägre försäkringspremie. För både försäkringsbolag och försäkringstagare bör detta betraktas som positivt. Ett bredare tolkningsutrymme av begreppet innebär dock att begreppet medvållande blir tillämpligt även på förhållanden, handlingar eller rena underlåtenheter som inte direkt bidrar till att skada inträffar eller till skadans omfattning. Agerande eller underlåtenhet som inte har något orsakssamband med skadan kan således komma att leda till jämkning. Om försäkringar har fått en sådan utbredning i samhället att det för vissa typer av egendomar kan betraktas som god sed att teckna försäkring, samt att avsaknad av försäkring anses ha inverkan på skadeståndsstorlek återstår att se. Av svensk rättspraxis finns inte mycket ledning att hämta, en utveckling i rättspraxis är således välkommen. Det bli intressant att se om tvisten som kommer tas upp av HD under år 2017 kan ge ledning i frågan, samt om det är början till en utveckling av synen på försäkringar och dess inverkan på skadeståndsbelopp.

5 kap. 5 § SkL innebär ett avsteg från rättskraftsinstitutet och inbegriper två rättsliga principer som kolliderar. Principen om full kompensation för den skadelidande och principen om domens orubblighet, där framförallt skadevållaren ska kunna räkna med att när ersättningen är slutreglerad har den fullgjort sina förpliktelser. Naturligtvis blir paragrafen därför motsägelsefull och dess innehåll har fått utvecklas genom praxis. Tyngdpunkten i praxis har särskilt legat på vad som omfattas av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § SkL. Framförallt är det fem domar från högsta domstolen som förtydligar vad som anses vara väsentligt förändrade förhållanden. Sammanfattningsvis har det i dessa domar konstaterats att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt när en ekonomisk kumulativ differens om 10 % uppstått efter att skadeståndersättningen avgjorts slutligt. Ett område som dock inte närmare har studerats gällande omprövningsrätten i SkL är vilka förhållanden som kan tas upp till omprövning. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka delar av ett skadestånd som kan tas upp till omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL. Uppsatsen avser därför att klargöra vilka omständigheter som omfattas av rättskraft och vad som initierar att rättskraften bör frångås inom skadeståndsrätten. Vidare kommer andra juridiska discipliners förhållanden till omprövningsrätten som rättslig företeelse att analyseras för att få ett helhetsperspektiv av vilka motiv som föranleder avsteg från rättskraftsinstitutet. För att uppnå syftet utreds förlajnde frågeställning: - Är hela skadeståndsfrågan öppen för omprövning i alla delar eller gäller den bara ändrade förhållanden?

<p>Under år 2006 och 2007 förekom det minst 15 fall där justitieombudsmannen, JO, och en del länsstyrelser fann att det förekommit brister med avseende på socialnämnders iakttagande av föreskrivna tidsfrister. JO uttalade att det var fråga om särskilt allvarliga konsekvenser med avseende på att barn hade varit intagna i särskilda ungdomshem utan att det förelegat någon rättslig grund för placeringen.</p><p>I uppsatsen redogörs för de rättsliga förutsättningar som finns för omedelbara omhändertaganden av barn samt vilka rättsliga förutsättningar det finns för att få skadestånd ifall det har skett ett omedelbart omhändertagande utan rättslig grund.</p><p>Mina slutsatser är att för att ett omedelbart omhändertagande skall vara rättsligt grundat måste först tre förutsättningar vara uppfyllda. Dels ska ett missförhållande föreligga med anknytning till den unges hemmiljö eller till den unges eget beteende. Utöver det ska missförhållandet medföra att det finns en påtaglig risk samt att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg. Socialnämnden måste även göra sannolikt att ovanstående förutsättningar föreligger och att den behövliga vården inte kan avvaktas samt iaktta föreskrivna tidsfrister. Alla åtgärder som företas ska ske med hänsyn till de grundläggande principerna om barns bästa och barns rätt att komma till tals. Det finns flera möjligheter att erhålla skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund. Den enskilde kan åberopa att det förelegat fel eller försummelse vid myndighetsutövning, tjänstefel eller att det har skett en kränkning av en mänsklig rättighet.</p><p>Utifrån ovanstående har jag dragit ytterligare slutsatser om att det synes enklare för en enskild att få rätt till skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund genom att åberopa brott mot en mänsklig rättighet samt Europadomstolens praxis än det är att erhålla samma rätt enligt svensk lagstiftning. Vidare synes det i praktiken vara svårt för enskilda att få rätt till skadestånd utan en hänvisning till praxis i de nu aktuella ärendena. Svenska domstolar torde kunna döma ut ideellt skadestånd för rättsligt ogrundade omhändertaganden utifrån Europadomstolens praxis, under förutsättning att det föreligger ett brott mot en mänsklig rättighet samt ifall det saknas grund för utdömande av skadestånd enligt nationell rätt.</p>

Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.

Under år 2006 och 2007 förekom det minst 15 fall där justitieombudsmannen, JO, och en del länsstyrelser fann att det förekommit brister med avseende på socialnämnders iakttagande av föreskrivna tidsfrister. JO uttalade att det var fråga om särskilt allvarliga konsekvenser med avseende på att barn hade varit intagna i särskilda ungdomshem utan att det förelegat någon rättslig grund för placeringen. I uppsatsen redogörs för de rättsliga förutsättningar som finns för omedelbara omhändertaganden av barn samt vilka rättsliga förutsättningar det finns för att få skadestånd ifall det har skett ett omedelbart omhändertagande utan rättslig grund. Mina slutsatser är att för att ett omedelbart omhändertagande skall vara rättsligt grundat måste först tre förutsättningar vara uppfyllda. Dels ska ett missförhållande föreligga med anknytning till den unges hemmiljö eller till den unges eget beteende. Utöver det ska missförhållandet medföra att det finns en påtaglig risk samt att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg. Socialnämnden måste även göra sannolikt att ovanstående förutsättningar föreligger och att den behövliga vården inte kan avvaktas samt iaktta föreskrivna tidsfrister. Alla åtgärder som företas ska ske med hänsyn till de grundläggande principerna om barns bästa och barns rätt att komma till tals. Det finns flera möjligheter att erhålla skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund. Den enskilde kan åberopa att det förelegat fel eller försummelse vid myndighetsutövning, tjänstefel eller att det har skett en kränkning av en mänsklig rättighet. Utifrån ovanstående har jag dragit ytterligare slutsatser om att det synes enklare för en enskild att få rätt till skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund genom att åberopa brott mot en mänsklig rättighet samt Europadomstolens praxis än det är att erhålla samma rätt enligt svensk lagstiftning. Vidare synes det i praktiken vara svårt för enskilda att få rätt till skadestånd utan en hänvisning till praxis i de nu aktuella ärendena. Svenska domstolar torde kunna döma ut ideellt skadestånd för rättsligt ogrundade omhändertaganden utifrån Europadomstolens praxis, under förutsättning att det föreligger ett brott mot en mänsklig rättighet samt ifall det saknas grund för utdömande av skadestånd enligt nationell rätt.

<p>Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.</p>

No description available.

Validerat; 20110531 (anonymous)

No description available.

No description available.