Europakonventionen inkorporerades in i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagens främsta syfte var att förstärka konventionens ställning i Sverige och att den enskildes rättssäkerhet gentemot staten tillförsäkrades. Den enskildes rätt till skadestånd vid överträdelser av EKMR har idag fått en ökad relevans särskilt inom det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § SkL. Samverkan mellan SkL och EKMR har lett till att det uppkommit tolkningsproblem när EKMR ska tolkas i ljuset av svensk skadeståndsrätt. Detta har lett till att det finns ett flertal fall där HD utdömt ideellt ersättning vid konventionsöverträdelser utan stöd i lag. Det har under den senaste tiden skett en utveckling i praxis där det har konstaterats att Sverige inte uppfyller de krav som EKMR ställer på att tillhandahålla effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I dir. 2009:40 som beslutades av regeringen den 7 maj 2009 framfördes att en utredning skulle genomföras angående när det allmänna enligt artikel 13 EKMR ska ersätta den enskilde som drabbats av en konventionsöverträdelse. Direktivet resulterade i ett betänkande, SOU 2010:87 "Skadestånd och Europakonventionen", som grundligt analyserade det allmännas ansvar enligt konventionens förpliktelser. I betänkandet redogjordes att Europadomstolens ökade arbetsbörda har lett till att det ställts högre krav på att medlemsstaterna ska tillgodose kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I utredningen framfördes ett förslag om att införa en ny bestämmelse i "3 kap. 3 § SkL" beträffande att det allmänna borde ersätta konventionsöverträdelser och att skadestånd enbart ska utgå om det anses som ett nödvändigt medel för att kompensera överträdelsen. Genom de rättsfall som presenterades i SOU 2010:87 föreligger det problem när SkL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av EKMR. Lagarna syftar till att skydda den skadelidande, men lagarnas rekvisit och bedömningar skiljs i vissa fall åt, vilket resulterat i att det uppkommit särskilda tolkningsproblem. Med det tidigare sagda borde Sverige utreda hur EKMR ska tolkas i ljuset av skadeståndsrätten. Paragrafen i "3 kap. 3 § SkL" har ännu inte trätt ikraft och vi anser att vidare utredning borde genomföras på området då det finns möjligheter till att lagstadga en fristående lagregel.

1999 inkorporerades vattenlagen från 1983 i vad som skulle bli den nya miljöbalken. Anledningen till reformen av lagstiftningen var delvis på grund av att man ville förstärka miljöaspekten av vattenrätten som tidigare varit genomsyrad av ett exploateringstänk. I och med reformen kom även expropriationslagstiftningen att bli gällande för vattenrättsliga ersättningsfrågor och det 25 procentiga påslag på ersättningen som tillkom 2010. Syftet med denna framställning har varit att undersöka hur ovan nämnda reformer har påverkat äganderätten för den enskilde och förutsättningarna för ersättning när det kommer till ingripande av det allmänna, bland annat när det kommer till vattenrätt. För att genomföra detta har en rättsdogmatisk metod använts där grundlagar, lagar, förordningar, föreskrifter, propositioner och doktrin har använts för att utreda och analysera rättsläget samt jämföra med tidigare rätt. Genom införandet av miljöbalken har rätten blivit tydligare och mer lättförståelig samtidigt som äganderätten har stärkts.

Denna  uppsats har till syfte att utreda möjliga förändringar av plan- och bygglagen för att reducera handläggningstider för plan- och bygglovsärenden. Vi vill även undersöka möjligheten att kan förutsebarheten gällande det allmännas skadeståndsansvar, speciellt för en byggnadsnämnd och dess verksamhet. En reform av plan- och bygglagen,  liknande  §  34 Baugesetzbuch, som innebär att krav på detaljplan i vissa fall slopas vid utfärdande av bygglov är enligt oss intressant att utreda. Uppsatsen syftar till att utreda vilka  möjliga konsekvenser en reformering av den svenska plan- och bygglagen kan få på plan- och byggprocesser. Det är en kommunal angelägenhet att planera  markanvändning och framtida  bebyggelse. Kommunal planering  sker genom översikts- och  detaljplan.  Översiktsplanen syftar  till att ge kommunen en helhetsbild hur kommunens  geografiska område  ska  disponeras.  När  enskilda personer söker bygglov för en åtgärd, ska i de flesta fall även en detaljplan utformas för området där  åtgärden ämnas  att  genomföras. Detaljplanen, till  skillnad  från  översiktsplanen, är den plan som kan ge den  enskilde personen byggrätt. Planprocessen är i dagsläget mycket  tidskrävande med generösa överklagandemöjligheter som fördröjer byggnationstiden i Sverige. Metoden vi använder är en klassisk juridisk metod. Vi studerar även den tyska plan- och bygglagstiftningen för att se vilka delar som skulle kunna implementeras i plan- och bygglagen och vilka möjliga konsekvenser detta skulle få för enskilda personer och det  allmänna.  Vi studerar lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin som berör planprocessen. Att ta bort detaljplanekravet i vissa områden, föra in byggrätt i översiktsplanen, minska sakägarkretsen samt införa avgifter för överklagan av bygglovsbeslut skapar enligt oss, förutsättningar för en snabbare  handläggningsprocess från det allmänna. Byggrätter i översiktsplanen är vårt största  bidrag till en möjlig reformering av plan- och bygglagen. Vår studie visar vilka konsekvenser en reformering av plan- och bygglagen kan få för samhället och på vilket sätt rättssäkerheten kan påverkas. De slutsatser arbetet lett fram till är främst att de konsekvenser vi framlagt som möjliga av en eventuell reform inte är fakta, det är endast kvalificerade antaganden baserat på hur den tyska lagen tolkas i plan- och byggförfarandet. Med det sagt vill vi dock inte förringa våra sluts eftersom en förändring av plan- och bygglagen, enligt oss är nödvändig för att effektivisera planprocessen i Sverige samt öka förutsebarheten för det allmännas skadeståndsansvar i plan- och bygglovsprocessen.

