Uppsatsens syfte är att analysera de rättsliga förutsättningarna för ett envarsgripande och deras förenlighet med gällande rättighetsskydd. Mot bakgrund av att våld inte sällan gör ett gripande praktiskt möjligt, klargörs även den våldsbefogenhet som enskilda ges rätt till vid ett envarsgripande. Uppsatsen behandlar främst förhållandet till Europakonventionen med anledning av statens positiva förpliktelser att skydda enskilda från otillåtna ingrepp i de rättigheter som stadgas och skyddas i konventionen. Uppsatsen är avgränsad till att endast behandla skyddet mot ingrepp i enskildas rörelsefrihet och fysiska integritet. Fokus ligger på den legalitetsprincip som gäller vid rättighetsinskränkningar och som också är särskilt långtgående vid fråga om frihetsberövanden. För att kunna utreda envarsgripandens förenlighet med Europakonventionens laglighetskrav är det nödvändigt att ta ställning till om lagstöden uppfyller konventionens krav på kvalité, närmare bestämt måste lagen uppnå en viss rättssäkerhet. Lagen ska vara tillgänglig för allmänheten och utformad med viss precision för att vara tillräckligt förutsebar. För att avgöra om artikel 5 är tillämplig måste ställning tas till om envarsgripande avser ett frihetsberövande i konventionens mening eller en annan inskränkning i rörelsefriheten. Artikeln ger ett väsentligt starkare skydd mot ingrepp än t.ex. vad gäller andra rörelseinskränkningar eller den fysiska integriteten och artikeln innehåller även en uttömmande punktlista för när ett frihetsberövande är tillåtet. Rättsläget är oklart. Min slutsats är att regleringen inte i stort verkar vålla några större problem i förhållande till Europakonventionens laglighetskrav. Däremot framkommer att lagregleringen är bekymmersam utifrån ett offentligrättsligt och straffrättsligt perspektiv och detta kan enligt min mening indirekt resultera i ett brott mot Europakonventionen. Min uppfattning är att gränserna för vad som är tillåtet inte framkommer tillräckligt tydligt i lagtexten. Ett felaktigt envarsgripande är objektivt sett brottsligt och kan föranleda straffansvar. Däremot kan den enskilde undkomma ansvar för brott av det skälet att uppsåt till brott saknas. Oaktsamt olaga frihetsberövande är inte kriminaliserat. I dessa fall utgör åtgärden sålunda inget brott och möjligheten till skadestånd utesluts därmed. Emellertid har det fortfarande skett en otillåten rättighetskränkning. Det kan starkt ifrågasättas om den bristande lagstiftningen och avsaknaden av rättsmedel är förenligt med Europakonventionen. Av den anledningen måste lagstiftningen gällande envarsgripanden kompletteras enligt min mening.

Den 1:a april 2013 beslutade de 47 medlemsstaterna i Europarådet att EU kan bli en kontrakterande part till Europakonventionen. Innan EU blir en kontrakterande part återstår det för EU-domstolen att analysera det slutgiltiga utkastet till anslutningsfördrag, för att se om det är förenligt med EU-rättens bestämmelser och principer. Syftet med min framställning är att utreda vissa risker med EU:s anslutning till Europakonventionen. Jag har i huvudsak behandlat tre problematiska områden. Konsekvenserna av anslutningen i de områden där kompetensen mellan EU-domstolen och Europadomstolen har överlappats, problematiken med medsvarandemekanismen samt konsekvenser av ratifikationen av protokoll 16. Risken för att Europadomstolen och EU-domstolen har olika praxis inom samma område kan bli problematiskt anslutningen. Kommer Europadomstolen att bortse från EU-domstolens praxis? Anslutningsfördraget tillåter inte en överträdelse av EU-domstolens tolkningsföreträde och Europadomstolen kommer att begränsas till att konstatera huruvida bestämmelser i EU-rätten är oförenliga med Europakonventionen. På så sätt bevaras EU-rättens autonomi. Vidare är de båda domstolarnas praxis i de områden jag har undersökt snarlika och därmed blir risken att Europadomstolen kommer att förbise EU-rätten liten. Medsvarandemekanismen innebär bland annat att EU får möjligheten att ingripa i mål som medsvarande i fall när en medlemsstat står inför rätta, rörande EU-rätt. Risken som uppstår är att om medsvarandemekanismen inte aktiveras, kan det leda till att EU-rätten förbises. EU har försäkrat att EU alltid kommer att begära att bli medsvarande i mål som gäller EU-rätt. Riskerna för att EU-rätten kommer förbises är dels att kommissionen misslyckas med begäran om att bli medsvarande, dels att Europadomstolen avvisar EU:s deltagande i ett mål. Protokoll 16 innebär att de kontrakterande parternas högsta domstolsinstanser har en möjlighet att begära rådgivande yttranden av Europadomstolen. Problematiken består i att EU-domstolen kan komma att förbises. Medlemsstaterna kommer inte att vända sig först till EU-domstolen och sedan till Europadomstolen när de söker rådgivning. Protokoll 16 behandlar inte nyss nämnda problematik, utan EU- domstolen måste tas upp frågan när de granskar anslutningsfördraget.

No description available.

No description available.

No description available.

