This paper deals primarily with the developmental potential and use of court -based mediation in Swedish law, and its relation to court-based conciliation and the judicial procedure as means to end a conflict.  In Chapter 42, Section 17 of the Swedish Code of Judicial Procedure, a judge, before the parties have their main hearing, can act as a mediator between the parties to settle the dispute. The judge should, according to the law, always try to make the parties come to an agreement before the main hearing. This obligation can be fulfilled either through the use of court-based conciliation, or court based mediation. Mediation as such is rarely used in Sweden, and one of the goals of this essay is to try to provide a tentative answer to why that might be the case.  The second goal is to try to find a consistent, yet flexible notion, of the concept of “jurisdiction”, and to provide an explanation for the relation between mediation as an alternative method for dispute resolution and the judicial procedure. / Uppsatsen behandlar användningen av medling i svensk rätt, samt dess utvecklingspotential. I dispositiva tvistemål regleras domarens möjlighet att verka för att parterna uppnår en förlikning under förberedelsen i 42 kap. 17 § RB. Domaren skall, om så inte befinns olämpligt, verka för att parterna förlikas eller, om målet lämpar sig för det och parterna samtycker, hänskjuta målet till särskild medling varvid en medlare skall förordnas. Alternativet till dessa alternativ är att gå direkt till huvudförhandling. Det åligger emellertid domaren att avgöra huruvida målet att nå förlikning eller samförståndslösning bäst uppnås genom domstolsledd förlikningsverksamhet, eller om målet bör överlämnas till särskild medling.  Uppsatsen syftar dels till att undersöka varför bruket av särskild medling är tämligen begränsat, dels att närmare granska och analysera rättskipningsbegreppets innebörd, och därmed åskådliggöra skillnader och likheter mellan medling och ordinär civilprocess som tvistlösningsmetoder.

Syftet med denna uppsats är att undersöka rättskraftens omfattning av supplerande moment vid stadfästa förlikningsavtal tillkomna genom särskild medling. Eftersom det föreligger oklarheter kring reglerna om stadfästa förlikningsdomar och det inte finns mycket skrivet på området är det enligt min mening viktigt att analysera detta problem. Framställningen baseras först och främst på en analys av RB 42:17, 17:6 och 17:11. Även domstolarnas praxis och doktrin kommer undersökas. Därefter behandlas frågan om hur domstolarnas syn på civilrättsskipningens funktion påverkar tillämpningen av RB 42:17 och rättskraftens omfattning av stadfästa förlikningsdomar. Efter en grundlig genomgång av gällande rätt framkommer att supplerande moment omfattas både av stadfästelsedomen i RB 17:6 och av rättskraften i RB 17:11. Rättskraftens omfattning skiljer sig emellertid åt från en vanlig dom eftersom en stadfäst förlikningsdom kan angripas både genom resning och väcka talan om förlikningsavtalets ogiltighet. Tillvägagångssätten motiveras av parternas rättskydd och att de ska få en materiell prövning av förlikningsavtalet eftersom domstolen, på parternas begäran, stadfäster avtalet utan någon prövning av innehållet. Annars skulle reglerna motverka förlikningar och samförståndslösningar som lagstiftaren förstärkt sedan lagändringen 2011. Avslutningsvis diskuteras om rättsläget behöver förtydligas för att öka förutsägbarheten på området då det inte framgår tydligt av RB 17:6 eller dess förarbeten om supplerande moment omfattas av en stadfäst förlikningsdom och rättskraften. Istället har HD förtydligat och utvecklat rättsläget i praxis. Jag kommer å ena sidan fram till att rättsläget idag är förutsägbart eftersom HD har utvecklat och gjort en extensiv tolkning av RB 17:6. Å andra sidan anser jag att ett förtydligande av rättsläget ifrån lagstiftarens sida skulle gynna användningen av särskild medling i dispositiva tvistemål eftersom otydligheten i kombination med okunskapen om förfarandet är två medlingshämmande faktorer som sätter käppar i hjulet för tillämpningen av RB 42:17 st. 2.

No description available.

