Uppsatsens syfte är att analysera de rättsliga förutsättningarna för ett envarsgripande och deras förenlighet med gällande rättighetsskydd. Mot bakgrund av att våld inte sällan gör ett gripande praktiskt möjligt, klargörs även den våldsbefogenhet som enskilda ges rätt till vid ett envarsgripande. Uppsatsen behandlar främst förhållandet till Europakonventionen med anledning av statens positiva förpliktelser att skydda enskilda från otillåtna ingrepp i de rättigheter som stadgas och skyddas i konventionen. Uppsatsen är avgränsad till att endast behandla skyddet mot ingrepp i enskildas rörelsefrihet och fysiska integritet. Fokus ligger på den legalitetsprincip som gäller vid rättighetsinskränkningar och som också är särskilt långtgående vid fråga om frihetsberövanden. För att kunna utreda envarsgripandens förenlighet med Europakonventionens laglighetskrav är det nödvändigt att ta ställning till om lagstöden uppfyller konventionens krav på kvalité, närmare bestämt måste lagen uppnå en viss rättssäkerhet. Lagen ska vara tillgänglig för allmänheten och utformad med viss precision för att vara tillräckligt förutsebar. För att avgöra om artikel 5 är tillämplig måste ställning tas till om envarsgripande avser ett frihetsberövande i konventionens mening eller en annan inskränkning i rörelsefriheten. Artikeln ger ett väsentligt starkare skydd mot ingrepp än t.ex. vad gäller andra rörelseinskränkningar eller den fysiska integriteten och artikeln innehåller även en uttömmande punktlista för när ett frihetsberövande är tillåtet. Rättsläget är oklart. Min slutsats är att regleringen inte i stort verkar vålla några större problem i förhållande till Europakonventionens laglighetskrav. Däremot framkommer att lagregleringen är bekymmersam utifrån ett offentligrättsligt och straffrättsligt perspektiv och detta kan enligt min mening indirekt resultera i ett brott mot Europakonventionen. Min uppfattning är att gränserna för vad som är tillåtet inte framkommer tillräckligt tydligt i lagtexten. Ett felaktigt envarsgripande är objektivt sett brottsligt och kan föranleda straffansvar. Däremot kan den enskilde undkomma ansvar för brott av det skälet att uppsåt till brott saknas. Oaktsamt olaga frihetsberövande är inte kriminaliserat. I dessa fall utgör åtgärden sålunda inget brott och möjligheten till skadestånd utesluts därmed. Emellertid har det fortfarande skett en otillåten rättighetskränkning. Det kan starkt ifrågasättas om den bristande lagstiftningen och avsaknaden av rättsmedel är förenligt med Europakonventionen. Av den anledningen måste lagstiftningen gällande envarsgripanden kompletteras enligt min mening.