Europakonventionen inkorporerades in i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagens främsta syfte var att förstärka konventionens ställning i Sverige och att den enskildes rättssäkerhet gentemot staten tillförsäkrades. Den enskildes rätt till skadestånd vid överträdelser av EKMR har idag fått en ökad relevans särskilt inom det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § SkL. Samverkan mellan SkL och EKMR har lett till att det uppkommit tolkningsproblem när EKMR ska tolkas i ljuset av svensk skadeståndsrätt. Detta har lett till att det finns ett flertal fall där HD utdömt ideellt ersättning vid konventionsöverträdelser utan stöd i lag. Det har under den senaste tiden skett en utveckling i praxis där det har konstaterats att Sverige inte uppfyller de krav som EKMR ställer på att tillhandahålla effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I dir. 2009:40 som beslutades av regeringen den 7 maj 2009 framfördes att en utredning skulle genomföras angående när det allmänna enligt artikel 13 EKMR ska ersätta den enskilde som drabbats av en konventionsöverträdelse. Direktivet resulterade i ett betänkande, SOU 2010:87 "Skadestånd och Europakonventionen", som grundligt analyserade det allmännas ansvar enligt konventionens förpliktelser. I betänkandet redogjordes att Europadomstolens ökade arbetsbörda har lett till att det ställts högre krav på att medlemsstaterna ska tillgodose kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I utredningen framfördes ett förslag om att införa en ny bestämmelse i "3 kap. 3 § SkL" beträffande att det allmänna borde ersätta konventionsöverträdelser och att skadestånd enbart ska utgå om det anses som ett nödvändigt medel för att kompensera överträdelsen. Genom de rättsfall som presenterades i SOU 2010:87 föreligger det problem när SkL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av EKMR. Lagarna syftar till att skydda den skadelidande, men lagarnas rekvisit och bedömningar skiljs i vissa fall åt, vilket resulterat i att det uppkommit särskilda tolkningsproblem. Med det tidigare sagda borde Sverige utreda hur EKMR ska tolkas i ljuset av skadeståndsrätten. Paragrafen i "3 kap. 3 § SkL" har ännu inte trätt ikraft och vi anser att vidare utredning borde genomföras på området då det finns möjligheter till att lagstadga en fristående lagregel.

No description available.

The European Court of Human Rights (the Court) has become known as one of the most efficient international courts. Despite its efficiency, the Court struggles with an increasingly high case load. Because of the pressure put on the Court, the member states have been encouraged to improve their national remedies, making sure that violations of human rights can be seen to at a national level in accord- ance with the principle of subsidiarity. In other words, the member states need to improve the implementation of article 13, which states the right to efficient remedies. A remedy is a multi-faceted expression, including both administrative proceed- ings as well as traditional court proceedings. The word remedy includes both the procedure as such as well as sanctions. In the caselaw of the European Court, compensation awarded by the member states to a victim of a violation of a con- vention based right has been considered an efficient remedy in accordance with article 13. In April 2018, the Swedish tort law received an additional paragraph stating that tort should be awarded those who been damaged because of a violation of a right based in the European Convention. Compensation in accordance with that law can be awarded by Swedish courts and the Chancellor of Justice. This thesis aims to find whether the compensational procedure of violations of the European Conventions in the Swedish system is an efficient compensatory remedy in accordance with article 13.

Syftet med uppsatsen är att kritiskt diskutera vad fallet NJA 2015 s. 899 får för konsekvenserför den svenska skadeståndsrättsliga traditionen.Grunden för skadeståndsyrkandet i fallet var bland annat att fackförbundet genom blockadenhade kränkt byggföretagets rättigheter enligt Europakonventionen, närmare bestämtföreningsfriheten artikel 11 EKMR och skyddet för äganderätten artikel 1 i förstatilläggsprotokollet. Högsta domstolen tog upp fallet med mellandomstemat: Är SvenskaByggnads, om förbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 iEuropakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, ioch för sig skyldigt att betala ersättning till Henrik Gustavsson för de skador somByggföretaget kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna? HD besvarande frågan nekandemen öppnade för att kvalificerat otillbörligt handlande, som slagits fast i NJA 2005 s. 608,kan göras gällande i vissa situationer.Vad HD hade att pröva i målet var om de i mellandomstemat förutsattakonventionskränkningarna i sig var tillräckliga för att utlösa ett skadeståndsansvar.Prövningen innefattade följaktligen inte frågan om några rättighetskränkningar faktisktförekommit, och inte heller frågan om Byggnads i detta specifika fall var skadeståndsskyldigt.Tre viktiga frågor som HD tog ställning till utöver mellandomstemat var följande:1. Om den grundlagsskyddade rätten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärderenligt 2 kap. 14 § RF utgjorde ett generellt hinder mot ett skadeståndsansvar för stridsåtgärdersom kränker Europakonventionen.2. Om Byggnads i ansvarshänseende kunde jämställas med stat eller kommun alternativt omByggnads kunde åläggas ett skadeståndsansvar såsom enskild genom direkt horisontell effektav Europakonventionen.3. Om skadestånd kan utgå med en tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer.HD besvarade fråga 1 och 2 nekande tillsammans med mellandomstemat men fråga 3besvarades jakande. HD konstaterade att en kränkning av Europakonventionen i sig inte äriiitillräckligt för att utlösa skadeståndsansvar om inte det rättighetskränkande agerandet är attanse som kvalificerat otillbörligt. Avslutningsvis innehåller avgörandet många intressantainslag som talar för att HD bara har påbörjat utvecklingen inom detta mycket svårtillgängligaområde inom svensk skadeståndsrätt.

No description available.