This paper is a critical evaluation of the Swedish system with special mediation. The district court has the opportunity, in cases that are amenable to out-of-court settlements, to refer the dispute to special mediation. However, this is extremely rare, even though the legislature expressed a desire to increase the use of alternative dispute resolution. In 2011, a series of measures were taken to increase the use of mediation and strengthen mediation attractiveness. What effect can be inferred from these actions today, over three years after their introduction? This study analyses the main reasons offered for why mediation is not used more, and what should be done to increase the use of mediation. Is the court-annexed mediation an appropriate way forward for Sweden? To answer these problem formulations I studied statistics from the Swedish National Courts Administration (Domstolsverket). In order to investigate how the Swedish mediators experience the practice, I did a survey that was sent to the mediators listed on the Swedish National Courts Administration´s catalogue on mediators. To deepen the knowledge of mediation as a practice and get a perspective on the special court mediation, I conducted an in-depth interview with Nicklas Söderberg, Head of Administration of the Court of Appeal in Skåne and Blekinge. My material shows that the Court's duty to promote conciliation was strengthened by the government's measures in 2011. However, the Mediation Act (Lag om medling i privaträttsliga tvister), according to the material, did not have the intended impact on the use of mediation; special mediation is very rarely used. The reason to the meagre effects is that the measures do not address the three largest mediation hindering factors; regulatory barriers, cost considerations and lack of knowledge and foundation in the Swedish legal culture. To increase the use of mediation and reach all of its benefits, I believe, in the light of the material in this paper, a new system that addresses the needs of those hindering factors is necessary. The legislation provides opportunity for broad discussions with the parties during the initial Court preparations. However, the process could be more clear, effective and legally certain by developing Court-annexed mediation. Court-annexed mediation can reduce the courts caseload, save time for the parties and provide more sustainable and appropriate solutions to the parties' disputes. To anchor mediation in Swedish legal culture and increase the use of the procedure, I advocate that Court-annexed mediation should be introduced. / Denna uppsats är en kritisk utvärdering av det svenska systemet med särskild medling. Tingsrätten har möjlighet att i dispositiva tvistemål hänvisa tvisten till särskild medling. Detta sker dock ytterst sällan, trots att lagstiftaren uttalat en vilja att öka användandet av alternativa tvistlösningsmetoder. År 2011 genomfördes en rad åtgärder för att öka användningen av medling samt stärka medlingens attraktionskraft. Vilken effekt kan utläsas av dessa åtgärder idag, drygt tre år efter deras införande? I denna uppsats utreds vilka huvudanledningar som finns till varför särskild medling inte används mer, samt vad som bör göras för att komma tillrätta med detta. Är rättsmedling en lämplig väg framåt för Sverige? För att svara på dessa problemformuleringar studerades statistik från domstolsverket. För att undersöka hur svenska medlare upplever förfarandet gjorde jag en enkätundersökning som skickades till medlare upptagna på domstolsverkets förteckning över medlare. För att fördjupa kunskapen om medling i praktiken och få ett domstolsperspektiv på särskild medling genomförde jag en djupintervju med Nicklas Söderberg, administrativ chef för hovrätten i Skåne och Blekinge. Mitt material visar att rättens skyldighet att verka för förlikning stärkts av regeringens åtgärder år 2011. Medlingslagen har dock, enligt materialet, inte haft avsedd inverkan på användandet av medling; särskild medling används mycket sällan. Anledningen till att effekterna uteblivit är att åtgärderna inte adresserar de tre största medlingshämmande faktorerna; lagstiftningsmässiga hinder, kostnadsaspekter samt brist på kunskap och förankring i svensk rättskultur.  För att öka användningen av medling och nå alla dess fördelar anser jag, mot bakgrund av materialet i denna uppsats, att en ny ordning måste till som adresserar dessa medlingshämmande faktorer. Lagstiftningen ger utrymme för att hålla breda samtal med parterna under förberedelsen, dock skulle förfarandet bli tydligare, mer ändamålsenligt och rättssäkert genom att utforma en lagstiftning gällande rättsmedling.  Rättsmedling kan avlasta domstolarna, spara tid för parterna samt ge mer hållbara och ändamålsenliga lösningar på parternas tvister. För att förankra medlingen i svensk rättskultur och öka användandet av förfarandet förespråkar jag att rättsmedling borde införas.