No description available.

The aim of this investigation is to show the evolution of public discussions about archival classification in a Swedish context. The study covers the whole period from the introduction of the traditional Swedish classification system, det allmänna arkivschemat (AA), in 1903 until this day, when verksamhetsbaserad arkivredovisning (VBA) has replaced it as the standard model, starting in 2009. For this purpose, primarily journals and education books through the years have been used. Argumentation analysis is used as a method. The study is framed with theories about paradigm shifts by Terry Cook and theories of archival classification attitudes by Geoffrey Yeo among others. Results show that in the first directed wave of criticism against AA, the focus was mainly on its structural inconsistency. The criticism later developed to be more and more about that the classification scheme was outdated, hard to understand and clearly made for a reality of paper-based and not digital archives. AA was also accused of not reflecting the reality of business archives. This meant that when VBA was introduced, the model was heavily influenced by process models used in business life. The fact that VBA still is not so widely adopted as planned could be a proof that the new model is not much easier to understand. No views demanding that AA should be restored are however found in the sources. But the discussion will of course be a never ending story, and continue as long there are archives. This is a two years master ́s thesis in Archival Science.

Sammanfattning Den som är under arton år är omyndig, vilket innebär att denne inte får råda över sina tillgångar och ingå avtal med bindande verkan enligt FB 9 kap. 1§. Vanligtvis är den omyndiges föräldrar både vårdnadshavare och förmyndare för sitt barn. Det är förmyndares ansvar att förvalta barnets tillgångar. Överstiger värdet på dessa tillgångar åtta gånger prisbasbelopp eller har tillgångar ett särskilt ursprung och karaktär enligt FB 13 kap. 2§, står föräldraförvaltningen under överförmyndarens tillsyn. Det ger ett sakrättsligt skydd för barnets egendom i situationer när föräldrarna har råkat på utmätning eller konkurs. Understiger tillgångar denna gräns eller saknas krav på särskild överförmyndarkontroll står det föräldrarna fritt att bestämma hur de tillgångarna kan användas eller placeras enligt FB 13 kap. 1§. Dock stadgas det i FB 13 kap. 1 och 7§§ att barnets tillgångar skall hållas separat och det som inte används för barnets behov skall göras räntebärande. Föräldrar har underhållsplikt för sina barn enligt FB 7 kap. 1§ efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga samt den omyndiges tillgångar och sociala förmåner. Staten tilldelar varje barn bosatt i Sverige det allmänna barnbidraget. Bidraget är avsett för barnets uppfostran och uppehälle men utbetalas till barnets vårdnadshavare. Hur det allmänna barnbidraget skall användas står föräldrarna fritt så länge barnets behov är tillgodosedd. Storleken på det allmänna barnbidraget täcker endast en del av de kostnader som det innebär att ha ett barn i familjen. Detta är för att föräldrar har det primära försörjningsansvaret, medan statens ansvar är sekundärt. Föräldrar har således dispositionsrätt över det allmänna barnbidraget och kan välja att antingen använda hela beloppet eller att placera det på ett separat bankkonto för att säkra barnets ekonomi i framtiden. På vilket sätt hanteras detta konto avgör om tillgodohavandet kan sakrättsligt skyddas mot föräldrarnas borgenärer vid utmätningsärenden. / Abstract A person under the age of eighteen is underage, which means that he cannot reign over his own assets and cannot conclude legally binding agreements according to FB 9 chapter 1§. Usually it's the parents that have custody and guardianship of their child. It is the guardian's responsibility to manage the child's assets. If the value of the assets exceeds the eight base amount or if the assets have a particular origin (inheritance, legacy or gift) or character according to FB 13 chapter 2§ then parents conduct is the subject of the overguardian’s supervision. It obtains protection for the child's property against parents’ creditors in situations when parents are facing foreclosure or bankruptcy. If the underaged’s assets value is below that limit or if there’s no requirements for overguardian’s supervision, the parents can freely determine how these assets can be used or place money into a bank account according to the FB 13 chapter 1§. However, FB 13 chapter 1 and 7§§ requires that the child's assets shall be separated from parents property and what isn’t used for the child's needs shall bring interests. Parents have a duty of alimony for their children as stated by FB 7 chapter 1§ out of consideration for child’s reasonable needs and parents' overall economic capacity along with the child's own assets and social benefits. The state assigns each child resident in Sweden the universal child allowance which is intended for the child's upbringing and living expenses, but it is paid to the child's guardian. The parents decide freely way the universal child allowance is to be used, as long as the child's needs are satisfied. The amount of the universal child allowance covers only a part of the costs of having a child in the family. This is because the parents have the primary maintenance obligation, while the state's responsibility is secondary. Parents thus have disposition over the universal child allowance and may choose to spend either the whole amount for the child's needs or to place the amount in a separate bank account to secure the child's economy in the future. The way this account is managed determines whether the money can be protected against parental creditors at execution issues.