1999 inkorporerades vattenlagen från 1983 i vad som skulle bli den nya miljöbalken. Anledningen till reformen av lagstiftningen var delvis på grund av att man ville förstärka miljöaspekten av vattenrätten som tidigare varit genomsyrad av ett exploateringstänk. I och med reformen kom även expropriationslagstiftningen att bli gällande för vattenrättsliga ersättningsfrågor och det 25 procentiga påslag på ersättningen som tillkom 2010. Syftet med denna framställning har varit att undersöka hur ovan nämnda reformer har påverkat äganderätten för den enskilde och förutsättningarna för ersättning när det kommer till ingripande av det allmänna, bland annat när det kommer till vattenrätt. För att genomföra detta har en rättsdogmatisk metod använts där grundlagar, lagar, förordningar, föreskrifter, propositioner och doktrin har använts för att utreda och analysera rättsläget samt jämföra med tidigare rätt. Genom införandet av miljöbalken har rätten blivit tydligare och mer lättförståelig samtidigt som äganderätten har stärkts.